Kriminella lever lyxliv på hederliga medborgares bekostnad
I Malmö tvingar kommunen skattebetalarna betala för att kriminella ska kunna leva liv som för många andra är långt utom räckhåll. De som ställer sig utanför lagen blir bättre behandlade än de som håller sig innanför den. Systemet gör det mer lockande att vara kriminell än att hålla sig innanför lagens ramar.
För många som växer upp i Malmö är en fin central lägenhet en avlägsen dröm. Det skulle kräva åratal av hårt arbete och noggrant sparande bara att för att kunna skrapa ihop till en kontantinsats.
Därför är det en bitter ironi att de ändå betalar för sådana lägenheter. Det är bara det att de betalar åt någon annan.
Nyligen avslöjades att Malmö stad – det vill säga Malmös skattebetalare – har givit 70 miljoner kronor till ett företag som i praktiken agerar exklusiv bostadsförmedling åt den undre världen. I en lyxig femrumslägenhet med balkong och öppen spis ett stenkast från centralen har unga kriminella, exempelvis från Rosengård, fått bo på stadens bekostnad. Malmö har även bekostat en städerska, som en av de unga männen hotade att knuffa ut från balkongen om hon hade fräckheten att dyka upp vid 13 för att städa lägenheten. Han behövde nämligen sova ut efter en lång natt på stan, efter vilken hans fingeravtryck hittades på sprängrester efter ett bombdåd.
Företaget, som vid sidan av bostäder även erbjuder unga brottslingar skidresor eller, i ett fall, hotellnätter på Gotland med flickvännen, har placerat en man i Bunkeflostrand där han attackerat en granne och mordhotat flera andra. Ytterligare en man dömdes under sin tid i ett liknande boende för mordförsök på sin kusin med anledning av en oreglerad skuld. Listan kan göras längre, men bilden är förmodligen redan tydlig: Malmö stad betalar för att kriminella som ägnar sig åt hot, misshandel, mordförsök och av allt att döma även bombdåd, ska kunna bo bekvämare än många av deras laglydiga jämnåriga kan drömma om.
Det är skattebetalarnas pengar, som tas från de personer som förtjänar dem mest och ges till dem som förtjänar dem minst. Därigenom slutar kriminalitet bli ett hinder för den som vill komma någonstans, och förvandlas till en genväg.
Skämmer man bort kriminella gör man det ännu mer lockande att vara kriminell.
Det här handlar dock inte bara om politiker och tjänstemän utan respekt för skattebetalarnas pengar. Det handlar om den naivitet inför det kriminella samhället som verkar prägla svensk offentlighet. Det är rätt uppenbart att den som redan i tonåren belönas för sin brottslighet med en lyxlägenhet, inte kommer att lockas över till den andra sidan – den där man följer lagen, lever på sina egna pengar (eller det man får behålla av dem) och det offentliga inte hjälper en, utan sätter käppar i hjulet för en.
Till exempel vill regeringen Löfven straffa den som köper ett svartkontrakt som en sista utväg på en omöjlig bostadsmarknad, men betalar för brottslingars bekväma bostäder. Polisen, som glatt ger den student som glömt tända sina cykellyktor fyrsiffriga böter, nöjer sig med att göra orosanmälningar när en yrkeskriminell kille i en skattefinansierad lyxlägenhet omger sig med ”livsstilskriminella med stort våldskapital”. Och hade grannarna till den där lyxiga femrummaren med öppen spis också haft sprängmedel och narkotika hemma hade rättssystemet med största sannolikhet varit hårdare mot dem, än mot de brottslingar som får bo kvar lägenheterna någon annan betalar för trots den påstådda nolltoleransen.
I grunden är det enkelt. Skämmer man bort kriminella gör man det ännu mer lockande att vara kriminell. Gör man det dessutom på hederliga människors bekostnad, är risken stor att det förtroende människor trots allt har för systemet försvinner. När de som gör vanliga människors vardag otrygg dessutom – på deras bekostnad – kan leva bättre liv än sina laglydiga grannar, är det ett mirakel att människor över huvud taget fortsätter betala skatt.