Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

På havet räddar staten inga liv

Livräddning borde vara en välfärdsstatlig kärnverksamhet. Men till sjöss upprätthåller frivilliga krafter tryggheten. Historien om Sjöräddningssällskapet är en berättelse om en statsindivualistisk anomali – som ligger helt rätt i tiden.

I Garpahamnen på Hasslö utanför Karlskrona ligger räddningsfartyget Rescue Michano förtöjd. Senast 15 minuter efter att larmet går ska hon ha lämnat kaj. Maxfarten 34 knop nås någonstans vid det trånga nålsögat mellan stenudden och undervattensmuren i Bollösund. Sedan girar hon styrbord och går på fel sida om den gröna pinnen, och skonar på så vis hasslöbornas bryggor från sina höga svallvågor. Tricket är att köra tillräckligt långt till styrbord. Grundet ligger precis utanför farleden, i mitten av sundet. Om man skulle råka köra för nära gör det dock inte särskilt mycket, för det är två meter djupt, så bara större segelbåtar fastnar i sandbanken. 

Det är ingen överdrift att säga att sjöräddarna hittar i skärgården som i sina egna fickor. På Hasslö bemannar 20 frivilliga jouren, dygnet runt, årets alla dagar. Utan att få betalt utför de över 100 räddningsuppdrag årligen. Sjöräddningsstationen är östra Blekinges enda, och ligger längst ut i Karlskrona skärgård. Rescue Michano har två systerfartyg, alla inköpta för donerade pengar. 

Karlskrona är en stad som inte direkt saknar marina resurser. Här ligger rikets Örlogsbas, och här har Kustbevakningen en stor anläggning. Ändå är det Sjöräddningen som med frivilliga resurser upprätthåller tryggheten till sjöss. Likadant ser det ut i resten av landet. Sjöräddningssällskapet står för ungefär 80 procent av all sjöräddning i Sverige. 

Svensk sjöräddning är en förebild internationellt. Sjöräddningssällskapet växer, utan näring från skattepengar.

Det går emot all logik. I en välfärdsstat modell Sverige, där den offentliga sektorns utgifter motsvarar halva landets BNP, borde organiserad livräddning inte vara avhängigt frivilliga initiativ. Ändå är det så, åtminstone till havs. Frivilliga krafter ses ofta som nyckfulla, men Sjöräddningen har tryggat landets vatten i över 110 år. Det fungerar väl. Svensk sjöräddning är en förebild internationellt. Sjöräddningssällskapet växer, utan näring från skattepengar. Vad beror det på? Varför är statens uppdrag på havet betydligt mindre omfattande än på land?

Efter stormen byggs det nytt

För att söka svar måste vi backa bandet, närmare bestämt till juldagen 1902. Då svepte vindar med orkanstyrka över södra Sverige. Julorkanen, som den senare kom att kallas, skapade förödelse i paritet med stormen Gudrun 2005. Skog och fastigheter för miljontals kronor i dåtidens penningvärde förstördes. Inte minst miste 50 fiskare livet. Den hårda blåsten fortsatte sedan att drabba Sveriges kuster under vårkanten. Havet ger och havet tar, så har det visserligen alltid varit. Men en bit in på 1903 var det uppenbart livsfarligt att livnära sig på sjön.

Detta år kom dock att bli en vändpunkt för alla skeppsbrutna sjömän. Botten hade nåtts. Svensk sjöräddning var mycket eftersatt, löd budskapet på en internationell sjöräddningskonferens i Tyskland. Konferensdeltagaren, tillika skeppsbyggnadsingenjören, Albert Isakson bestämde sig för att vända skutan. Med frisk inspiration från kontinenten åkte han hem med målet att skapa en nationell, effektiv sjöräddning. 

Isakson levde i ett Sverige i utveckling. Rösträttskamp, industrialisering och urbanisering förändrade samhället i en rasande fart. Kring förra sekelskiftet hade landets ekonomi växt sedan mitten av 1800-talet. På hundra år skulle Sverige gå från att vara ett av de fattigaste länderna i Europa till ett av världens rikaste. Men under 1900-talets första årtionde var det fortfarande långt till rekordåren ett halvt sekel senare. Ännu var svensken fattig. Ännu utvandrade tiotusentals till Amerika varje år. Ännu fanns lort-Sverige.

Men människor började få det tillräckligt bra för att kunna organisera sig. Civilsamhället blomstrade. Arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och många andra folkrörelser påverkade inte bara politiken, utan utgjorde själva samhället, stod för socialhjälp och sjukförsäkringskassor. Borgerlighetens stiftelser och donationer grundade sjukhus, och finansierade forskning och utbildning. 

Sverige fungerade faktiskt före folkhemmet

Som Adam Danieli förtjänstfullt har skrivit om i Smedjan-essän Att förstöra ett civilsamhälle kom de flesta av civilsamhällets institutioner att införlivas i den socialdemokratiska välfärdsstaten. Svenska folkets samhällsbygge blev det svenska folkhemmet. I dag är det svårt att föreställa sig ett Sverige pre statsminister Per Albin Hansson.

Albert Isakson levde dock i denna tid. Statsmakten var fortfarande mer Nozick än Marx. Politikernas intresse för skattefinansierad sjöräddning var därmed tidstypiskt ljumt. I stället kom företagarna till undsättning. Den 1:a juni 1907 kallade Isakson samman privata företrädare för sjöfarten och när mötet var slut hade en ny organisation bildats: Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne. 

Staten och kapitalet satte sig alltså inte i samma sjöräddningsbåt. SSRS, som organisationen förkortas, hade dock inte kunnat byggas upp utan frivilliga insatser från vanliga kustbor. Sjöfarare har i alla tider bedrivit sjöräddning. Den som ser en skeppsbruten hjälper honom i land. Nästa gång kan det vara ens eget fartyg som går på grund eller kapsejsar. Sjöfararaltruismen gör inga undantag. Fortfarande berättas historier om tyska soldater som fiskades upp i svenska vatten under andra världskriget. Även om de flesta skärgårdsbor inser att sanningshalten är tveksam, är det i vart fall ingen som ifrågasätter moralen. Håller någon på att drunkna räddar man hans liv. Punkt slut. 

Staten och kapitalet satte sig alltså inte i samma sjöräddningsbåt.

Vid sekelskiftet fanns alltså förutsättningarna för att organisera denna urgamla sjöfararetik. Där och då är det inte märkligt att det görs av frivilliga krafter, med finansiellt stöd från privat kapital. Det uppseendeväckande är att denna institution har bestått. Ett århundrade av offentlig expansion har passerat, men välfärdsstaten har inte gjort uppgiften att rädda liv till sjöss till sin.

Här är folk fria från statsindividualism

För att förstå varför vänder vi blicken mot västkusten. Skärgårdsfolket i Bohuslän har ett säreget, atypiskt svensk drag, skriver statsvetaren Svend Dahl i essän Så blev öarnas frisinne till kristdemokrati (Liberal Debatt nr 4 2016). Där går nämligen kulturen ut på att folk ska klara sig utan staten. Livet vid och på havet kräver både företagsamhet och solidaritet. Människorna har rott sina egna skutor, men alltid sträckt ut en åra åt den som mist sin. Folk har lärt sig att klara sig själva, och lita på varandra helt enkelt för att det inte har funnits något annat alternativ.

Statsindividualismen nådde aldrig till de karga klipporna. Åtminstone kom den senare och späddes ut med saltstänket från vågorna. Skärgårdsborna har på så vis många likheter med smålänningarna, menar Dahl. De steniga åkrarna har brukats av ett sparsamt, strävsamt folk. Gnosjöandan uppkom eftersom man inte haft något annat val än att gneta på. Folk i byarna har tagit hand om varandra. Statliga ämbetsmän har däremot inte direkt tagits emot med öppna armar. Historiskt har fogden jagats på porten, och än i dag finns en utbredd skepsis mot central maktutövning.

Under 1900-talet tog sig detta uttryck i frikyrkorörelsen. Det är viktigt att inte förväxla frisinne med progressivitet, för på många sätt är teologin konservativ. Det finns en logik i att frikyrkonästet Jönköping gränsar till högkyrkliga Kalmar och Kronoberg, och att den gammalkyrkliga väckelserörelsen schartauanismen fick fäste i den bohuslänska skärgården innan frikyrkorna etablerade sig på allvar. Budskapen är ganska lika; måttfullhet och strävsamhet utgör de dominerande dygderna. Att människorna längst ut på öarna och längst in i de djupa skogarna vände statskyrkan ryggen är också logiskt. Man redde sig själv med allt annat, varför inte också med religionen?

Historiskt har fogden jagats på porten, och än i dag finns en utbredd skepticism mot central maktutövning.

I frikyrkorörelsen fanns en stark icke-socialistisk anda. Frisinnade kämpade för demokrati och stärkta medborgerliga rättigheter, grundade på ett starkt folkligt mandat. På så vis finns många likheter med arbetarrörelsen. Men kyrkobesökarna i skärgårdens missionshus var inga fabriksarbetare. De var utlämnade åt havets nycker, inte fabrikörens. De bodde inte i statarlängor, men väl i vindpinade ruckel. Blåste det in var det upp till en själv att täta fönstret, det fanns ingen patron att skylla på.

Deras politiska strid blev därmed en annan. På västkusten, liksom i Bibelbältet, röstade de frisinnade först på Folkpartiet, och sedan på Kristdemokraterna. Alltså borgerliga partier som för inte allt för länge sedan ansåg att samhällets skyddsnät inte bara behövde utgöras av staten. 

I Blekinge har det politiska frisinnet visserligen inte varit lika starkt som i Bohuslän, men nästan varje ö har ett litet missionshus. Numera står de ofta tomma, men klara-sig-själv-mentaliteten finns kvar. Lilla Hasslö med 1 600 invånare har befolkningsunderlag att driva en hel sjöräddningsstation. Längs med hela den svenska kusten finns många liknande platser, vilka är anledningen till att frivillig sjöräddning överlevt som en statsindividualistisk anomali.

Sossestaten är inte framtiden

Sjöräddningssällskapet inte bara lever. Det frodas. 115 000 svenskar är medlemmar i SSRS, att jämföra med 50 000 år 2006. Hur kommer det sig? Det är snart 2020-tal, och i svensk politik råder mer konsensus än någonsin om att den starka staten inte får bli svag. Politikerna gör tolkningen att medborgarna vill ha mer offentlig makt, att viktiga samhällsfunktioner inte ska baseras på frivilliga insatser. 

Analysen är i grunden socialdemokratisk, men delas i dag av stora delar av borgerligheten. Vad har en undersköterska fått av Stefan Löfven egentligen? frågade partiledare Ebba Busch Thor på Kristdemokraternas riksting nyligen. Ett liknande uttalande kom från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni någon vecka senare. Samhället måste ta tillbaka kontrollen, skrev hon inför partiets landsmöte. Med samhället menade hon staten. Det är svårt att tro att Sabuni och Busch Thor är partiledare för rörelser byggda på steniga åkrar och karga klippor. 

Kanske missbedömer de verklighetens folk. Det finns nämligen tecken på att svenskarna blir allt mindre statsindividualistiska. 

För det första skänks mer pengar till välgörenhet. Visserligen minskade privatpersoners givmildhet marginellt 2018, men det var första gången på över tio år som den stigande trenden bröts. Sedan 2009 har donationerna till 90-konton ökat från 4,7 till 7,7 miljarder kronor årligen, visar siffror från Svensk Insamlingskontroll. Svenskarna är nu det femtonde mest givmilda folket i världen, enligt organisationen Charities Aid Foundation som varje år sammanställer en internationell välgörenhetsrankning. 

För det andra ökar det frivilliga blåljus-engagemanget. Nya rörelser som Missing People och Sms-livräddare lockar. Fler nattvandrar, åtminstone vid rubriker om våldsbrott på gator och torg. Också Hemvärnet röner rekordstort intresse från svenskar som vill göra något mer för samhället än att betala skatt.

För det tredje minskar staten. Kanske inte i omfång, men väl i hur bra den klarar av att tillhandahålla försvar, trygghet och grundläggande välfärd. Uppgifter som folk bara för ett par årtionden sedan tog för givet att det offentliga skulle leverera. Väktarbolagen växer och allt fler skaffar sig en privat sjukförsäkring. 

Kanske blir 2000-talet ett århundrade av offentligt tillbakadragande, ett bakvänt 1900-tal. Förändringens vindar blåser starkt. När människor inser att den socialdemokratiska välfärdsstaten inte uppfyller sina åtaganden, är det verkligen ett givet borgerligt projekt att lappa och laga sosse-Sverige?

Givetvis behöver inte rop på en stark stat i alla lägen vara ett ideologiskt felslut. Ingen borgerlig partiledare är anarkist. Men ibland kan det vara nyttigt att lyfta blicken mot horisonten. Rätt vad det är dundrar Sjöräddningen förbi. Då inser man att staten faktiskt inte behöver göra precis allt. Det kan bli tryggt och bra ändå.