Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Anna Kinberg Batra måste hitta en egen linje

Anna Kinberg Batras stora utmaning är att hitta en egen linje. Den behöver inte ena partiet, men det får inte råda något tvivel om att det är hennes linje som gäller. Osäkerheten i retoriken om relationen till SD har förmodligen gjort större skada än beslutet i sig. Sverigemötet i helgen är ett utmärkt tillfälle att återta initiativet, skriver Andreas Johansson Heinö.

Fler poliser. Hårdare straff. Riktiga jobb i stället för socialbidrag för att bryta den misslyckade integrationen.

Moderaterna gick 2002 till val på vad som redan då uppfattades vara klassiskt moderata frågor. Utgångsläget var svagt. Bo Lundgren hade tagit över som partiledare efter Carl Bildt 1999 och inledde valrörelsen med opinionssiffror strax över 20 procent. Visserligen bara någon procentenhet sämre än valresultatet från 1998, men med en borgerlig majoritet långt bortom räckhåll gavs Lundgren redan från början en krisstämpel. Internt i partiet talades det om ”läckande skepp utan kapten” och någon självklar statsministerkandidat för borgerligheten blev han aldrig. Lundgren fick i valrörelsen en tuffare medial behandling än kanske någon annan svensk partiledare. SVT:s utfrågning var så negativt vinklad att Stina Lundberg efteråt tvingades be om ursäkt för sin insats.

Det är förståeligt att många därför drar paralleller till Bo Lundgren och 2002, när Moderaternas nuvarande opinionskris ska analyseras. Dåliga siffror, ifrågasatt partiledare och en borgerlig kollega som stjäl allt ljus från strålkastarna.

Då är det lätt att glömma att det stora raset för Moderaterna 2002 inträffade först under valrörelsens sista vecka. Så sent som fem dagar före valet fick Moderaterna 20,0 procent i Sifo. Dagen efter sändes Uppdrag Gransknings valstugereportage där en rad moderata lokalpolitiker smygfilmades när de fällde rasistiska kommentarer. På valdagen fick partiet 15,2 procent.

De flesta gick till Folkpartiet som, mer av tur än skicklighet, träffade exakt rätt ton när de som första svenska parti på allvar politiserade integrationsfrågan i en valrörelse. Samma väljare som ryggade tillbaka inför öppen rasism från moderater slöt mangrant upp bakom Folkpartiet (vars modesta förslag om språkkrav också rasismanklagades, om än på debatt- och kultursidor).

Moderaternas opinionsutveckling efter valet 2014 illustrerar hur svårt det faktiskt är att landa rätt i invandrings- och integrationsfrågor. En radikal omläggning av invandringspolitiken gav ingen mätbar effekt. Det är i sig anmärkningsvärt: från Reinfeldts öppna hjärtan till kritik av regeringens ”lägsta-nivå” för att inte vara tillräckligt restriktiv, utan att någonting händer i opinionen. Men sedan kom närmandet till Sverigedemokraterna och plötsligt viker siffrorna kraftigt nedåt.

Alla Moderatledare i modern tid förefaller ha varit mer liberala i invandringsfrågor personligen än partiet i stort. Under Carl Bildts regeringsår var trycket mycket hårt från den moderata riksdagsgruppen som ville se en mycket mer restriktiv politik, inte minst för att möta hotet från Ny Demokrati (som så sent som sommaren 1993 hade tvåsiffriga opinionssiffror). Bildt vägrade, liksom senare Reinfeldt, att anpassa sig.

Lundgren ledde ett parti som var djupt splittrat i frågorna och därför förlorade initiativet i sakfrågorna till andra inom borgerligheten. Mauricio Rojas, arkitekten bakom Folkpartiets framgångsrika integrationspolitik, hade lämnat Moderaterna i frustration över bristen på gehör. Kvar stod Lundgren med en mycket liberal falang i ungdomsförbundet och en partisekreterare som i TV ursäktade rasistiska partikamrater med att det förekom ”avarter” bland invandrare.

Anna Kinberg Batras stora utmaning är att hitta en egen linje. Den behöver inte ena partiet, men det får inte råda något tvivel om att det är hennes linje som gäller. Osäkerheten i retoriken om relationen till SD har förmodligen gjort större skada än beslutet i sig. Sverigemötet i helgen är ett utmärkt tillfälle att återta initiativet.

För det är gott om tid kvar. När jag läser igenom tidningsklipp från 2002 är det mest slående hur utdömda valets segrare, Folkpartiet, var så sent som några månader innan. de, ”Det finns ingen ljusning för Lars Leijonborg. Han är fortfarande kvar i källaren”, konstaterade exempelvis Sören Holmberg, tre månader före valet.