I fredags stängdes de två mest centrala pendeltågsstationerna i huvudstaden, Stockholm City och Odenplan, mindre än ett år efter att de invigdes. Orsaken var att rulltrapporna visat sig vara farliga att färdas i. Detta upptäcktes när en av de långa och branta rulltrapporna plötsligt började skena i fel riktning. Det var ett under att ingen av de tjugo personer som stod i rulltrappan, bland annat en gravid kvinna, skadades allvarligt.
Stängningen av de två pendeltågsstationerna, som hundratusentalsresenärer använder dagligen, inträffade samtidigt som tiotusentals fjärrtågsresenärer omdirigerats till just pendeltågen. Detta eftersom Trafikverket renoverar spåren på den så kallade ”getingmidjan”, de två hårt belastade spåren mellan Stockholm Central och Stockholm Södra.
Detta i sin tur sker samtidigt som den gröna tunnelbanelinjen söderut genomgår omfattande renoveringsarbeten, vilket drabbar många tusen resenärer varav en försvarlig del valt att ta pendeltågför att slippa förseningarna och omstigningarna i tunnelbanan.
Så uppstod efter hand en situation där vi sitter med bibehållet skattetryck men underdimensionerad och eftersatt infrastruktur.
Till råga på allt pågår ombyggnaden av Slussen, Stockholms, ja Sveriges, centralaste trafikplats och knutpunkt för tunnelbanelinjerna söderut och all busstrafik till sydöstra Stockholm. Det är en ombyggnad som väntas pågå i åtta år och som drabbar runt trettio tusen dagliga pendlare med förseningar och längre restid.
Kollektivtrafiksituationen i huvudstaden ser med andra ord allt annat än ljus ut, framförallt för de som bor i södra och östra delarna av staden, men också för de som anländer med tåg från andra delar av landet. Som grädde på moset har den miljöpartistiska regimen i Stadshuset ägnat de senaste fyra åren åt att försvåra för det enda trafikslag som kan erbjuda kollektivtrafiken konkurrens och avlastning: bilen.
På Stadsgårdsleden, där bil- och busstrafiken från sydöstra Stockholm in till Slussen trängs i rusningstrafik, fanns sedan tidigare en fin och bred cykelbana. Där har trafikborgarrådet Daniel Helldén(MP) med hejdukar beslutat att ta bort ett körfält för fordonstrafiken för att bygga ytterligare en cykelfil.
Miljöpartiet har också varit den drivande kraften för att stoppa byggandet av den helt nödvändiga östliga förbindelse som är tänkt att knyta ihop de östra delarna av Stockholm och fullborda den ringled som huvudstaden så väl behöver, för att styra biltrafiken runt city istället för som i dag, rakt igenom. Med den planerade Österleden skulle norr och söder om stan kunna färdas runt centrum istället för igenom, och busslinjer längs ringleden skulle kunnat avlasta de pressade tunnelbane- och pendeltågssträckorna.
Att Slussenombyggnaden tilläts börja innan österleden var på plats är en illustration av den brist på konsekvenstänkande som präglar trafikplaneringen i hela Stockholmsområdet. Hade Österleden byggts redan när behovet uppstod skulle många av dagens problem ha kunnat avhjälpas betydligt enklare. Men det är inte bara bil- och bussinfrastrukturen som är underdimensionerad. Den nya citybanan för pendeltågen kom också på plats tjugo år för sent, och är redan underdimensionerad för dagens behov. Även tunnelbanan är ansträngd till bristningsgränsen, med avgångar en gång i minuten under rusningstid.
Att Slussenombyggnaden tilläts börja innan österleden var på plats är en illustration av den brist på konsekvenstänkande som präglar trafikplaneringen i hela Stockholmsområdet.
I årtionden har politiker i Stockholm och i Sverige som helhet kunnat leva på sina föregångares investeringar. Det finns mycket ont att säga om det så kallade DDR-Sverige och dess närmast planekonomiska förhållanden i vissa sektorer, men det investerades i hårdvara. Faktum är att det i många avseenden överinvesterades. När tunnelbanan byggdes var den överdimensionerad för Stockholms dåvarande folkmängd. Tunnelbanan byggdes förutseende nog för en expanderande stad med färdiga stationer till och med på platser där nya stadsdelar ännu inte hunnit växa fram.
Baksidan med dessa överinvesteringar var att efterföljande generationer politiker vande sig vid att inte behöva investera i infrastruktur, vatten och avlopp. Då dessa investeringar redan fanns på plats styrdes den offentliga ekonomin om till konsumtion genom socialförsäkringssystemen. Så uppstod efter hand en situation där vi sitter med bibehållet skattetryck men underdimensionerad och eftersatt infrastruktur.
Inte bara Stockholm, utan en lång rad svenska kommuner, står inför en ekonomisk kalldusch i form av nödvändiga investeringar i infrastruktur, renoveringsbehov som det inte finns täckning för i budgetarna. Järnvägsnätet är i skriande behov av underhåll, samtidigt som rikspolitiker fantiserar om att bränna både nuvarande och framtida generationer skattebetalares pengar på höghastighetståg.
Att Stockholmstrafiken är tänjd till bristningsgränsen blir vi varse varje vinter när det första snöfallet tenderar att lamslå trafiksystemen och skapa dominoeffekter över hela storstadsområdet, något som boende i övriga landet brukar ha roligt åt. Men det är inte frågan om löjliga stockholmare som inte kan hantera lite snö, utan om en huvudstad med sedan årtionden eftersatt infrastruktur och politiker som inte bara underlåtit att göra något åt det utan tvärtom aktivt verkat för att försämra framkomligheten.
Det är endast det faktum att det akuta kollektivtrafikhaveriet inträffat mitt under semestertiden som gör att det inte fått mer långtgående konsekvenser. Fortsätter problemen i höst när fler är tillbaka till jobbet och färre väljer att promenera eller cykla blir följdverkningarna närmast oöverskådliga.
