Korruption, diktatur och fattigdom är dåliga för miljön

I ett anfall av hybris och världsfrälsarambitioner fick EU i början av 2000-talet för sig att utöka sitt system med gemensam handel med utsläppsrätter för växthusgaser till grannländerna Ryssland och Ukraina.

Det kan vara värt att påminna sig om hur annorlunda föreställningsvärlden var vid denna tid. Statsvetaren Mark Leonard gav 2005 ut en bok med den talande titeln Why Europe will run the 21st century. Med mjuk makt som fred, mänskliga rättigheter och gemensam valuta skulle det mellanstatligt överstatliga Europa (av nationalekonomen Jeremy Rifkind kallat världens första postmoderna styre – det var menat som beröm) sätta sin prägel på världen. Därav självförtroendet på klimatområdet.

Resultatet blev i alla fall intressant och illustrativt, vilket framkom i en studie vid Stockholm Resilience Center 2015. Samma miljöpolitik, utsläppsrätterna, infördes alltså i ett antal olika länder – och genererade resultat som närmast är spegelvända. I EU-länderna Tyskland och Polen fungerade politiken som tänkt, enligt de uppställda miljö- och kontrollkraven. Forskarna bedömde att 70 procent av projekten i Polen och 95 procent av projekten i Tyskland haft ”miljömässig integritet”. I Ryssland och Ukraina var det tvärtom; 80 procent av projekten hade inte fungerat som tänkt. Vad som hände med utsläppen var inget mindre än en miljömässig katastrof. Planerade utsläppsminskningar motsvarande 600 miljoner tonkoldioxid bedöms ha förfuskats.

Efter att dessa fabriker började få ersättning för att inte släppa ut potenta växthusgaser tillkom flera sådana fabriker.

Så vad är det då som har hänt? Handel med utsläppsrätter sätter ett tak för hur mycket som kan släppas ut totalt. Sedan säljs eller delas rätten att släppa ut en viss mängd ut till fabrikerna. Dessa kan sedan välja mellan att minska sina utsläpp genom minskad eller effektivare verksamhet, eller betala för rätten att släppa ut (alternativt effektivisera eller minska produktionen och sälja eventuellt överblivna utsläppsrätter). Tanken är att utsläpp då kan minskas där det kan ske till lägst kostnad och där produktionen på marginalen saknas minst.

Tanken har rötter tillbaka till ekonomen och Nobelpristagaren Ronald Coase och hans teori om sociala kostnader, och lanserades av ekonomer redan i slutet av 1960-talet, bland annat i svenske Erik Dahméns Sätt pris på miljön från 1968. Praktiskt har dess nytta demonstrerats när USA fasat ut bly i bensin på 1980-talet, och framför allt vid minskningen av svavelutsläpp som inleddes 1990. Mellan 1990 och 2004 minskade svavelutsläppen från elproducerande kolkraftverk med 36 procent, trots att de genererade 25 procent mer el. Forskare som utvärderat projekten bedömer att denna minskning skedde 15–90 procent billigare än med alternativa regleringar.

I Ryssland och Ukraina har dock möjligheten att få ersättning för att minska utsläpp fungerat lite annorlunda än tänkt, särskilt i fabriker som släpper ut mycket potenta växthusgaser, ofta freonsubstitut. Efter att dessa fabriker började få ersättning för att inte släppa ut potenta växthusgaser tillkom flera sådana fabriker. I en korrumperad miljö är detta inte konstigt. Fler fabriker betyder fler möjligheter till ersättning.

Inte heller köparna i väst har varit bekymrade. Deras intresse har varit billiga utsläppskrediter och fler sådana på marknaden har varit goda nyheter. EU-byråkratin har för sin del mest solat sig i den diplomatiska glansen av att ha fått Ryssland och Ukraina med i det internationella klimatarbetet efter Kyotoprotokollet 1997. Ingen inblandad har haft något starkare intresse av att kontrollera om projekten verkligen minskat utsläppen.

Ingen inblandad har haft något starkare intresse av att kontrollera om projekten verkligen minskat utsläppen.

Samma klimatpolitik har alltså haft väsensskilda resultat. I det ena fallet har den minskat utsläppen och i det andra fallet ökat dem drastiskt. Studien blir därmed en extremt tydlig illustration av ett genomgående mönster. Miljöpolitik fungerar inte i alla länder.

Genom Kyotoprotokollet 1997 skapades en Clean Development Mechanism (CDM) som innebär att rika länder kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som de finansierat i andra länder. En ambitiös studie från 2016 visade att 85 procent av de finansierade sannolikt inte har bidragit till minskade utsläpp. I Indien och Kina konstaterades samma problem som i Ryssland och Ukraina: ökade utsläpp som resultat när västländer betalar för att dessa länders fabriker ska minska dem. Brasilien är en annan stor mottagare av klimatkompensation från rika länder och andra biståndspengar för att minska sina utsläpp. Pengarna har gått till det statliga energiföretaget Eletrobrás vattenkraftsbyggen, projekt som präglats av grasserande korruption, dubbla budskap och högst tveksam miljönytta.

Var fungerar då miljöpolitiken? En möjlig utgångspunkt är Yale Universitys Environmental Performance Index som under 2000-talet har skattat en mängd olika miljöfaktorer. Resultaten för 2018 ger anledning till optimism; även om det går långsamt minskar de flesta miljöproblemen i världen, rent vatten och ren luft kommer alltfler människor till del och känsliga naturområden undantas i ökad utsträckning från exploatering.

Att försöka skatta och indexera miljökvalitet och politiska åtgärder är förstås långtifrån någon exakt vetenskap, men det generella mönstret är ändå en indikation på var miljöåtgärder kan tänkas fungera. Det som framgår av mätningen är att de länder som är bäst på miljöåtgärder är rika och demokratiska. Rankningen för 2018 toppas av Schweiz, Frankrike, Danmark, Malta och Sverige. Den första icke-demokratin är Qatar på 32:a plats. Likaså finns här som i tidigare års mätningar ett tydligt samband mellan ekonomisk tillväxt och högre kvalitet på miljöåtgärderna.

Kina tycks utgöra samma lockelse för en samhällselit med miljöambitioner som det gjorde för radikala studenter på 1960-talet.

De flesta miljöproblem minskar alltså i världen, och ledande i detta arbete är välbärgade västländer. Ändå är utgångspunkten i så mycket av miljödebatten att allt blir värre, problemen är oöverstigliga och felet ligger i västvärldens marknadsekonomiska system. Ett flertal profilerade opinionsbildare går så långt som att döma ut själva demokratin.

New York Times-kolumnisten Thomas L Friedman är en av dem som lekt med diktaturens lockelse, ”en spjuveraktig idé” som han beskriver det i sin bok Hett, platt och trångt (Voltaire publishing, 2008). Tänk om USA vore Kina för en dag! funderar Friedman och beskriver hur Kinas ledare kan strunta i alla juridiska invändningar, alla särintressen, alla byråkratiska hinder, all oro för att väljarna ska vända dem ryggen, och helt enkelt uppifrån beordra en total förändring av priser, bestämmelser, normer, utbildning och infrastruktur i linje med landets långsiktiga intressen. Vilken makt! Tänk om den bara utnyttjades för en dag, och i ett gott syfte som att ställa om till ett koldioxidsnålt samhälle.

Kina tycks utgöra samma lockelse för en samhällselit med miljöambitioner som det gjorde för radikala studenter på 1960-talet. I höstas porträtterade Svenska Dagbladet Jørgen Randers som är professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan BI i Oslo. Även han tänkte högt om ”ett elitstyre med flertalets bästa för ögonen” med enpartistyrets Kina som förebild: ”Hade det inte varit för att jag tror att Kina kommer att leda kampen så hade vi varit ännu värre ute.” Den svenska regeringens klimatutredare Anders Wijkman fyller i: ”Fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar.”

Så var finns Kina i Yales rankning av miljöarbetet i världens länder? På plats 120. Visst är landet stort och spännande, och ska världen kunna ha någon chans att minska sina växthusgasutsläpp tillräckligt för att kunna undvika de mer sinistra scenarierna kring den globala uppvärmningen så måste Kina i kraft av sin storlek och sina höga nuvarande utsläpp helt enkelt vara med. Men det finns ingen anledning att vara naiv och svälja diktaturens propaganda.

Klimatet och storstadsborna som tvingas ha munskydd mot den förorenade luften fick ta smällen.

Kina har fått mycket beröm för ett förmodat ledarskap i klimatfrågan för att landet håller fast vid Parisavtalet som beslutades 2015. Som frilansjournalisten Jojje Olsson påpekar i sin senaste bok De kidnappade Kinasvenskarna (Historisk Media, 2018) har Kina endast förbundit sig att minska sina utsläpp från omkring 2030, ett i praktiken helt tomt löfte. Trots uppmärksammade satsningar på förnybar energi, planerar Kina också att öka sin kolkraftskapacitet med 19 procent över fem år, enligt planen från 2016, och det internationella energiorganet IEA bedömer att Kina kommer att stå för en fjärdedel av alla nya kolkraftverk fram till 2040.

Kina kan ofta visa fram imponerande statistik. Alla landets uppsatta mål i femårsplanen tenderar att nås. Verkligheten är dock en annan sak. Kinas statistik är notoriskt opålitlig och förskönad, eftersom ingen i byråkratin vill hållas ansvarig för ett missat mål. Några veckor före klimattoppmötet i Paris kunde New York Times exempelvis avslöja att Kina släppt ut upp till 17 procent mer koldioxid än det tidigare rapporterat. Hastigt och mindre lustigt tillkom en miljard ton koldioxid per år, motsvarande hela Tysklands utsläpp.

Störst är diskrepansen för senare år, då Kina arbetat enligt strikta femårsplaner för att minska utsläppen som andel av produktionen. Makthavarna fick statistik i enlighet med uppsatta klimatmål, sannolikt också ökad produktion i linje med andra mål. Klimatet och storstadsborna som tvingas ha munskydd mot den förorenade luften fick ta smällen. En modern illustration av hur kommunistisk planekonomi alltid har sett ut.

Miljövännerna som hyllar Kina är alltså minst lika nyttiga idioter i diktaturens tjänst som sina föregångare i 68-generationen, och lika fel ute när det kommer till att lösa allvarliga samhällsproblem.

Miljövännerna som hyllar Kina är minst lika nyttiga idioter i diktaturens tjänst som sina föregångare i 68-generationen.

Även i sina mer försiktiga varianter finns felaktiga perspektiv på hur miljöproblemen kan lösas. Det gäller exempelvis övertron på överstatliga politiska beslut. Det stämmer förvisso att utsläpp rör sig över nationsgränser, och att vissa miljöproblem, som klimatet eller ozonlagret, är sant globala, och att gemensamma beslut kan underlätta att de åtgärdas. Men som vi sett innebär inte gemensamma politiska beslut, eller ens samma system, att utsläpp faktiskt minskar.

Framgångsrika internationella miljöavtal har i efterhand fått en toppmötesromantiserande historieskrivning som helt fokuserar på modiga politiker och deras framsynta och radikala beslut, som även de stämmer illa med verkligheten. Inte ens Montrealprotokollet om att fasa ut freoner för att rädda ozonlagret från uttunning, sannolikt det mest framgångsrika internationella miljöavtalet hittills, stämmer med bilden av modiga politiska ledare som stakar ut vägen för samhället.

Lång innan de politiska besluten hade konsumenter i främst Nordamerika och Norden minskat sin användning av freoner och industrin tvingats börja ställa om. Den som tittar noga på barnprogrammet Trazan & Banarne från 1979 finner att Trazan där bannar Banarne för att använda ”spraj” mot insekter, eftersom ”spraj” innehåller freoner och hotar ozonlagret. Detta visste alltså svenska dagisbarn flera år före internationella politiker gick till beslut i september 1987.

Själva det politiska beslutet var inte heller särskilt modigt. Först när industrin visat att en utfasning kunde ske så gott som utan kostnader höjdes ambitionen. Det som utmålats som politiskt ledarskap var i själva verket en växelverkan där civilsamhälle och industri spelade en minst lika avgörande roll som politiken. (Och det som sedermera vuxit till ett i verkligare mening globalt avtal ingicks till en början mellan mestadels västliga demokratier, som även var helt dominerande i att uppmärksamma och driva frågan.)

Det är ingen slump att de mest miljövänliga länderna alla är relativt ekonomiskt välbärgade liberala demokratiska marknadsekonomier.

Miljöpolitiken tycks av allt att döma kräva vissa saker för att vara framgångsrik, vilket inte minst framgår i kontrasten mot länder där den inte varit lika framgångsrik. Det som förenar länderna där klimatåtgärder fungerat dåligt – som Ryssland, Ukraina, Indien, Kina och Brasilien – är inte minst en utbredd korruption. Eftersom åtgärder för att rena utsläpp och investeringar i miljövänlig teknik innebär både en kostnad och en möjlighet till kompensation från utlandet, finns stora frestelser att fuska med båda två, särskilt konsekvenserna främst drabbar andra.

Detta är förmodligen det tydligaste exemplet på hur viktiga rätt institutioner är för ett framgångsrikt miljöarbete. Det finns fler. Från det engagerade civilsamhälle och de fria medier som informerade och inledde bojkotter mot freonanvändning redan efter den första vetenskapliga artikeln om att freoner skadar ozonlagret, till de fiskesamfälligheter som genom sina rättsprocesser i Storbritannien från 1957 och framåt, mot industrier och kommunala avloppsanläggningar som förorenat vattendragen de fiskade i, skapade ett prejudikat för att utsläpp som skadar andras näringar, rekreation och egendom faktiskt ska kosta, och förlagan till senare decenniers miljöpolitik.

Marknadsekonomin med sin inbyggda resurseffektivitet, innovationer och det ekonomiska välstånd den skapar är i sig ett helt eget kapitel. Sammantaget är det i detta ljus ingen slump att de mest miljövänliga länderna alla är relativt ekonomiskt välbärgade liberala demokratiska marknadsekonomier med låg korruption.

Här finns en generell läxa för vår tid. Ett vanligt tankesätt i dag är att sätta olika storheter mot varandra och hävda att vi bara kan välja några av dem och måste välja bort andra. Exempelvis hävdas demokrati, marknadsekonomi och räddat klimat ofta vara oförenliga. Även om det förstås finns målkonflikter och slitningar är det tydligt att de länder som kommit längst på miljöområdet inte har gjort detta genom att i betydande utsträckning försaka andra värdefulla institutioner och ordningar, utan tvärtom genom att dessa finns och fungerar.

Frågan är med andra ord inte om vi vill kunna hejda den globala uppvärmningen eller ha dynamiska marknadsekonomier med hög ekonomisk tillväxt och demokratier med maktbalans, granskande medier och trilskande opposition. Frågan är tvärtom hur tillräckligt många länder kan bli rika, demokratiska, icke-korrupta marknadsekonomier, som därmed har kapacitet att också föra en upplyst miljöpolitik.