Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Bitter kinesisk medicin mot pandemin

Coronakrisen sätter fokus på den problematiska relationen mellan Kina, Taiwan och WHO. Att USA drar tillbaka sitt stöd till WHO kan bidra till att Kina lyckas i sin ambition att använda pandemin som ett sätt att stärka sin position i världen. Från officiellt svenskt håll är det tyst.

Taiwans hantering av covid-19 är en av världens mest framgångsrika. Foto: Martin Sanchez Unsplash

Våren har varit en PR-mässig katastrof för Kina. Knappt hade protesterna i Hongkong lämnat förstasidorna innan landet hade blivit källan till den allvarligaste pandemin på generationer. Uppgifter om övergrepp i Wuhan och en illa skött mörkläggning av utbrottet är bara att lägga sten på börda. Det decennium som skulle bli Kinas breda genomslag som supermakt kunde inte ha fått en sämre start.

Den som tror att Kinas ambitioner minskat misstar sig dock. Vad som inletts som fadäs kan mycket väl innebära stora möjligheter att stärka sina intressen på lång sikt. Omvärlden verkar nämligen högst benägen att låta regimen komma undan ansvaret för den största hälsokatastrofen världen sett på decennier. Det sista regimen önskar är en debatt om hur det kinesiska systemet som sådant bär stora likheter med det sovjetiska, och därför föder kriser genom förföljelse, begränsad yttrandefrihet och ständiga lögner. Corona får inte komma att beskrivas som en kinesisk upprepning av Tjernobyl-olyckan. För att inte riskera att skada den kinesiska regimens intressen måste bilden hastigt putsas upp.

Kinas offensiv

Den uppenbara charmoffensiven utgörs av en snabbt ihoptrummad export av medicinsk utrustning, vilket givetvis stillat en del av den kritik som inledningsvis riktades mot den kinesiska hanteringen. Även om utrustningen delvis visat sig undermålig, är Kinas export helt nödvändig i de flesta länder. En särskild satsning på sjukvård i Östafrika under krisen blir ytterligare ett steg i den kinesiska regimens expansioner på kontinenten. Det är dock på det strukturella planet som den kinesiska hanteringen blir som mest intressant. Här pågår en större omvälvning.

I början av april tvingades reportrar från samtliga amerikanska medier lämna Kina. Officiellt var detta ett svar på den begränsning som president Trump infört för vissa kinesiska statsmedier i USA. Den kinesiska regimen har dock även uttryckt att rapporteringen, bland annat av kinesiska statens människorättsöverträdelser, gjort det nödvändigt att begränsa journalisternas närvaro av ordningsskäl. Med andra ord: locket på i största möjliga utsträckning. Josep Borrell Fontelles, EU:s höga kommissionär för utrikes frågor och unionens högsta diplomat, uttrycker oro för att Kina lyckats vinna “striden om narrativet”. I ett läge av isolationism och ett lamslaget transatlantiskt samarbete, har Kina flyttat fram positionerna och flyttat perspektivet.

WHO dras med liknande problem som FN i stort – korruption, bristande insyn och en stark politisering

Nämnda statsmedia har också bytt linje i spridningsfrågan. Det är inte längre helt oklart var viruset kom ifrån och hur det bröt ut, utan amerikanska fartyg på besök i Wuhan kan vara källan – en konspirationsteori som lanserats utan stöd.

Försöken att rädda ansiktet, och på sikt slippa en obehaglig debatt om hur det kinesiska förtrycket berövat ett stort antal människor livet även utanför Kina, har dock en nyckelaktör: världshälsoorganisationen, WHO. Världens kanske mäktigaste organisation i en pandemi, som har varit högst behjälplig.

WHO som maktfaktor

För att vara central aktör och närvarande i hela världens nyhetsrapportering är kunskapen om världshälsoorganisationen förvånansvärt låg. WHO är en del av FN-samarbetet, och följer i stort sett FN:s struktur. Med enstaka undantag är WHO:s medlemmar desamma som FN:s, och makten ligger i samma händer. Detta innebär också att WHO dras med liknande problem som FN i stort – korruption, bristande insyn och en stark politisering.

Verksamheten, som omfattar omkring 10 000 direkt anställda, var tidigare inriktad på vaccinering i världens fattigaste länder. Den största succén i organisationens historia är tveklöst utrotningen av smittkoppor, som uppnåddes i slutet på 70-talet. I dag rör dock verksamheten internationellt betydligt mer politiskt känsliga frågor. Sexuellt överförbara sjukdomar, kvinnors hälsa, miljögifter och diskriminering är några exempel från senare år.

Organisationen leds av en generaldirektör, Tedros Adhanom Ghebreyesus, som under pågående coronapandemi agerat förvånansvärt positivt gentemot Kina. På officiellt besök i Peking i januari kunde Ghebreyesus knappt behärska sitt beröm för Kinas ”handfasta hantering av coronasmittan” och Xi Jinpings personliga lämplighet i denna svåra tid. Kina, sade han, förtjänade omvärldens beröm och regimen gör genom sitt arbete världen till en säkrare plats. Kinesisk statsmedia har flitigt citerat uttalandena, som avser en ledare som aktivt motarbetat all form av information till organisationen och omvärlden, och som håller sjukvårdspersonal i ett järngrepp.

Besöket ägde rum samma vecka som WHO utlyste coronasmittan som en global hälsokris – den högsta varningsnivån i organisationens klassificering av hälsohot. Hyllningarna från Ghebreyesus fortsatte under februari, samtidigt som både Japan och USA kritiserades för passivitet. I mars sände generalsekreteraren återigen ut signaler om att Kinas hantering var ett föredöme, när han beskrev landet som ett ”under av transparens” i sitt arbete mot smittspridningen.

Särskilt märkligt blir detta med tanke på Kinas uppenbara brott mot sina folkrättsliga förpliktelser gentemot WHO. Den mest grundläggande skyldigheten i organisationens stadga är en skyldighet för medlemmarna att skyndsamt meddela eventuella smittohärdar: ett uttryck för solidariteten mellan nationer. Detta ska förstås som att eventuella hälsofaror ska meddelas inom enstaka dygn. Kina hemlighöll utbrottet från WHO i flera veckor och straffade läkare som larmade, vilket kraftigt bidrog till att göra smittan till pandemi.

Vidare är landet folkrättsligt bundet att ge WHO full insyn och information som en del av koordineringen av smittbekämpningen, vilket Kina än i dag inte ger. Istället har information, ironiskt nog, kommit från Taiwan, som noterat spår från Kina och hävdar sig ha slagit larm strax efter nyår. Denna information menar kritiker att organisationen har ignorerat till fördel för Kinas egna uppgifter. WHO hyllar alltså en kinesisk hantering direkt i strid med organisationens regelverk och syfte, och som straffar läkare – WHO:s bas. Varför?

Kinas man i WHO

Det är här Kinas strategiska arbete kommer in i bilden. Den tidigare generalsekreteraren för WHO, läkaren Margaret Chan, lämnade organisationen 2017, kraftigt kritiserad för sin hantering av ebolautbrottet i Västafrika 2014–2015. Istället tillträdde Ghebreyesus, Kinas kandidat till posten. Ghebreyesus är, som första chef för organisationen någonsin, inte läkare, utan tidigare minister i Etiopiens auktoritära regering, ledd av diktator Ahmed Ali, där han arbetat med malaria. Valen i WHO är strikt proportionella, där var och ett av de 197 medlemsländerna har en röst. Ingen del av valprocessen är dock offentlig, varför det inte är känt hur stödet formerats. Inte heller kampanjdonationer behöver redovisas. Kina och de flesta afrikanska länder var dock öppna med sitt stöd för Ghebreyesus. Bland västvärldens länder var stödet istället stort för David Nabarro, brittisk läkare, diplomat och rådgivare för framtida hälsofrågor under FN:s generalsekreterare.

Ghebreyesus tid vid rodret har kantats av såväl märkliga beslut som kinesiska eftergifter

Under samma tid lyckades Kina nå ett sedan länge eftertraktat mål – Taiwan uteslöts på Kinas initiativ från sin plats som observatör till WHO 2016. Vid millennieskiftet tinade relationerna mellan Fastlandskina och Taiwan något, vilket efter förhandlingar resulterade i att Taiwan fick bli observatör under namnet Kinesiska Taipei. Med Xi Jinpings intåg blev dock relationerna sämre, och i kölvattnet av självständighetspartiet DPP storseger i taiwanesiska valet 2016 lyckades Kina återigen neka Taiwan tillträde. Taiwan saknar nu officiellt möjlighet att delta i eller ta del av smittskyddsverksamheten, och taiwanesiska medier har även fått pressackrediteringar indragna. Omläggningen i WHO:s ledning visar tydliga kinesiska framgångar. Ironiskt nog grundades organisationen delvis på Taiwans initiativ 1948, under en tid då Folkrepubliken Kina inte deltog i FN:s verksamhet.

Ghebreyesus tid vid rodret har kantats av såväl märkliga beslut som kinesiska eftergifter. I sann FN-ordning gjordes tidigare diktatorn i Zimbabwe, Robert Mugabe, till ambassadör för organisationen 2017. Under sommaren 2019 valde organisationen att i sin inflytelserika sjukdoms- och behandlingsmanual, som används för att standardisera medicinsk diagnostik internationellt, för första gången inkludera traditionella kinesiska behandlingsformer. Detta trots att det saknas vetenskapliga bevis för att kinesisk folkmedicin fungerar över huvud taget. Den kinesiska regimen har dock inom ramen för sitt Belt and Road initiative fört en intensiv kampanj för behandlingsformen mot övriga världen, vilket WHO snabbt kom att backa upp.

Taiwans ställning

Det största mediala genomslaget för denna nya, Kinavänliga linje har dock relationen mellan WHO och Taiwan fått. Inte nog med att Taiwan inte längre är observatör, stämningen har tidvis varit öppet fientlig. I ett uttalande anklagade generalsekreteraren Taiwan för att vara källan till en rasistisk kampanj mot honom, vilket dock inte kunnat beläggas. WHO besöker eller verkar heller inte i Taiwan, även om man säger sig ha öppnat ett samarbete med Taiwanesisk medicinsk personal.

Många har också sett den pinsamma filmen där WHO:s vice generalsekreterare hastigt avbryter en intervju när frågan om Taiwans hantering av coronakrisen kommer på tal. Taiwans hantering måste ses som en av världens mest framgångsrika, med ett mycket lågt antal döda, vilket givetvis skapar problem för den kinesiska regimens strävan att framstå som kompetenta. Idag redovisas dock inte Taiwans dödssiffror av WHO, och trots vädjanden från Taiwans president får ön inte delta i eller stötta organisationens verksamhet. Intervjun vittnar om hur spänt läget är, men organisationens agerande kan knappast kritiseras. Omvärlden har bundit den hårt.

Taiwan, eller Republiken Kina som man officiellt kallar sig, har verkat som självstyrande ö i över 70 år. Efter en sen demokratisering i slutet på 90-talet har landet utmärkt sig som ett av regionens friaste platser. Trots att inga folkrättsliga begränsningar finns för att erkänna Taiwan som stat – den utgör en de facto-stat – har enbart ett dussintal mycket små länder erkänt landet. Sverige har alltsedan 1950 erkänt Folkrepubliken Kina, alltså Fastlandskina, som den enda legitima kinesiska staten.

Världssamfundets oförmåga att erkänna Taiwans faktiska oberoende är en brist som Folkrepubliken Kina effektivt utnyttjat

Styrande DPP intar inställningen att någon självständighetsprocess tekniskt sett inte behöver äga rum, då landet i praktiken är självständigt och ska behandlas som sådant. Taiwan har också fått en allt starkare status internationellt under 2000-talet, som medlemmar i ett stort antal internationella organisationer och med inofficiella relationer med i stort sett hela världen. Erkänns Taiwan som stat saknas möjligheter att hålla landet utanför WHO — organisationen är öppen för alla stater.

Fram tills dess att omvärlden visar större intresse för att officiellt erkänna landet är WHO dock folkrättsligt utelämnade till att se regeringen i Taipei som upprorsmän. De intar inte starkare internationell ställning än separatister i Katalonien, självutropade mikrostater eller exempelvis svenska Gotland. Efter den omtalade intervjun valde WHO också att som svar på kritiken gå ut med ett förtydligande om att Taiwans status är en fråga för medlemsländerna och att organisationen inte uttalar sig om annat än medicinska angelägenheter. Världssamfundets oförmåga att erkänna Taiwans faktiska oberoende är en brist som Folkrepubliken Kina effektivt utnyttjat under brinnande kris. Kinas agerande måste ses som ett effektivt sätt att underminera Taiwans starkare ställning. I förlängningen är det internationella hälsosamarbetet förlorare.

Följ pengarna

Så vad väntar härnäst? Trump har meddelat att USA kommer sluta finansiera WHO, med motiveringen att organisationen misslyckats med att begränsa smittspridningen. Detta som konsekvens av följsamheten mot Kina och ignoransen gentemot Taiwan. Trump har därmed gjort helt om från i januari, då även han framhöll Kinas och president Xis hantering som framgångsrik.

Slutsatsen är tveklöst ett stärkt Kina och ett försvagat Taiwan

Att mitt under en pandemi meddela ett sådant beslut utgör tyngsta möjliga kritik. USA är, liksom är fallet för FN i stort, största finansiär till WHO. Det offentliga stödet ligger på runt en sjättedel av organisationens medel, med lika mycket till från privata amerikanska organisationer. Kina har samtidigt ökat sina bidrag kraftigt sedan Ghebreyesus intåg, visserligen från betydligt lägre nivåer.

Hanteringen av pandemin kommer sätta stor press på WHO under överskådlig framtid. Organisationen har sjösatt en inledande kampanj med målet att nå två miljarder dollar i extra medel under pandemin, och ett minskat amerikanskt deltagande kan mycket väl ge Kina möjligheter att fullfölja sina ambitioner. Samma mönster har följt flera andra FN-organ där USA dragit ned på sin närvaro. I åtminstone 4 av 15 av FN-organ har kinesiskt stöttade kandidater lyckats vinna toppositionen i de senaste valen. USA har dessutom enträget stöttat Taiwans återinträde som observatör i WHO, vilket verkar allt mindre troligt allt eftersom Kinas inflytande ökar. Från officiellt svenskt håll är det alltjämt tyst, även om Liberalerna fört fram ett liknande krav.

Slutsatsen är tveklöst ett stärkt Kina och ett försvagat Taiwan. Det återstår att se om historieskrivningen blir en som glömmer hur den kinesiska regimen framkallade och mörklade ett sjukdomsutbrott, agerade helt i strid mot sin internationella åtaganden, fick hjälp av Taiwan och ändå höjdes till skyarna av sin lojala generaldirektör för WHO. Att ha det internationella samarbetets främsta röst på sin sida under pågående pandemi kan mycket väl bli den bästa investeringen Kina kunnat göra.

Xi fick den som i stället velat se ansvarsutkrävande.

Not: Artikeln har i delar baserats på sammanställningar gjorda av nyhetssidan InBeijing.