Samhälle Krönika
Vi borde bry oss mer om politiker än om partier
Filosofen Simone Weil ansåg att partiernas egenintresse och kollektiva tänkande förhindrar sanningssökande och det allmänna bästa. Att avskaffa dem är inte ett alternativ, men det finns saker att lära av hennes kritik, skriver Linnea Dubois.
Partier är märkliga organismer. För vissa är de bara logotyper på en tv-skärm en gång vart fjärde år, och ett par vagt bekanta ansikten att förknippa dem med. Något man röstar på och sedan glömmer. För andra är de ett livslångt sammanhang: den stora brokiga släkten, eller kanske fotbollslaget som betyder mer än allt annat – särskilt i kontrast till de andra lagen, med egna (obegripliga) internkulturer, egna (avskyvärda) fixstjärnor och egna (fula) färger som får motståndarna att instinktivt se rött. Samlingspunkter och vattendelare. Schabloner att projicera förenklade budskap på.
Men vilken roll fyller partierna i det stora perspektivet egentligen? För demokratin?
De är en tämligen sentida funktion i det politiska systemet – ungefär som den allmänna rösträtten. Även om hattar och mössor försökte bringa ordning i 1700-talets svenska ståndsriksdag var det inte förrän arbetarrörelsen organiserade sig som partier av modernt snitt växte fram. Folkrörelserna gjorde intåg i de parlamentariska församlingarna för att säkra majoritet och förändring. Högern gjorde länge motstånd, med hänvisning till att de äldre lösa nätverken av enskilda likasinnade riksdagsledamöter fyllde sin funktion. Deliberation och förhandling inom sig, men med individuella mandat i ryggen. Allmänna valmansförbundet, dagens Moderaterna, grundades först 1904 – när behovet av en enad front mot radikalerna blivit alltför stort.
Simone Weil, radikal fransk filosof och aktivist av judisk börd under första halvan av 1900-talet, hade heller aldrig mycket till övers för partierna. Förvisso verkade hon i en mycket speciell kontext – född i ett land vars politiska landskap präglats av revolutionen kunde hon aldrig förlåta den parlamentariska demokratin för de totalitära politiker den hade släppt fram. Hitler var demokratiskt vald, och det var partiandans fel. På många sätt en tid radikalt olik vår.
Ändå finns det poänger att hämta i hennes essä Om de politiska partiernas allmänna avskaffande från 1943. Kärnan i hennes argument är att det är omöjligt att kombinera det uppriktiga sökandet efter sanningen, rättvisan och det allmänna bästa med ett partimedlemskap. Partier vill till sin natur växa. Partifunktionärer vill behålla sin position inom gruppen. Det kollektiva tänkandet och egenintresset grumlar tanken i sig, menade hon. ”Om en människa utför avancerade räkneoperationer i vetskapen om att hon kommer att bli piskad varje gång resultatet blir ett jämnt tal befinner hon sig i en mycket besvärlig situation.”
Weils bild av vad den parlamentariska demokratin åstadkommit eller skulle kunna åstadkomma är entydigt negativ. Hon går så långt som att vilja förbjuda både partier och partiliknande sammanslutningar, för att i deras ställe främja en mer mångfacetterad politisk debatt befolkad av individer som öppet prövar sina resonemang mot varandra. Hennes utopi är kulturtidskrifternas kungadöme, där varje politisk aktör förmås tänka själv och redovisa sina bevekelsegrunder med det egna ordet och den egna pennan som enda hjälp.
Hon går så långt som att vilja förbjuda både partier och partiliknande sammanslutningar.
Det är ett mysticerande av den allmänna viljan och det allmänna goda som går stick i stäv med tanken på genuina värdemotsättningar – en ohämmat radikal föregångare till Habermas deliberativa demokrati med Gud och Rousseau som främsta rättesnören. Men ändå. Är det inte primärt det kollektiva tänkandet hon vänder sig emot? Och har hon inte en poäng?
***
Även om tankeförbud inte råder internt inom moderna svenska riksdagspartier, i vart fall inte officiellt – det är ett välkänt grepp att tillsätta policyutvecklingsgrupper vid behov av förnyelse – svänger den officiella partilinjen, och därmed merparten av den externa kommunikationen, trögt men sammanhållet och oftast utan extern förklaring. ”Kärnkraften är en central del av den svenska energimixen.” Vi har alltid varit i krig med Eurasien.
Det ger ett ganska märkligt och stundtals syrefattigt politiskt landskap.
Samtidigt kan inte allt detta skyllas på partiernas existens. Partilandskapet är viktigt för att erbjuda forum för diskussion om såväl ideologi som sakpolitik, att pröva och förankra. Partierna samlar personer som delar allmänt hållna värderingar eller intressen på ett sätt som skapar långsiktig förutsägbarhet för väljarna. Och rent krasst är de bra för att samla parlamentariska majoriteter, bilda regering och få någonting gjort.
Weil såg ideologiska beteckningar som något av ondo i sig. Som genvägar för att slippa tänka själv genom att i stället åberopa ett slentrianmässigt auktoritetsargument. ”Som socialdemokrat anser jag…” Negativa kan dessa beteckningar förvisso vara, använda på fel sätt. Använd på rätt sätt framträder ideologins förtjänster tydligare. Som principiellt rättesnöre, för konsekvens och transparens. En socialliberal är en socialliberal. En kommunist är en kommunist.
Weil såg ideologiska beteckningar som något av ondo i sig.
Dagens frånvaro av särskilt spännande opposition är påtaglig i Sverige. Alla är ganska överens om ganska mycket, eller vill i vart fall låtsas vara det. Den som vill bråka väljer en perifer symbolfråga eller ett personpåhopp. Resultatet är en tämligen fattig politisk debatt.
Det är ett dubbelt problem med en dubbel förklaring: dels handlar det om partiernas dominans, och dels om frånvaron av det transparenta principiella resonemanget. Medielogiken premierar tvärsäkerhet hos de röster som ges utrymme.
***
Så vad kan göras? Att som Simone Weil vilja förbjuda partier framstår inte som en vare sig realistisk eller önskvärd lösning. Däremot kan man lyfta den individuella representationen. För partierna handlar det om att låta företrädare profilera sig individuellt. Att tydligt redovisa sina bästa argument, och hålla sig ifrån att låta partipiskan kuva alla naturliga åsiktssplittringar som finns i en demokratisk sammanslutning. Att bjuda in väljarna att förstå komplexa avvägningar och kompromisser, och de olika slutsatser som kan dras av personer inom samma ideologiska familj. Att vara ärliga med vad som föranlett en förändrad position.
Väljarna själva kan påskynda processen. Detta genom att följa personer, snarare än partier, och rösta på individer de har starkt personligt förtroende för — rimligtvis inom den generella värderingsram ett partimedlemskap fortsatt kan signalera.
Och för dig som vill engagera dig: gör det på dina villkor. I ett parti, i en rörelse eller genom att helt sonika företräda dig själv. I den bästa av världar skulle det kunna ge ett politiskt samtal byggt mer på argument än på identitet.
Det vore av godo.