Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Jordan B Peterson – mindre banal än sina kritiker

Jordan B Peterson kritiseras – bland annat – för att vara banal, ytlig och pseudointellektuell. Det är adjektiv som passar minst lika bra in på många av hans kritiker. Petersons livsråd handlar inte bara om att bädda sängen; de uttryck för en filosofi i antikens tradition. Om det är en bra eller dålig filosofi återstår dock att se.

Bild: Gage Skidmore (CC BY-SA 2.0).

Effektivt värre, får man säga om Jordan B Petersons Sverigebesök. Han var i Sverige i ett drygt dygn. Trekvart ägnades åt att delta i Skavlan och prata med bland andra Annie Lööf. Detta genererade rubriker i alla våra stora tidningar och ledde till en åthutning från utrikesminister Wallström, som tyckte att han borde krypa tillbaka under stenen han kom ifrån. Underförstått kanske: som det troll han är.

Många försöker nu att förstå vem Peterson är. Man kanske borde sätta ”förstå” inom citationstecken. Att ”förstå” betyder i Sverige oftast inte att närma sig något förutsättningslöst för att ge en nyanserad bild av fenomenet. Ofta handlar det om att förlägga fenomenet till ett politiskt fack och sedan försöka förstå fenomenet utifrån facket. Då kan man fylla i luckor man tycker sig se i tankegångarna genom att läsa in ståndpunkter som någon borde ha, givet facktillhörigheten.

Så har skett med Peterson. Han har uppmärksammats för att han pratar om att det finns biologiska könsskillnader som spelar roll för beteenden. Han har också fått sin uppmärksamhet för att han kritiserar ”postmodernism” – citationstecken här också, eftersom han slänger sig med begreppet rätt urskillningslöst.

Utifrån detta har han placerats i ett högerfack, och efter denna kategorisering blir tolkningarna förutsägbara: de flesta vänstertyckare tycks se honom som en ultrakonservativ ideolog eller som en trumpismens intellektuella banérförare. Alltså kan man avfärda honom – han har nämligen fel från början. De flesta högertyckare applåderar i stället att de får draghjälp i kampen mot kvotering och delad föräldraförsäkring och allmänt slarv; det ska vara ordning och reda!

Någonstans försvinner den riktige Peterson, som reducerats till ett slagträ.

Det är förstås banala råd att säga ”sträck på dig!” eller ”städa ditt rum!”. Men dessa levnadsregler är ändå inte banalare än kritiken.

Vissa har faktiskt försökt närma sig Petersons idéer och inte bara mediebilden av Peterson. Receptionen är minst sagt blandad. Arbetets Johannes Klenell kallar honom för en gymnasieintellektuell posör. Han tycks mena att Petersons livsregler – räta på ryggen, tala sanning, städa ditt rum – är så självklara att de inte behöver sägas. Något mildare är Håkan Lindgren och Hanna Bornäs, som i tidningen Respons säger att råden är ”ofta banala men ibland kloka”. Jens Liljestrand på Expressen säger – en aning tvetydigt – att råden är ”banala men pregnanta”. Daniel Swedin, Aftonbladet, menar att Peterson sysslar med självhjälp på förment rationell grund; man kan nästan höra hur ordet självhjälp fnyses fram.

Dagens Joel Halldorf är mer positiv – han menar att Peterson både är moralfilosof och kulturkrigare. Moralfilosofen har förtjänster, medan kulturkrigaren bör bortses ifrån. Också han antyder att Petersons råd är banala, men han tycks inte ta slutgiltig ställning.

Alla har sina poänger: Det är förstås banala råd att säga ”sträck på dig!” eller ”städa ditt rum!”. Men dessa levnadsregler är ändå inte banalare än kritiken. Den som läser Petersons bok ordentligt – och förstår i vilken tradition han verkar – begriper snart att det inte är råden i sig som är poängen. Det är den underliggande världsbilden som levnadsreglerna hjälper till att befästa. Peterson är nämligen på sätt och vis en filosof i ordets ursprungliga innebörd.

De bästa filosoferna var inte de som producerade bäst teorier, utan de som fullt ut levde efter sin hållning.

När vi talar om filosofi i dag tänker vi oss ofta en rent akademisk syssla: den äger rum på universiteten och går ut på att formulera svårbegripliga teorier med syftet att göra världen begriplig.

Detta var bara en del hos den antika filosofin, om man får tro antikvetare som Pierre Hadot. Hadot menade att den antika filosofins huvudsyfte var att ta reda på hur man bör leva för att vara lycklig. Och vad var lycka? I ordets snävaste mening att kunna möta döden utan att bli modfälld. Den antika filosofin var således ett slags självhjälp.

För att nå lyckan måste man välja en livshållning – en världssyn. Denna världssyn måste internaliseras, vilket i slutändan betydde att man levde efter den. De bästa filosoferna var inte de som producerade bäst teorier, utan de som fullt ut levde efter sin hållning. En sådan livshållning kunde exempelvis vara den stoiska. Lyckan bestod enligt stoikerna i andlig jämvikt: att inte ryckas med av starka känslor, och att acceptera världens gång och sitt öde. Stoikern hade till sin hjälp andliga övningar han kunde ta till – ett exempel på sådana finns i till exempel Marcus Aurelius så kallade Självbetraktelser, som är ett slags psykologisk dagbok.

Det formulerades också sammanhängade teoretiska system – kunskapsteorier, fysikaliska teorier om världens beskaffenhet, skapelseberättelser – för att underbygga livshållningen. Men de betydde enligt Hadot ingenting utan livshållningen, liksom livshållningen inte betydde något utan de stödjande teorierna.

Detta missförstår vi ofta när vi läser antik filosofi. Vi läser den ofta som vi läser modern filosofi: som ett oändligt teoretiserande för teoretiserandets skull. Så kan exempelvis Aristoteles skrifter på alla områden från politik till naturvetenskap te sig. Men enligt Hadot var systembygget inte huvudsaken i Aristoteles filosofi. Huvudsaken var i stället att aktivt kontemplera världen; detta var enligt Aristoteles vägen till lyckan. Skrifterna var bara ett slags epifenomen på kontemplationen.

Vi misslyckas när vi inte ser saker och ting som de verkligen är, utan ljuger för oss själva.

När man läser Peterson är det klart att han har en helt tydlig världssyn, grundad på jungiansk psykologi, heterodox bibelläsning och västerlandets litterära kanon. Livet är en strid mellan ordning och kaos. För mycket av någotdera är dåligt, men det är oftast kaoset som hotar oss mest. Kaoset kan komma in i vårt liv när som helst, genom sjukdom och olycka, eller genom att vi själva misslyckas moraliskt. Vi misslyckas när vi inte ser saker och ting som de verkligen är, utan ljuger för oss själva. Vi fallerar också moraliskt när vi inte konfronterar kaoset, eller om vi konfronterar kaoset på okonstruktiva sätt. Därför bör vi sträva efter att leva autentiskt och odla vår karaktärsstyrka. Denna kamp är oskiljbar från det mänskliga tillståndet. Vi kommer aldrig att slutgiltigt kunna besegra kaoset en gång för alla.

Man kan nu ha synpunkter på denna världssyn. Man kan tycka att den är vriden eller skev eller pompös eller vad man vill. Men det är svårt att säga att den är falsk; det är en filosofisk, inte empirisk, fråga. Och denna världssyn genomsyrar hela Petersons bok.

Livsreglerna är mycket riktigt banala om man frånkopplar dem från den bakomliggande världssynen. Då blir de just ”livsregler” i någon trivial mening. Men poängen med att genomföra dem är inte att man får bättre hållning eller ett mer välstädat hus och att detta gör en lycklig. Poängen är livsreglerna är övningar i vardagen, som, om de ständigt upprepas och med rätt inställning, hjälper en att internalisera världssynen. För att tala med Hadot kan man kalla Petersons livsregler för ”själsliga övningar”, precis som Marcus Aurelius stoiska självbetraktelser.

Således är det helt och hållet missvisande att kalla Peterson för banal och exemplifiera med livsreglerna utan att ta med sammanhanget.

Vi kan exemplifiera med Petersons åttonde livsregel: ”tala sanning, eller ljug åtminstone inte”. I Johannes Klenells recension av Peterson reduceras denna livsregel till att man ska vara rak mot andra. Detta påstående står utan vidare kommentar. Klenell tycks mena att detta är så uppenbart att det inte behöver försvaras, än mindre sägas. Men varför ska man egentligen vara rak mot andra? Beror det på att sanningen är ett högre värde? Blir jag lättare befordrad om jag talar sanning? Kommer min fru att tycka bättre om mig? Kort sagt: vad står egentligen på spel?

Peterson har en mycket tydlig motivering till varför man ska vara rak. Han anser visserligen att det ofta är bättre i någon vardaglig mening: en konflikt nu är bättre än ett krig i morgon. Men den överordnade anledningen till att man ska tala sanning är att den som vinnlägger sig om att inte ljuga internaliserar ärligheten som livshållning. Om man talar sanning i det lilla, varje dag, kommer ärligheten att sprida sig. Om man till slut blir så ärlig att man får svårt att ljuga, kommer man att vara mycket bättre skickad att genomskåda också sina egna, djupt inpräntade livslögner, om man nu har sådana. Man övar sig således på att leva ett autentiskt liv. Detta är något avsevärt annorlunda än att bara vara rak i största allmänhet, och alls inget banalt.

Så här kan man hålla på. Den första livsregeln – gå rak i rygg och med axlarna bakåt – handlar i och för sig om att göra just detta, och dessutom om att se folk i ögonen och inte flacka med blicken. Men om man tar det för att bara vara detta, blir det snarast en fråga om etikett. Vet man i stället vad man gör och varför, blir detta en övning i mod, i slutändan en övning i att möta en grym tillvaro. Den andra livsregeln handlar om att behandla sig själv som en person man har ansvar för att hjälpa. Vi är ofta mycket mer konstruktiva när det gäller att hjälpa andra än att ta itu med oss själva. Den som övar sig på att se på sig själv som att man har ansvar för sig själv, övar sig på att älska sig själv. Och den som älskar sig själv är bättre skickad att ta sitt ansvar och möta världen.

Således är det helt och hållet missvisande att kalla Peterson för banal och exemplifiera med livsreglerna utan att ta med sammanhanget. En sådan kritik är för platt för att tas på allvar. Det är livssynen som måste kritiseras.

Om man inte kan tala fritt, kan man inte heller tala sanning, och kan man inte tala sanning kan man inte leva autentiskt.

Att förstå Peterson som en filosof, med en världssyn, hjälper en också att integrera hans olika delar. Man behöver inte alls dela upp honom i två, som Halldorf gör, även om detta har vissa pedagogiska poänger. Den politiske Peterson hänger definitivt ihop med moralfilosofen.

Detta betyder inte att Peterson i någon väsentlig mening är ideologisk, om vi med ideologi förstår de stora politiska traditionerna. Han tycks inte förespråka något särskilt politiskt program. När han någon gång yttrar sig i politiska frågor sker det som ett utflöde av hans världssyn; han närmar sig oftast frågorna på ett existentiellt plan.

Ta till exempel hans kritik av ”postmodernism” – ett begrepp han i och för sig slänger sig med på ett oprecist sätt. När Peterson talar om postmodernism tycks han inte tala om människor som utmanar vedertagna sanningsbegrepp; han är en stor beundrare av Nietzsche, till exempel. Han talar inte heller om människor som är förnuftsskeptiska – Peterson är själv det på många sätt. Snarare tycks han tala specifikt om människor som problematiserar själva språket, eller som menar att den fria diskussionen bör föras på ett sätt som inte riskerar att väcka anstöt. Dessa människor är farliga, menar Peterson, eftersom de gör sanningssökandet svårare. Om man inte kan tala fritt, kan man inte heller tala sanning, och kan man inte tala sanning kan man inte leva autentiskt.

I en annan tid hade det kunnat vara socialdemokratiska tyckare som tog Peterson till sig och kritiserade slarvrar och, tja, borgerligt bohemliv.

På samma sätt bör man förstå Petersons ofta mycket hårda kritik av kommunismen. Petersons kommunismkritik är inte alls ideologisk, i snäv mening. Kritiken handlar inte om att kommunismen avskaffar äganderätten, inte om att den är ineffektiv, inte om att en jämlik fördelning av produktionsfaktorer är oönskvärd. I stället handlar kritiken om att kommunismen inte fungerar i största allmänhet, och för att fungera ens hjälpligt förutsätter den att människor ljuger för sig själva och för varandra och att de internaliserar lögnen. Denna kommunismkritik är inte ideologisk i någon plakatpolitisk mening, utan existentiell: den har mycket mer att göra med Solzjenitsyn och Havel (som Peterson hänvisar till uttryckligen) än med Friedrich Hayek eller, säg, Eduard Bernstein.

Och fastän Peterson omhuldas mest av borgare säger han ingenting om borgerliga käpphästar som strängare fördelningspolitik eller mindre välfärdsstat eller bättre företagsklimat.

Några menar att den starka betoningen på den egna personen och det egna ansvaret skulle göra Peterson till borgerlig. Men det är en aning bakvänt tänkt. Det finns, något förenklat, två borgerliga analyser av det personliga ansvaret. Den ena är att en mindre stat än den svenska kommer att skapa ansvarstagande människor. Detta är, såvitt jag kan se, ingenting som Peterson över huvud taget yttrar sig om.

Den andra analysen är att personligt ansvarstagande är en dygd som också samhället vinner på (och därför kanske kan kosta på sig en mindre stat). Detta ligger närmre Peterson. Men en sådan analys är inte heller unikt borgerlig: också välfärdsstaten förutsätter ju personligt ansvarstagande. Socialdemokraten Joel Stade hävdar också i Arbetet i Politiken att det finns stora beröringspunkter mellan Petersons tankar och arbetarrörelsens skötsamhetsideal, som Ronny Ambjörnsson skildrade i Den skötsamme arbetaren.

Jämförelsen är mycket träffande. I en annan tid hade det kunnat vara socialdemokratiska tyckare som tog Peterson till sig och kritiserade slarvrar och, tja, borgerligt bohemliv.

Nu har det fallit sig annorlunda.

Bortom all dagspolitik och allt förståsigpåande finns människor som tar Peterson till sig på djupet.

Hur länge kommer Peterson att fortsätta engagera? Det beror på vad man menar. Peterson blir uppmärksammad för att han upprör. Men människor kan inte vara upprörda hur länge som helst. I den svenska offentligheten har man nog redan släppt honom för att gå vidare till andra strider. Globalt kanske något liknande sker snart. Men detta är krusningar på ytan. Bortom all dagspolitik och allt förståsigpåande finns människor som tar Peterson till sig på djupet. De blir fler och fler. De menar att Peterson förändrar deras liv.

Om ett par år, när vi får tillräcklig distans, har vi kanske mer på fötterna att ta en mer nyanserad ställning till Peterson, bortom anklagelser om att han skulle vara banal eller charlatan eller ovetenskaplig eller pseudointellektuell. För hur kommer det egentligen att gå för människor som följer Petersons råd?

Det är på frukten man känner trädet.