Kampen mot terrorismen har bara börjat

Abu Bakr al-Baghdadi är död och IS-kalifatet påstås vara upplöst. Terrororganisationen har lidit enorma förluster – landområden, viktiga möjligheter till finansiering och regionalt inflytande. En stor del av terroristerna har tillsammans med fruar och barn tillfångatagits och placerats i förvar i väntan på rättegång och välförtjänt straff.

Trots detta är tiden ännu inte mogen för omvärlden att andas ut och gå vidare. Kampen mot IS och terrorismen är inte över. Den har bara börjat.

Kalifatet må ha tillintetgjorts rent fysiskt, men islamiska statens våldsamma ideologi lever vidare bland dess anhängare. Terrororganisationen var expert på propaganda och många av dess grundläggande idéer fick starkt fäste hos anhängarna. Utöver det har den omilda behandlingen från motståndarnas håll, både under kriget och i fånglägren, satt sina spår. Många anhängare kommer att vilja utkräva hämnd, vilket är något som Sverige inte är redo för. Vårt land har redan problem med våldsbejakande islamism. Enligt Säpo finns det 2 000 islamistiska extremister i landet, varav 135 är återvändande IS-rekryter.

När det kommer till säkerhet har den svenska staten misslyckats med att fullfölja sin del av samhällskontraktet. Den drastiska ökningen av sprängdåd har knappast undgått någon, liksom statens oförmåga att hantera dem. Detsamma gäller attacker med handgranater och skjutvapenvåld. Staten klarar inte av att skydda sina medborgare, redan utan hämndlystna jihadister.

Med tanke på Sveriges bristfälliga terrorlagstiftning, i kombination med misslyckad integrationspolitik, kan det bli svårt att såväl bestraffa jihadisterna som att omprogrammera dem till fungerande samhällsmedlemmar. Därmed kan det inte heller garanteras att de återvändande rekryterna lämnar IS bakom sig.

Det är uppenbart att Sveriges problem med islamistisk extremism bara kommer att växa.

Det finns de som har ångrat sig, men det finns också de som inte gör det. Terrordådet på Drottninggatan utfördes av en enda person. Fem personer miste livet, 14 skadades och ett helt land sattes i skräck. Nu kan personer med samma idéer som Rakhmat Akilov, och som dessutom har praktisk erfarenhet av att begå krigsförbrytelser, röra sig fritt på våra gator och torg. Det är ett svek och ett misslyckande.

Det är uppenbart att Sveriges problem med islamistisk extremism bara kommer att växa. Det är även uppenbart att politiska makthavare inte har klarat av att agera i tid. Regeringen har nyligen gjort ett nytt försök att förbjuda samröre med terrororganisationer från 1 januari 2020. Det är visserligen bättre än ingenting, även om lagförslaget kom alldeles för sent, vilket innebär att alldeles för många förbrytare kommer att slippa undan straff.

Vi kan inte heller stanna där. Staten måste se till att förbrytarna får det straff de förtjänar och att de under processen gång hålls i förvar. Polis- och rättsväsende måste omprioritera och effektivisera användningen av de tilldelade resurserna. Det behövs även närmare samarbete med Europol och Interpol, för att kunna tackla de globala terrornätverken från flera håll samtidigt.

Det finns dessutom grava problem med intern radikalisering och oförmåga att förebygga detta. De sex radikala islamisterna som togs i förvar av Säpo i våras, men sedan släpptes är ett tydligt exempel. Det är nästintill omöjligt att få dem utvisade, vilket innebär att de med största sannolikhet kommer att fortsätta sprida skadlig propaganda. Det är ett tydligt bevis på att rättsväsendet inte bör rädas att tillämpa Lagen om särskild utlänningskontroll oftare. Utöver det måste den extremislamistiska miljön granskas oftare och mer djupgående. Radikalisering måste förhindras innan det är för sent.

Scenerna från Drottninggatan fredagen 7 april 2017 är svåra att komma över, trots att det har gått över två år. Behöver denna händelse verkligen upprepa sig?