Jag vill kunna ge hopp om döden

Några gånger har jag fått frågan. ”Kan du hjälpa mig att dö?” Jag måste svara nej, även när jag vill svara ja. Patienterna har varit äldre med långt framskriden cancer. Ofta – men inte alltid – går det att lindra smärtan, illamåendet och ångesten. Men de vill inte dö på det där långsamma, borttynande viset. Jag förstår dem. Om jag blir dödssjuk vill jag åtminstone ha alternativet att själv kunna sätta stopp.

Ett uppgivet Facebookinlägg nådde Staffan Bergström, läkare, professor emeritus i internationell hälsa och ordförande för organisationen ”Rätten till en värdig död”. Inläggsskribenten hette Per Maritz. För ett par år sedan var han en topptränad 60-åring som planerade en jorden runt-resa med cykel och husbil och älskade att spela gitarr. Nu hade nervsjukdomen ALS förlamat muskel efter muskel. Han andades med hjälp av en mask. Inom en kort tid skulle också den bli otillräcklig.

För att slippa den sista tidens lidande skulle han frivilligt avlida i Schweiz den 7 juli.

För att slippa den sista tidens lidande skulle han frivilligt avlida i Schweiz den 7 juli. Några dagar innan meddelade dock dödshjälpsorganisationen Dignitias att resan måste avbokas; karantänregler på grund av coronapandemin sköt upp hans bortgång. Men bara en vecka. En vädjan om hjälp nådde Staffan Bergström. I Per Maritz lägenhet blandade den pensionerade läkaren en dödlig dos av sömnmedlet pentobarbital i en fruktsmoothie. Per Maritz högra hand var sedan en tid obrukbar, gitarren tystnad. Så vid lunchtid tisdagen den 14 juli lyfte han glaset med vänster hand, drack och dog.

Dagen efter publicerade Dagens Nyheter ett gripande reportage som har startat en välbehövlig debatt. Tyvärr argumenterar dödshjälpsmotståndarna nyvaket, som om de sovit sig igenom presentationerna av de senaste årens kunskapsunderlag.

Den som vill ge sig in i diskussionen bör känna till ett par basala definitioner. För det första skillnaden mellan eutanasi och assisterat döende. Vid eutanasi utför läkare eller annan vårdpersonal den dödande handlingen, exempelvis genom att ge en spruta. Vid assisterat döende, eller läkarassisterat självmord som det ibland kallas, ger patienten ett sista samtycke genom att själv utföra den dödande handlingen, i Per Mauritz fall genom att dricka en dödande beredning.

I Nederländerna och Belgien kan den med outhärdligt lidande få eutanasi trots att döden inte är nära.

För det andra kan dödshjälp beviljas på två grunder: outhärdligt lidande eller nära förestående död. Oftast sammanfaller de båda, men inte alltid. I Nederländerna och Belgien kan den med outhärdligt lidande få eutanasi trots att döden inte är nära. Det har lett till flera uppmärksammade fall där dödshjälp givits på grund av psykisk sjukdom. I Oregon, USA beviljas bara assisterat döende, och det till personer som har maximalt 6 månader kvar att leva.

Denna text är för kort för att beskriva andra modeller ingående, och det spelar heller inte så stor roll, för somi så många andra sammanhang debatteras främst ytterligheterna. De flesta förespråkare av dödshjälp vill utreda Oregonmodellen, och skulle nog gå med på en ännu mer restriktiv svensk version. Undertecknad lutade förut åt Kanadas Oregon-liknande lagstiftning, men nu när den har några år och lite data på nacken, kanske återigen mot originalet.

Ändå besvaras mina debattinlägg med länkar till hemska Beneluxfall. Standardexemplen är att en ung, psykisk sjuk person har dött på begäran eller att en dement äldre fått eutanasi mot sin vilja och trots sitt nekande. ”Vill du ha det såhär?” följt av ”Kan du tänka dig att göra det här?” Som stod jag med sprutan i högsta hugg, redo att injicera alla som säger att de inte vill leva, eller tidigare har uttryckt en sådan åsikt, även om den för dagen inte kan skingras ur demensdimman.

Hur säkerställer man att patienten är beslutskapabel?

Annat motstånd är mer sakligt. Många kommer med relevanta argument, sådana jag själv har funderat på. Hur säkerställer man att patienten är beslutskapabel? Att viljan att dö är beständig? Att man verkligen är dödssjuk? Kommer förtroendet för vården att rasa? Hotas den palliativa vården? Riskerar människor att känna sig tvingade till dödshjälp? Blir det en slippery slope?

Dessa farhågor och fler därtill avvisades i kunskapsunderlaget ”Dödshjälp – en kunskapssammanställning” av Statens medicinsk-etiska råd 2017, åtminstone avseende Oregonmodellen. En sammanfattning finns i min Timbro-rapport ”Låt mig gå – En rapport om hur dödshjälp kan införas i Sverige” från 2018. Där argumenterar jag, bland mycket annat, för ett certifikatsystem, som ytterligare skulle säkerställa kvaliteten i läkarnas bedömningar, och göra frågan om samvetsfrihet överflödig.

Vi dödshjälpsförespråkare borde nog också idka lite självkritik.

Vi dödshjälpsförespråkare borde nog också idka lite självkritik. Ibland är vi för dåliga på att sätta gränser. I höstas sade nästan ingen av oss stopp när en man hjälpte sin ME-sjuka hustru att dö. Hon tillbringade sitt liv i sängen, var trött och orkeslös och det är lätt att förstå att hon inte ansåg att livet var värt att leva. Men ME har ingen klarlagd patofysiologi, och är inte en sjukdom som oundvikligen leder till döden.

En liknande situation uppstår kring Elisabet Abelin-Norell, läkare och debattör som beviljats dödshjälp i Schweiz. I en hjärtskärande debattartikel i Göteborgs-Posten beskriver hon hur hennes ögon och öron nästan helt slutat att fungera, och att hon, 85 år gammal, känner sig klar med livet. Jag känner djup sympati med henne, men tror inte det går att skapa ett rättssäkert system där hon, som inte har en dödlig sjukdom, kan få sjukvårds assistans med att avsluta sitt liv.

Annat är det med Per Maritz. Hans situation faller uppenbart inom ramarna för Oregonmodellen. Läkaren Staffan Bergström kommer sannolikt inte att dömas i domstol; medhjälp till självmord är inte olagligt i Sverige. Däremot kanske Inspektionen för vård- och omsorg drar in hans läkarlegitimation.

I så fall förhoppningsvis inte förgäves. En majoritet av svenskarna vill tillåta dödshjälp. Det är märkligt att vi i världens kanske mest individualistiska och sekulariserade land inte tillåts välja hur vi ska dö.

Och ibland kommer de där ”men inte alltid”-fallen. När patientens obotbara smärta och ångest är så stark att den överförs.

Jag lär möta fler patienter som för upp ämnet dödshjälp på tal. Jo, vi kan oftast lindra. Men inte stoppa själva dödsprocessen, att bit efter bit av kroppen stänger ner. Och ibland kommer de där ”men inte alltid”-fallen. När patientens obotbara smärta och ångest är så stark att den överförs och skapar en stor klump i min mage. Jag står maktlös, och kan inte uppfylla deras sista vilja om att plågan ska få ett slut. Visst måste det utredas, finnas hängslen och livrem, ty döden är oåterkallelig. Men om det går vill jag kunna visa på en utväg. Ge dem hopp. Om inte om livet, så om döden.