Kapitalism med kommunistiska särdrag

Allt fler har på senare år fått upp ögonen för det utrikespolitiska hot den kinesiska staten utgör. Kinas auktoritära agerande i Hongkong har det senaste året fått stor uppmärksamhet runt om i världen samtidigt som flera länder fattat beslut med syfte att minska Kinas inflytande. Storbritanniens premiärminister Boris Johnson har exempelvis meddelat att Storbritannien ska förbjuda Huawei att bygga ut 5G-nätet i landet, och att redan installerad infrastruktur ska plockas bort senast år 2027. I debatten ägnas emellertid stort utrymme åt att diskutera Kinas kortsiktiga maktpolitiska agerande, medan alltför lite fokus läggs på vad beslutsfattarna i Peking långsiktigt vill uppnå. Vad är egentligen den kinesiska visionen?

Inom studiet av internationell politik förklaras länders agerande inte sällan med realismen som teoretiskt ramverk. Det centrala i realismen är synen på världen som ett anarkiskt tillstånd där länders agerande drivs av egenintresse och strävandet efter utökad makt. I dag tenderar Kinas agerande att ses genom just realismens lins. Landet beskrivs ha lämnat kommunismens dogmer bakom sig för att nu, genom en strikt pragmatisk hållning, öka sin makt på den globala arenan.

Realismen som teori missar dock att ta hänsyn till en mycket viktig faktor – ideologiska idéers betydelse. Faktum är att Kina sedan år 1978 genomfört ett omfattande idéarbete för att omformulera den marxist–leninistiska ideologi landet anammade under Mao Zedongs styre. Arbetet resulterade i den officiella ideologi som i dag genomsyrar det kinesiska kommunistpartiet – socialism med kinesiska särdrag.

Mao hade fel

För att förstå Kinas nya ideologiska förhållningssätt behöver man först förstå Karl Marx historiematerialism. Marx menade att historien kunde delas in i olika stadier. Det kapitalistiska industrisamhället hade utvecklats från ett feodalt slavsamhälle som i sin tur utvecklats från ett jägar-och samlarsamhälle. Industrisamhället skulle sedan, på grund av kapitalismens inneboende motsägelser, upplösas när proletariatet reste sig och upprättade proletariatets diktatur. Efter en tid av diktatoriskt styre skulle sedan statens bojor lyftas och människan leva i ett upplyst kommunistiskt samhälle där hon inte längre var begränsad av materialism och konkurrens.

Marx syn var att denna historiska utveckling var förutbestämd och drevs på av förändringar i produktivkrafterna. En historisk epok övergick med andra ord i en annan när ny teknik givit upphov till nya sätt att producera varor. Ångmaskinen, till exempel, revolutionerade produktionsförhållandena och drev den historiska utvecklingen in i industrialiseringens epok.

En upplyst skara människor ansågs kunna skynda på historiens utveckling.

Under Maos styre gjorde Kina dock en annan tolkning av Marx historiematerialism. Historiens utveckling skulle inte ses som förutbestämd, och man behövde inte vänta på att proletariatet gjorde revolution för att upprätta proletariatets diktatur. I stället ansåg man, likt Vladimir Lenin, att en upplyst skara människor kunde skynda på historiens utveckling genom att själva ta makten och konstruera en planekonomisk diktatur. De fåtal som sett det marxistiska ljuset behövde inte vänta på att andra människor skulle komma till samma insikt utan massorna kunde styras i rätt riktning genom statens tvångsmedel.

Som bekant resulterade Maos försök att påskynda Marx historieskrivning i katastrof. Konsekvensen av kulturrevolutionen blev att miljontals människor dog i svält, och den kinesiska nationen skakades av politisk instabilitet och tvingades därmed till förändring.

I slutet på 1970-talet började Deng Xiaoping, som senare skulle komma att bli landets generalsekreterare, driva kampanj för att landet skulle röra sig bort ifrån den strikta planekonomin och införa marknadsekonomiska inslag. Dengs idéer fick gehör – under 1980-talet avskaffades det kollektiviserade jordbruket, och landet öppnade upp för handel och utländska investeringar. De marknadsekonomiska reformerna fortsatte under 1990-talet då statliga företag privatiserades, och handeln öppnades upp ännu mer.

En kapitalistisk epok var nödvändig.

De ekonomiska reformerna var inte enbart resultatet av politisk pragmatism utan låg helt i linje med det utförliga idéarbete som Deng tillsammans med kommunistpartiets chefsideologer, Su Shaozi och Zhao Ziyang, hade startat. Resultatet av arbetet presenterades på partiets 13:e kongress år 1987 då Zhao lade fram rapporten ”Advance Along the Road of Socialism with Chinese characteristics”.

Det centrala i socialism med kinesiska särdrag är antagandet om att det inte går att påskynda den materialistiska historieutvecklingen. Maos stora felslut var att han trott att det var möjligt att upprätta proletariatets diktatur direkt ur ett feodalt jordbrukssamhälle, och helt hoppa över det kapitalistiska industrisamhället. Detta var enligt Deng och Zhao dömt att misslyckas då produktivkrafterna ännu inte var tillräckligt utvecklade. En kapitalistisk epok var med andra ord nödvändigt för att producera den nya teknik och det välstånd som krävdes för att upprätta en fungerande planekonomisk diktatur.

Zhao beskrev vidare att Kina befann sig i socialismens primärstadium. I detta stadie hade socialismen lyckats implementeras på det kulturella planet – kapitalister som samhällsklass existerade inte längre, och marxismens idéer hade inpräntats i människors sinnen. I denna epok var dock produktionsförhållandena relativt outvecklade och en mer marknadsorienterad ekonomi behövdes därmed för att driva tekniken framåt. Deng beskrev att Kina skulle befinna sig i detta tidiga stadium av socialism i mer än hundra år framöver.

Ideologin står inskriven i den kinesiska konstitutionen.

I dag står teorin om socialism med kinesiska särdrag inskriven i den kinesiska grundlagen och en av skrivelserna beskriver att Kina kommer befinna sig i socialismens tidiga stadium en lång tid framöver. Kinas marknadsekonomiska inslag kommer med andra ord inte överges på ett bra tag.

En stat som genomsyrar allt

Marknadsekonomin ses med andra ord som ett verktyg för att uppnå det sanna socialistiska samhället. Steget i en mer marknadsekonomisk riktning ska dock inte förknippas med mindre statlig kontroll. Samtliga teoretiker som var med och utvecklade Kinas nya ideologiska hållning var överens om att staten fortsatt behövde ha full kontroll över samhällets alla delar. Endast genom en totalitär stat kunde befolkningen hållas lojal med partiet och dess ideologi.

I dag bygger Kina sin vision runt socialism med kinesiska särdrag. Ända sedan den nuvarande generalsekreteraren Xi Jingpin kom till makten har han varit tydlig med att landet ska hålla fast vid den ideologiska teori som formulerades av hans föregångare. Xi Jingpin har dock inte bara tagit ideologin för given utan också adderat sina egna principer. På kommunistpartiets 19:e kongress år 2017 presenterade Xi Jingpin ett policydokument – ”Thought on Socialism with Chinese Characteristics for a New Era”.

Ideologin är partiet, nationen är partiet, näringslivet är partiet – partiet är allt.

Det centrala i Xi Jingpins utveckling av Dengs tänkande är ett utökat fokus på nationalism och Kinas plats i världen. Under sina många tal återkommer Xi Jingpin ständigt till begreppet andlig civilisation. Begreppet åsyftar ett kollektivistiskt bildningsideal där syftet är att forma sanna socialistiska medborgare genom bildning i kinesisk kultur och kinesiska dygder. Genom en bildad befolkning kan en överlägsen kinesisk nation formas. Det Xi Jingpin långsiktigt söker skapa är en nation som antar den roll som de gamla kinesiska dynastierna gjorde – en nation som är världens centrum för kultur och handel.

Xi Jingpin har även sökt utöka kommunistpartiets makt med ambitionen att partiets värderingar och inflytande ska genomsyra samtliga delar av det kinesiska samhället. Ideologin är partiet, nationen är partiet, näringslivet är partiet – partiet är allt. Denna utökade maktsträvan kan ses som ett strategiskt drag för att garantera det politiska styret.

Ökade maktambitioner kan dock också ses utifrån den roll som Deng menade att partiet skulle fylla – garanten för att befolkningen inte avviker från den marxistiska ideologin. I en tid med globalisering och sociala medier blir risken stor att det kollektivistiska samhällsbygget förstörs av kritik och pluralism av idéer. En stat som genomsyrar alla dela av samhällslivet är därmed näst intill ett måste för att kunna garantera strävandet efter den sanna socialismen.

Makt eller principer

Hur ska man då tolka ideologins roll i Kina? Den kan ses genom realismens lins – då är ideologi bara ett maktverktyg. Marx beskrev exempelvis att abstrakta idéer om rätt och fel enbart utgjorde en ideologisk överbyggnad som syftade till att hålla den styrande klassen vid makten och massorna under kontroll. Man kan också ta beslutsfattarna i Peking på orden och utgå från vad de säger – att de vill upprätta den sanna socialismen med marknadsekonomin som verktyg och samtidigt återupprätta den kinesiska dynastin.

De realpolitiska reformer som det kinesiska styret har genomfört ligger trots allt helt i linje med hur dess ideologi har utvecklats. De marknadsekonomiska reformer Deng kampanjade för låg helt i linje med hans formulering av socialism med kinesiska särdrag. Xi Jingpin har även kombinerat sin nationalism och ökade maktfokus med att addera ytterligare principer till sin föregångares teori.

Det är inte möjligt att träda in i beslutsfattarna i Pekings sinnen och skärskåda deras sanna motiv. Men att se på Kina med en ideologisk lins kan bidra med nya perspektiv på varför landet agerar som de gör. Det är ett måste om man vill analysera det land som i dag utgör det största hotet mot den fria världens ideal.

Läs fler utblickar från Smedjan

Läs också: Rapport från Europas sista diktatur