Bra politiker är hela människor

I förra veckan delade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin med sig av sina sommarlästips i form av ett långt inlägg på Twitter. En liten sak i något så perifert som de tjattrande klassernas twitterflöden, kan tyckas – och inte minst en liten sak i förhållande till det politiska läget i Sverige, Europa och världen, och allt man därför förväntar sig att höra från ett statsråd. 

Men Bohlins exempel resonerar med en större diskussion. Vilken sorts politiker vill vi ha?

Rekommendationerna bestod av ett urval böcker Bohlin enligt egen utsago läst sedan han blev statsråd förra hösten – en gedigen blandning av säkerhetspolitik, historiserande idédebatt, teknikutveckling och konflikthistoria. Ingen skönlitteratur, ska sägas, och allt med någon sorts bäring på Sveriges civilförsvar. Men listan vittnar om en vilja att förstå både djupt och brett, och att hämta reflektionsunderlag, kunskap och inspiration från en variation av källor. Ett grundmurat och genuint intresse helt enkelt.

Som Bohlin själv formulerade det: ”[J]ag tror att det är begränsande att bara läsa sådant som produceras i det egna linjearbetet, eller av underlydande myndigheter. Det är min absoluta uppfattning att det är centralt att inte förlora öra och blick mot omvärlden.”

Vi söker efter den ärliga människan, den autentiska.

Det finns en sund statsmannamässighet i detta. En som sorgligt nog överraskar. Åratal av debatt om allt ifrån varför politiker saknar bildning och varför deras kulturrekommendationer är så platta, till varför den mediala närvaron är så välslipad och spelfokuserad – och den oerhörda folkliga uppslutningen kring talmannen och hans diktrecitationer – vittnar om en saknad. En saknad efter politikern som tänkande människa.

Den som är sprungen ur en liberal idépolitisk kontext slits inte sällan av målbilden av den kompetenta politikern och oviljan mot den självsvåldiga sociala ingenjören. Hur bör man eftersträva kompetens och effektivitet, utan att skapa ett politiskt etablissemang som tror att de vet bäst själva? Kunskap, men utan teknokrati.

Politiker, när de är som bäst, är hela människor. Med ansvarskänsla och förståelse inför samhället i all dess bredd, men med en ödmjukhet som hindrar att detta engagemang omsätts i en vilja att genom politiska verktyg ställa allt till rätta.

För visst finns det en fara i att utmåla den politiska klassen som en tänkande elit – eller att efterfråga en sådan. Om alla de bästa blev politiker skulle det bli allt lättare att argumentera för att ge upp mer makt till dem, de upplysta despoterna som genom sin klokskap förväntas kunna ordna världen på det allra mest förnuftiga sättet. Även om en sådan verklighet känns avlägsen och främmande bör man vara försiktig även med att uppställa sådana ideal. Övermänniskor finns knappast, och även om de fanns borde makten över andra människor inte koncentreras hos dem.

Strävan efter bildade politiker handlar om någonting annat. Inte nödvändigtvis att de ska vara de allra bästa – men åtminstone inte de sämsta. Egentligen söker vi – jag – kanske främst den ärliga människan, den autentiska. Man vill veta att det finns en person bakom ämbetet – en person som dig och mig, men kanske något klokare.

För att jämföra med de opinionsundersökningar av det slaget som ibland görs: kanske inte politikern du helst tar en öl med, men politikern du kan tänka dig att lämna över extranycklarna och hunden till när du åker på semestern, politikern du vill ha med dig i bilen när motorn havererar på en snötyngd landsväg, eller politikern du vill ha som lärare åt dina barn.

”Politiker som bara ägnar sig åt politik, som lever, äter, sover, älskar och dör politik tycker jag egentligen ganska synd om.”

Läsningen är ett sätt att både åstadkomma denna mänsklighet, och att bekräfta dess existens. Oavsett om det handlar om lyrik eller krigshistoria. Att ta sig tiden att öppna sig för nya intryck, även när det redan finns nog att tänka på, vittnar om en ödmjukhet och ett helhetsperspektiv som går hand i hand med förmågan att ta ansvar.

Läsningen, kulturen, men också erfarenheten av densamma, tyder på ett öppet och nyfiket engagemang för omvärlden. Och att förstå att det engagemanget ingår i uppdraget, även om man är ett mycket pressat statsråd i Sveriges regering med otaliga brådskande ärenden på bordet framför sig. Till och med statsministerns kritiserande ”minglande” med människor ur olika samhällssfärer ska förstås i detta ljus – även om min förhoppning är att han också prioriterar läsning så mycket som ryktet säger.

Som den dåvarande Smedjanredaktören Carl Rudbeck skrev i Svensk Tidskrift nr 1 2000: ”Politiker som bara ägnar sig åt politik, som lever, äter, sover, älskar och dör politik tycker jag egentligen ganska synd om och jag vill helst inte anförtro dem något så viktigt och farligt som makt.”

Läsande politiker är – eller har i vart fall större kapacitet att vara – politiker som dels fördjupar tanken om sitt ansvarsområde, dels har intressen bortom detta ansvar. Bildningen skänker det politiska samtalet ett historiskt djup och en filosofisk dimension som märks som mest när de redan gått förlorade. 

Det långsiktiga måste alltid beredas plats. Om än inte varje dag, så varje vecka. Annars kommer vi att märka att det har gått helt förlorat, den vackra dag då det väl ”finns tid”.