Kårhusockupationen var ett elitprojekt

Kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968 har blivit en symbol för de omvälvningar som ägde rum i den svenska offentligheten under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Vad som börjat som protester mot den amerikanska krigföringen i Vietnam hade efter hand utvecklats till en allmän vänsterrevolt mot hela samtiden, med allt radikalare inslag. Till de värsta avarterna hörde den svenska rebellrörelsen, en maoistsekt som Göran Skytte beskrivit i ett reportage här i Smedjan.

Den vänstervåg som brukar förknippas med årtalet 68 tog sig en rad olika uttryck, från den så kallade alternativa musikrörelsen, eller proggen, till renodlade politiska partier av mer eller mindre hårdför kommunistisk karaktär. De senare hade en tendens att efter hand brytas upp i mindre och mindre schatteringar, till följd av de ständiga inbördes stridigheter som tenderade att ställa sig i vägen för klasskampen.

Inspirationen kom utifrån, framför allt från de amerikanska vietnamdemonstrationerna och från den franska studentrörelsen. Det såg likartat ut över hela Västeuropa. Proffsrevolutionärer som den västtyske studentledaren Rudi Dutschke turnerade runt på kontinenten och eldade på massorna. Han besökte även Stockholm i maj 1968.

Den svenska politiska bakgrunden till kårhusockupationen utgjordes av de omfattande reformer av det högre utbildningssystemet som Socialdemokraterna stod i begrepp att genomföra vid denna tid. Reformen, kallad UKAS (i reviderad form PUKAS) gick ut på att öka genomströmningshastigheten vid de svenska lärosätena genom införande av fasta studiegångar. Arbetsmarknadsanpassade program skulle ersätta det tidigare bildningsuniversitetet, där studenterna kunnat plocka ihop sina egna examina efter eget huvud. Det var i protest mot denna politik som en grupp radikala studenter i Stockholm tog till det besynnerliga greppet att ockupera sitt eget kårhus.

Värt att notera var att de radikala vänsterdemonstranterna och de borgerliga stod på samma sida i denna fråga.

Värt att notera var att de radikala vänsterdemonstranterna och de borgerliga stod på samma sida i denna fråga. Det hjälpte emellertid föga eftersom socialdemokraterna stod på toppen av sitt 44 år långa, oavbrutna maktinnehav och med egen majoritet kunde genomdriva sin politik.

I efterhand är det lätt att få intrycket att 68-rörelsen var en stor folkrörelse. I själva verket utgjorde den en högljudd marginalföreteelse som knappast skulle ha rönt särskilt stor uppmärksamhet om inte så många av dess företrädare gått vidare till uppburna positioner inom kultur, media och akademi, där de har kunnat fortsätta att odla myten om sin ungdomsrevolt.

Vid tiden för kårhusockupationen var det borgerlig majoritet i Stockholms studentkår och Socialdemokraternas järngrepp om rikspolitiken var kompakt. Skedde någon rörelse i väljarkåren var det snarare högerut. Det var 1976, mitt under pågående vänstervåg, som landet för första gången på över fyra decennier, skulle få en borgerlig regering.

Hur kommer det sig då att denna perifera grupp radikaler skulle komma att utöva så stort inflytande i Sverige, större än i de flesta andra västländer, där vänstervågen strax blåste över? Att den svenska vänstervågen cementerades tycks framför allt bero på två saker: dels en framgångsrik strategi för samhällsförändring, dels att den historiskt sammanföll med en rad politiska förändringar som skapade gynnsamma förutsättningar för en omstörtande rörelse av denna typ.

Den strategi som förespråkades av Dutschke och andra studentledare vid denna tid har sammanfattats i slagordet ”den långa marschen genom institutionerna” och utgick från den italienske 20-talsmarxisten Antonio Gramscis idéer. Gramsci menade att innan någon genomgripande revolutionär förändring av samhället kunde genomföras måste man först förändra människors sätt att tänka. Den ”borgerliga hegemonin” måste brytas. Så länge arbetarna fortfarande var besjälade av borgerlig ideologi skulle det inte gå att genomföra någon socialistisk revolution. Det var en elitistisk ideologi där aktivisterna betraktade sig som ett avantgarde.

Så länge arbetarna fortfarande var besjälade av borgerlig ideologi skulle det inte gå att genomföra någon socialistisk revolution.

Förändringen av tänkandet skulle, enligt Gramsci och Dutschke, genomföras med hjälp av de befintliga institutionerna, som skulle tas över från insidan. Detta passade 68-revolutionärerna utmärkt, som på detta sätt inte behövde göra avkall på sina individuella karriärer för att få leka revolutionärer. Tvärtom kunde en framgångsrik och högavlönad karriär inom till exempel media motiveras som ett led i kampen.

Att denna strategi blev så framgångsrik just i Sverige beror ironiskt nog troligtvis på de politiska reformer som Socialdemokraterna genomförde på en rad områden under samma tid. Även om SAP och LO inte hade mycket till övers för de radikalare vänstergrupperingarna (om vilket IB-affären talar sitt tydliga språk) delade man dessas frustration över den ”borgerliga hegemonin” som man uppfattade alltjämt rådde, trots fyra årtionden av socialdemokratiskt styre.

Den nya kulturpolitik som genomdrevs vid mitten av 70-talet var ett led i partiets strävan att komma till rätta med detta. Kanske fanns där också en tanke att kunna köpa sig radikalernas lojalitet genom frikostiga erbjudanden om arbetstillfällen och offentlig finansiering. Med den nya kulturpolitiken växte antalet arbetstillfällen i den offentligt finansierade kultur- och mediesektorn explosionsartat, och de som bemannade dem kom i hög grad från den radikala vänsterrörelsen.

När TV2 startades 1969 beskrevs det som att ”ett första majtåg från Gärdet gått vilse och hamnat på TV-huset”. Proggrörelsen dog ut mer eller mindre över en natt året efter den stora kulturpolitiska omläggningen 1974, eftersom någon alternativrörelse inte längre behövdes då dess medlemmar fått uppdrag och positioner i den offentliga kultursektorn.

På så sätt kunde en liten, icke representativ men målmedveten grupp komma att utöva stort långsiktigt inflytande över samhällsutvecklingen. Medan opinionsvindarna i samhället under 80-talet skulle vända högerut fortsatte 68-rörelsens ideal att befästas inom delar av offentlig sektor och media. Den som är organiserad och har ett medvetet mål har nämligen alltid ett övertag gentemot dem som bara är intresserade av att läsa sin kurs eller göra sitt jobb.

På så sätt kunde en liten, icke representativ men målmedveten grupp komma att utöva stort långsiktigt inflytande över samhällsutvecklingen.

I dag ser vi de fåtaliga men högröstade identitetspolitiska aktivisterna försöka sig på samma strategi, med varierande framgång. Å ena sidan är förutsättningarna för sådan aktivism gynnsammare i dag, då de har många allierade på tunga poster. Å andra sidan är omgivningen troligtvis mindre naiv i dag än den var i slutet av 60-talet.

I Frankrike har studenter i år försökt sig på att göra en upprepning av kravallerna 68, som en protest mot president Macrons reformprogram för universitetsvärlden. Vid Sorbonne i Paris rensade kravallpolis universitetsområdet från 191 demonstranter, och i Montpellier kallade dekanen in maskerade män för att slänga ut studenter som ockuperat universitetets aula. Protesterna har dock inte imponerat på omvärlden. En majoritet av fransmännen stödjer Macrons reformförslag.

Är det något vi har lärt oss från händelserna 1968 är det dock att det inte behövs något folkligt stöd för att omstörtande rörelser skall få stort inflytande. Det är därför klokt att inte överdriva protesternas betydelse, men inte heller underskatta marschen genom institutionerna.