Kappvändarlandet Sverige
Det är inget konstigt att byta åsikt. Men att först svartmåla personer av en annan uppfattning, och sedan plötsligt själv byta uppfattning utan att någonsin motivera det eller be om ursäkt, är djupt ohederligt. Framför allt om man är förtroendevald.
Min vän Dan Korn och jag brukar säga att vi tackar gudarna för att vi inte blev publika förrän vi hade uppnått en ganska hög ålder.
– Tänk så mycket dumheter man hade hunnit haspla ur sig offentlig som man sen skulle vara tvungen att ta tillbaka, sade Dan vid ett tillfälle. Jag instämde och sade:
– Men det är ju det folk inte gör, tar tillbaka.
Dan skrattade och instämde i sin tur med mig.
Att ha fel i en fråga, att byta åsikt eftersom man inser att kunskapsunderlaget för ställningstagandet var alldeles för bristfälligt, är inget konstigt. Vi är alla bara människor och som sådana kommer vi ständigt till korta, vare sig vi är unga eller äldre. Men det finns något här i glappet mellan det först sagda och det andra, ofta diametralt motsatta, som skaver.
Vi ser allt oftare i det offentliga personer som först med bestämdhet hävdar det ena, för att sedan byta fot utan att förklara vad som ledde fram till fotskiftet. Att byta uppfattning är en sak, djupt mänskligt, men att dölja processerna bakom skiftet, vad som hände mellan uppfattning 1 och 2, är djupt ohederligt. Särskilt när man är förtroendevald. Då vill man som medborgare förstå vad som föranlett svängningen. Inte sällan skulle det även vara passande med en ursäkt från den som bytt ståndpunkt.
Inte sällan skulle det även vara passande med en ursäkt från den som bytt ståndpunkt.
I åratal var en migrationspolitisk uppfattning ”den rätta”. Inte nog med att den var rätt; de som inte instämde hade inte bara fel utan var moraliskt lägre stående individer. För att förstärka den egna uppfattningen sågs sig många hugade att moralisera över den som inte höll med. Men i ett huj stod plötsligt tidigare försvarare av en viss migrationspolitik för den rakt motsatta ståndpunkten. Nu var den hållningen rätt.
Varför? Vad hände där emellan?
Hur kan man stå ut med sig själv när man ena dagen tycker en sak och moraliskt fördömer meningsmotståndare, och nästa dag håller med meningsmotståndarna utan att förklara varför skiftet ägt rum? Och hur kan de som hade den från början felaktiga uppfattningen fortsätta att anses vara onda när man själv nu intagit samma hållning?
Jag har själv blivit drabbad av moraliska domar offentligt. Jag hade för några år sedan koloniala ögon enligt en Expressen-recensent av min bok Mellan klan och stat. Jag ”sidade upp” med Sverigedemokraterna enligt en kulturskribent på Aftonbladet efter att ha rättat honom om utbildningsnivån bland somalier. När jag var redaktör för antologin Klanen beskrevs den av Aftonbladets recensent som en rasistisk bok och ”mumma för högerextremister” (tidningsupplagans rubrik). Kritik ska man lära sig att ta. Men moraliska domar?
Frågor som för några år sedan sågs som rasistiska (och fortfarande uppfattas så i vissa kretsar) – hederskultur, uppfostringsresor, talet om no-go-zoner – är i dag, efter att blivit dragna i långbänk och efter att människor som velat lyfta dem svärtats ned, på agendan. Journalister har vaknat och skildrar det de inte skildrade i tillräckligt stor omfattning tidigare. Och när journalister vaknar tvingas även politiker göra det.
Men återigen, man bör förklara och motivera den tidigare försiktigheten, tafattheten, och vad som hände mellan punkt 1 och 2. Det gäller oavsett yrkeskår.
Hur kan de som hade den från början felaktiga uppfattningen fortsätta att anses vara onda när man själv nu intagit samma hållning?
Det är djupt mänskligt att vara rädd för omgivningens reaktioner, för moraliska domar, viljan att gå med strömmen. Men erkänn det!
Själv ser jag Ann-Charlotte Marteus som ett föredöme. Jag har burit med hennes artikel i Kvartal från 2016 sen den publicerades. Hon tillstår att hon var en av dem som uppbar åsiktskorridoren, och förklarade sedan vad som hände, varför hon svängde i frågan kring migration, hur hon brottades med sig själv och vilka argument hon använde för att våga svänga om. Vilken hjälte! Vilken moral, vilken ryggrad.
Inte primärt för vilka åsikter hon skiftade mellan och i vilken riktning skiftet ägde rum, utan för att hon blottade sina inre processer. Läs hennes fantastiska text ”Från censor till avfälling” efter denna.
Det finns förlåtelse om man bara bekänner sina synder, lär kyrkan. Vare sig man är troende eller inte kan man önska att tron på nåd och förlåtelse var mer levande. Det hade kanske gjort människan mindre rädd.