Klimatet är ingen kris

Men om miljöåtgärderna du förespråkar inte räcker då? Vad gör vi om klimatkatastrofen nalkas och allt skulle behöva sättas in, är det inte då läge att rucka på sina principer? Det är frågor jag ofta får när jag diskuterar miljöfrågor ur ett liberalt perspektiv.

Niklas Elert har en utomordentlig utvikning kring frågan om liberalismen verkligen räcker till inför ett allvarligt miljöproblem som den globala uppvärmningen i sin recension av min bok Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015):

Men står miljöliberalismen pall när vi inte pratar om gradvisa uppvärmningar eller begränsade katastrofer? Eller är det så att det miljöliberala politiska projektet som jag själv brinner för och som Svensson skisserar med sådan förtjänst inte står pall, om vi tar de allra mest pessimistiska förutsägelserna kring människans klimatframtid på allvar? Kanske är det där det liberala miljöprojektet borde fortsätta med att ta sig en rejäl funderare på de riktigt osannolika händelserna som vi verkligen inte vill ska inträffa, och fråga oss om det finns utrymme i det liberala projektet för att hantera dem på ett trovärdigt sätt.

Det är en god fråga som förtjänar sitt svar.

Som Elert påpekar finns trovärdiga sätt för liberala samhällen att hantera begränsade kriser och katastrofsituationer. Det är för sådana situationer det utvecklats undantagstillstånd, där staten givet vissa objektiva kriterier kan bevilja sig mer makt och där vissa kontraktsåtaganden inte gäller. Krig, naturkatastrofer och större olyckor är sådana exempel. Den skada som ska bekämpas är inte sällan av miljökaraktär, där människor ska skyddas från rök, strålning, översvämningar etcetera. Det är dramatiskt, men inga konstigheter.

Tillfälligheten är viktig. Ett samhälle kan inte i längden fungera om staten har rätt att tillgripa människors fordon för andra syften, evakuera dem från sina hem vid upplevt behov, förklara att ingångna kontrakt och överenskommelser inte gäller eller sätta människor på av staten bestämda uppgifter.

Erfarenheten från katastrofer som dragit ut på tiden, främst krig, är talande. Mobiliseringen kan tillfälligt förena och inspirera, och försakelser uthärdas, om hotet är överhängande och syftet väl förstått.

När krisen blir slentrian och drar ut över tiden, blir samhällen sämre på att lösa sina uppgifter.

Men i krigförande länder tyngs statsfinanser och friheter urholkas på ett sätt som försvårar människors långsiktiga planer för sina liv. Västvärldens erfarenheter av amerikanska långvariga krig i Vietnam på 1970-talet och i Irak och Afghanistan på 2000-talet visar vad som händer när krisen är mindre påtaglig i vardagen, och mobiliseringen bakom en commander in chief blir slentrian. Krisåtgärder permanentas och förfelas.

Även Sverige plågades i decennier efteråt av kvardröjande regleringar från andra världskrigstiden. Bostadsregleringarna finns väsentligen kvar än.

Läxan är alltså att när krisen blir slentrian och drar ut över tiden, blir samhällen mer dysfunktionella och sämre på att lösa sina uppgifter. Problem som kräver uppfinningsrikedom, anpassningsförmåga och långsiktighet blir allra mest lidande, som klimatet.

Och klimatet är även i sina allvarligaste scenarier mer ett (flertal) problem än en kris.

Det här kan låta som semantik, men det har enorm betydelse för hur vi tänker och agerar. Processerna kring utsläpp av växthusgaser är långsamt verkande och vi vet väldigt lite om hur de kommer att ta sig ut. Omställningen för att minska utsläpp är önskvärd för att slippa veta. Helst bör vi undvika att överskrida viktiga trösklar mot irreversibla processer som att världshaven försuras så att mycket av dagens liv i haven försvinner, att temperaturen stiger så mycket att värmetopparna gör livet obeboeligt i vissa zoner av jorden eller att golfströmmen stannar av så att Norden tvärtom blir mer som Sibirien.

Borde vi inte göra allt? Mitt svar är nej.

Redan omställningen gäller en mängd olika slags problem eftersom fossila bränslen används så brett: transporter, boende, matproduktion, energi och så vidare. Lösningar på så olika problem – sannolikt kommer både omställning och anpassning krävas – finns sannolikt inte i krisbekämpningens undantagstillstånd, utan tvärtom i än mer välfungerande samhällens problemlösning. Det är inte umbäranden under central dirigering och fostrande av gemenskap som är det önskvärda, utan skapande i frihet och anpassning till föränderliga villkor.

Några garantier för framgång finns inte med någon politik. Är de allra värsta prognoserna sanna kan många dystra scenarier bli verklighet under kommande decennier, även om vi stoppar fossila utsläpp i dag. Problemet är den ackumulerade halten koldioxid i atmosfären. När den väl hamnat där kommer den sannolikt förbli kvar under flera hundra år. Lika klart är att den omställning som sker för närvarande är otillräcklig för att, också enligt mer försiktiga prognoser, undvika oåterkalleliga problem under kommande decennier.

I ett sådant läge inställer sig förstås frågan: Borde vi inte göra allt?

Mitt svar är nej. Vi borde göra vårt bästa. Många långtgående åtgärder är vare sig lösningar eller önskvärda. Vissa kriser och hot om undergång kan människor inte annat än möta under så stor värdighet som möjligt. Moral spelar stor roll också i dessa situationer. Nederlag i krig är en katastrof för det land som upplever det, men det är ändå inte värt att göra allt för att undvika detta resultat. Användande av kemiska och biologiska stridsmedel, tortyr av krigsfångar, ödeläggelse och terrorbombning är åtgärder som av moraliska och praktiska skäl bör undvikas också i en desperat situation.

På samma sätt bör vi, utöver de praktiska invändningarna, också av tungt vägande moraliska skäl undvika vissa ofta föreslagna klimatåtgärder. Om jag exempelvis fick välja på att leva mina återstående decennier i en grön planekonomi eller i ett hyggligt fritt och demokratiskt samhälle på en allt varmare planet med försurade världshav, så skulle jag välja det sistnämnda.

Klimatet är ingen kris, inte heller miljöfrågan i övrigt.

Kristänkandet är försåtligt och inte sällan konstruerat och presenterat för att leda tanken mot bestämda politiska slutsatser. En stor hotbild som överskuggar allt kräver lydnad, mobilisering och samordning – och skambelägger varje avvägning och tveksamhet. Därmed åsidosätts både problemlösningens avvägningar mellan olika goda, och moralens eviga värden. Krisen tycks därför närmast med automatik kräva inte bara radikal politisk förändring i allmänhet, utan i synnerhet en planerad tillvaro och ekonomi.

Ideologiska socialister dras förstås till att utmåla frågeområden som kriser av politiska skäl, från makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan till Göran Greiders efterlysning av ”demokratisk planekonomi” av klimatskäl.

Kristänkandets försåtlighet ligger i att sådana slutsatser ses som praktiska självklarheter utan ideologiska konnotationer. Forskaren Yvonne Hirdmanhar i en uppsats (”Crisis: The road to happiness?”) studerat hur krisbegreppet möjliggjorde för socialdemokratin att på 1930-talet ”initiera ett program för en planerad ekonomi som omfattade större delar av samhället än någonsin förut”. Hon kallar detta förvandlande av ett ”problem” till en ”kris” för ”politisk alkemi” och konstaterar:

Med sina medicinska (och religiösa) konnotationer betecknade ”krisen” en akut situation. Akuta situationer kräver radikala botemedel. Det fanns ingen tid att slå sig ner och överväga alternativa möjligheter när ”båten håller på att sjunka” eller”patienten är på väg att dö”. Det krävde att man omedelbart tog kontroll, eller satte sin tillit till en befälhavare, någon med ”sakkunskap”.

Det finns kriser, men de är tillfälliga avvikelser. Att etablera kriser som det nya normala och tro att det går att bygga en fungerande samhällsordning på denna grund är däremot felaktigt. Det gäller även om problemen vi står inför är allvarliga, som i klimatfrågan. Klimatet är ingen kris, inte heller miljöfrågan i övrigt.

Äganderätten är en god grund för mycket miljöarbete.

Tvärtemot krisernas logik är det tålmodiga åtgärder över lång tid som har bidragit till att lösa miljöproblem. Flera problem har hanterats och minskats, ofta över decennier. Themsen, som förklarades biologiskt död 1957, har på senare år upplevt sin största biologiska mångfald på 150 år. Oljespill i havet, som orsakade uppseendeväckande fågeldöd också längs svenska kuster i min barndom, har minskat radikalt, trots att betydligt mer olja transporteras. Svavelutsläpp som orsakat försurning har minskat radikalt över hela västvärlden.

Inget av detta har krävt någon samhällsomställning av den typ som den radikalare delen av miljörörelsen som uppmärksammat problemen ofta krävt. Marknader har tvärtom liberaliserats och ekonomisk tillväxt fortsatt. Den goda utvecklingen på miljöområdet har dock drivits bland annat av en större roll för stat och politik än den jag generellt förespråkar.

Rättfärdigandet av detta menar jag inte heller det ligger i något kristänkande, utan i problemets natur. Äganderätten är en god grund för människors frihet och oberoende, liksom för mycket miljöarbete. Definierandet av nya slags äganderätter har räddat skogar och fiskbestånd till ett hållbart och lönsamt brukande. Olika slags samfälligheter vars värden hotades av utsläpp, som fiskeföreningar, var de första att inleda rättsprocesser mot utsläppare och få restriktioner till stånd för kommunala avloppsanläggningar och fabriker.

Äganderätten som praktisk princip blir dock på grund av transaktionskostnaderna svår att hävda när utsläpparna – och de som drabbas – är många och disparata. Att härleda från vem luftföroreningen kommit som med viss sannolikhet orsakat en viss stadsbos andningsbesvär eller cancer låter sig inte göras. Däremot vet vi att fabrikerna och trafiken genom sina utsläpp objektivt åstadkommer denna skada på liv och egendom.

Att rätten att slippa skadas till liv och egendom av andras utsläpp inte kan hävdas direkt anser jag ger ett mandat för staten att hävda denna rätt indirekt, genom reglering av och restriktioner för utsläpp. Det är en andrahandslösning, men en sådan kan vara bättre än att inte kunna hävda sin rätt alls. Så länge vi dessutom har stater av betydande omfattning är miljöskatter en finansieringskälla att föredra framför många andra.

För drygt femtio år sedan dumpade svenska försvaret fortfarande obekymrat gammal ammunition i hav och sjöar.

Ett annat äganderättsligt tillkortakommande är vår relation till alltdet oägda livet på jorden. När Rönnskärsverken på 1970-talet årligen släppte ut tvåtusen ton arsenik i havet, dödade detta havsbottnen kilometervis däromkring. Ingen äger havsbottnen. Det finns för havsbottnen, som för så många andra delar av vår jord – luften vi andas, stratosfären och många ekosystem – inget behov av att exkludera någon från tillträde eller något värde att utvinna som motiverar en äganderätt. Här uppstår återigen ett mandat för restriktioner för att skydda liv på jorden, liv som indirekt kan ha större eller mindre betydelse för människans livsbetingelser.

Ett annat miljöexempel: Ingen äger stratosfären, men människors levnadsvillkor påverkas betydligt av ozonlagret som skyddar mot ultraviolett strålning. Ett statligt förbud mot freoner, som visat sig urholka ozonlagret, går således att motivera med hänsyn till en princip om att någons verksamhet inte får skada andra människors rätt att leva sitt liv.

Bör vi stanna vid mänskligt liv? Är det okej att döda livet på havets botten med sina utsläpp så länge det inte direkt skadar människor till liv och egendom? Ett nej skulle kunna ta sin utgångspunkt i en försiktighetsprincip, motiverad av vår närtidshistoria.

För drygt femtio år sedan dumpade svenska försvaret fortfarande obekymrat gammal ammunition i hav och sjöar. Andra sänkte ölburkar och andra sopor i samma hav, länge därefter. Man bör påminna sig om hur ny kunskapen är om att vi förstör även våra egna livsbetingelser med utsläpp och dumpande av avfall. Anrikningen av gifter i fågel och fisk upptäcktes på 1960-talet, insikten att luftutsläpp orsakar problem över nationsgränser slog igenom på 1980-talet.

Först på 2000-talet upptäcktes att den befolkning som har högst halt av gifter från mänskliga utsläpp (över 200 konstaterat giftiga ämnen, om än inte alltid i skadliga doser) i sitt blod är inuiter på Grönland. De befinner sig på ett långt avstånd i både tid och rum från utsläppskällorna runtom i världen, men gifter som inte bryts ner driver norrut och anrikas i den fisk som är basen för den traditionella dieten.

Höga avgifter för sophantering kan få hushåll att minska mängden sopor, men också leda till att färre sopor lämnas in för återvinning.

Med sådana upptäckter i färskt minne kan det motiveras att låta staten skrida in för att skydda människor mot potentiella problem från utsläpp vi vet dödar livet i naturen även utifrån en rent humanistisk omsorg, och alltså härlett ur människans rättigheter.

Detta mandat är svagt, en fråga om grader. En hel del utsläpp finner vi trots sin giftighet acceptabla på grund av de värden som skapas vid industriverksamhet. Långt ifrån varje restriktion för fabrikers verksamhet eller människors konsumtionsval kan vara rimlig bara för att det har effekter på den kringliggande miljön.

Näringsfriheten, rätten att disponera sin egendom som man önskar och konsumenternas frihet att välja är fundamentala rättigheter i ett fritt, demokratiskt samhälle. Staten har en tvångsmakt att genomdriva sin vilja med; den som inte lyder hamnar i fängelse och/eller blir av med sin egendom. En sådan makt måste alltid utövas under restriktioner och kontroll.

Som väl är finns praktiska gränser för restriktionernas effektivitet. Att skatter på skadliga utsläpp är legitima hindrar inte att de har kända och oönskade bieffekter, tilltagande ju högre de blir. De kan i vissa fall bli rent kontraproduktiva. Höga miljöskatter i ett land kan flytta produktionen till ett land som tillåter högre utsläpp. Skatterna kan också bli så höga att utbrett fusk förekommer (en nivå som varierar med välståndsnivån, liksom med tillit och förekomst av korruption – vilket gör den nationalekonomiska modellösningen med globalt lika beskattning av fossila utsläpp svårgenomförd).

Samma dilemma möter den som vill låta brukaren betala för miljötjänster. Höga avgifter för sophantering kan få producenter och hushåll att minska mängden sopor, men i många fall leda till den oönskade konsekvensen att färre sopor lämnas in för återvinning. Pantsystem uppmuntrar å sin sida stölder, liksom obligatoriskt insamlade miljöfarliga objekt med andrahandsvärde i mindre nogräknade länder. Stöd till miljövänliga projekt skapar intressegrupper, lobbying och risk för att verksamheten och dess specifika former blir viktigare än dess miljönytta.

Inte ens om man bara vill maximera miljöhänsyn är en mer restriktiv miljöpolitik nödvändigtvis den bästa.

Detta innebär en naturlig avgränsning av miljöpolitikens mandat, men är också en stark invändning mot resonemangen ovan, att allvarliga situationer kräver striktare restriktioner. Inte ens om man bara vill maximera miljöhänsyn är en mer långtgående och restriktiv miljöpolitik nödvändigtvis den bästa. Den miljöpolitik som praktiskt fungerar är ofta en fråga om statskonst, avvägningar och att flytta gränser för det politiskt möjliga.

Givet att världen ännu är långt ifrån tillräckliga utsläppsreduktioner och att många av de gradvisa åtgärderna diskuterade ovan har avtagande effekt, skulle man inom denna ram kunna tänka sig något mer verkningsfullt för att lösa stora planetära problem? En möjlig modell är det amerikanska rymdprogrammet för att sätta en man på månen.

Detta projekt var en otvetydig frihetsinskränkning som inte kan härledas ur hjälp att hävda äganderätt. Satsningen var stor, statligt organiserad och slukade under ett antal år flera procent av USA:s BNP. Men det var inriktat på och avgränsat till lösningen på ett konkret problem, och mobiliserade vetenskap och innovationskraft på ett sätt som innebar många goda sekundäreffekter i form av tekniska innovationer. Utöver kostnaden låg samtidigt detta projekt, genom att vara så specialiserat, långt ifrån att inkräkta på friheten för människor och marknader generellt sett. Rymdprojektet var inte en krisåtgärd beslutad genom extraordinära mandat, utan ett öppet annonserat initiativ inom ramen för en fungerande demokrati.

Här är ett exempel. Investeringsbehovet för framtida energi globalt sett fram till 2040 är omkring 15 biljoner dollar. Ponera att den amerikanska staten under denna tidsperiod skulle investera en tredjedel av detta, 5 biljoner dollar, i förnybara energikällor och en fjärde och kanske femte generations kärnkraft.

Jag kan förstå att det låter som fullkomligt verklighetsfrämmande kommunism hämtad från Bernie Sanders program, men summan motsvarar vad George W Bush och Barack Obama under ungefär samma tidsperiod investerat i att via krigföring demokratisera Irak och Afghanistan, vilket till omkring 2050 kommer att ha kostat 4–6 biljoner dollar.

Det finns inga garantier för att stora statliga projekt uppnår sina mål.

Jag hade inte stött en gigantisk statlig investeringsplan för energiomställning, men fick jag välja mellan den och krigföring tror jag att energiomställningen hade gett störst nytta genom minskade koldioxidutsläpp. Sannolikt hade energiomställningen också resulterat i ett stabilare Mellanöstern genom att västvärlden kunnat avstå från hälerihandel med stulen olja. Därtill kommer goda sekundäreffekter i form av teknikutveckling i ett kapitalistiskt samhälle. Vi har exempelvis på senare decennier sett ett dramatiskt prisfall i den hårdsubventionerade solpanelsindustrin.

Klimatet och andra stora problem får dock inte leda till en automatisk tilltro till att staten är lösningen. Tunga statliga investeringar kan få imponerande resultat, men tränger ut andra investeringar och blir sällan lönsamma. På energiområdet skulle de mycket väl kunna binda länder i kostsam och med tiden alltmer inadekvat produktion, vilket vi redan ser i länder som drivit på för förnybar omställning. Som krigsinsatsen i Afghanistan och Irak vittnar om finns inga garantier för att stora statliga projekt uppnår sina mål. Risken finns att de är rent kontraproduktiva.

Jag landar i att miljöpolitiken bör följa en tumregel: det gradvisa framåtskridandet. Mandatet för att värna miljövärden genom regleringar, förbud, skatter, utsläppshandelssystem och väl avgränsade innovativa projekt inom statens ram, är vår förväntan att i ett modernt välbärgat samhälle se en gradvis minskning av miljöproblemen, gradvis renare luft och vatten. Precis som med vår ekonomi förväntar vi oss en bättre morgondag, men hur snabbt det går och på vilket sätt kan inte planeras eller slås fast i detalj. Ibland åker vi rentav på oförutsedda bakslag.

Det ger en vid ram, men inte hur vid som helst. Inte olikt hur länder som alla är rättsstater skiljer sig i straffpåföljd för samma brott och ibland även vad man kriminaliserar. Det gradvisa miljöframskridandet är inte ett politiskt mandat att ersätta äganderätten, marknadsekonomin, demokratin eller den personliga friheten, utan att komplettera och i många fall utöka dem.

Exakt hur avvägningen ska se ut lämpar sig väl för den deliberativa demokratiska processen att avgöra. Det är precis en sådan öppen fråga som John Tomasi i Free market fairness menar har sin plats även inom ramen för en radikal rättighetsgrundad marknadsliberalism. Tomasi formulerar en syntes av libertarianism och social rättvisa genom ett lika betonande av alla fri- och rättigheter, lika tonvikt på äganderätten, demokratiska rättigheter och social frihet. Miljöhänsyn där äganderätten inte låter sig tillämpas är en utmärkt applicering av det ökade utrymmet för demokratiska processer inom denna slags liberalism.