Karin Pihl:
Jag tog SJ:s nattåg till Hamburg och allt jag fick var en multivitamindryck
Samhälle Reportage
Rödgröna politiker och journalister var överens: Nattåg till kontinenten är framtidens sätt att resa. Karin Pihl tog tåget till Tyskland, fick en multivitamindryck och lät sig inte övertygas.
Planen var att jag skulle jobba på tåget, men det går inte. Det finns inget wifi. I foldern som ligger på nattygsbordet tipsar SJ om att man kan ladda ner serier och tv-program före avresa.
Det är så dags nu.
Tåget rullar ut från perrongen. Jag sitter i den lilla kupén, som är någon kvadratmeter stor och vars interiör består av en våningssäng och ett handfat, och undrar vad jag ska göra nu. Om tolv timmar är vi framme i Hamburg.
En punkt i januariavtalet mellan den dåvarande rödgröna regeringen, Liberalerna och Centerpartiet var att göra det enklare att resa med tåg ner till kontinenten. ”Trafikverket ges i uppdrag att upphandla nattåg med dagliga avgångar till flera europeiska städer”, står det i avtalet.
SJ AB vann upphandlingen. (Bolaget var förvisso det enda som kom in med ett anbud.) Trafikverket uppskattar kostnaden till 79 miljoner om året. Avtalet sträcker sig till 2025 med möjlighet till förlängning på två år.
Nattågen är en del av det europeiska samarbetet EuroNight, som har funnits sedan början av 1990-talet, och körs endast på tider då det inte går några kommersiella tåg – läs Snälltåget – för att inte snedvrida konkurrensen.
Det är ju trots allt skattepengar inblandade.
Den rödgröna regeringens plan var enkel: Man ska stiga på i Stockholm och vakna upp i en annan europeisk stad. Dåvarande miljöministern Per Bolund (MP) skulle stå i kö för att resa, sa han. Infrastrukturministern Tomas Eneroth (S) exemplifierade med att det tidigare funnits tåg mellan Amsterdam och Wien där jazzorkestrar spelat.
Men den förra regeringens plan såg vid premiären ut att bli ett fiasko. Danskarna ville inte att tågen skulle rulla genom danska landskap eftersom vagnarna aldrig testats i landet. Resenärer fick avbokas.
Nu har det ordnat sig. I höstas stod det klart att tågen fortsatt kör hela vägen till Berlin, även vintertid. SJ:s affärschef Christer Lizell ser ett stort intresse, sa han i ett pressmeddelande. Det tyska intresset för att resa till Sverige med EuroNight har tydligen exploderat.
SJ EuroNight. Det låter som ett E-Typealbum från 1995. Känslan är också lite… post-sovjetisk, på något sätt. Luften är kvav. En frän doft av rengöringsmedel sticker i näsan. Men man har i alla fall fått en tetrapack med vatten och två Fazerkarameller.
Känslan är också lite… post-sovjetisk, på något sätt.
Jag sparkar av mig skorna, lägger mig på den en och en halv meter långa soffan och försöker att inte tänka på vägglöss.
Vi har åkt i ungefär en kvart när det sprakar till i högtalarna. En kvinnlig röst säger ”jahopp”. Sedan blir det tyst igen.
Efter ytterligare några minuter knackar det på dörren. En tyska i övre medelåldern hälsar mig välkommen och meddelar att vi kommer att bli sena till Hamburg. Sedan undrar hon när jag tänkt gå och lägga mig. Öh, svarar jag. Vet inte? Vid elva?
Det är för sent, meddelar hon. För att kunna sova i den nedre slafen måste man låsa upp den utfällbara sängen och fälla ner den över soffan, vilket kan låta en del. För detta krävs en nyckel som meine Frau snurrar runt sitt finger. Det blir läggdags senast 22, annars kan de andra resenärerna störas.
Jag tittar upp mot överslafen. Den har inget skyddsräcke eller liknande. Jag nickar åt tyskan och frågar när restaurangen stänger. Det finns ingen restaurang, säger tyskan, men en bistro.
Hon går vidare till en av två ytterligare resenärer i vagnen, och jag sätter mig och tittar ut genom fönstret.
Klockan sju är jag hungrig. Jag tar fram foldern. Bistron erbjuder ett urval av rätter, snacks och dryck. Risotto och ett glas vitt kanske? Det är ju ändå fredag.
Jag tassar ut i korridoren. Tyskan står i ett hörn längst ner i vagnen och antecknar något på ett block.
Entschuldigung, var är restaurangen, frågar jag. Hon upprepar att det inte finns någon restaurang, utan en bistro. Jaja – var är bistron då?
Den är här, nickar hon.
Var?
Det tar en stund för mig att inse att restaurangen inte ens är en bistro. Det är en skrubb. Med en kyl och några mikrovågsugnar.
Vad ska du ha, frågar hon. Jag svarar att jag vill ha risotto och ett glas vitt. Hon tar fram en pappkartong ur kylen, öppnar den och häller i hett vatten. Jag ska tydligen röra om och vänta fem minuter, sedan är det klart.
Risotton smakar bambaris med tomatpuré och lite grönsaksjox. Men vinet är gott. Det är nästan lite festivalstämning att dricka ur en pappmugg.
Jag äter upp. Läser en bok. Två minuter i tio bankar tyskan på och meddelar att det är läggdags.
Klockan halv sex nästa morgon – en halvtimme före vår ordinarie ankomsttid – vaknar jag av att det tjuter i högtalarna. När de nu är sena hade vi åtminstone kunnat få sovmorgon, tänker jag och försöker somna om. Det går inte. Jag går upp för att hämta frukost i matskrubben. Den består av en låda med en brödbit och en juice som visar sig inte vara juice utan någon form av multivitamindryck.
Vad jag inte visste var att det var resan ner som var den lätta biten.
Halv nio står jag och de tre andra resenärerna och väntar på att vi ska få gå av. Två av mina tre medresenärer i vagnen ska vidare ner i Europa. De kommer missa anslutningen, berättar de, samtidigt som de följer tågets framfart, eller vad man nu ska kalla det, via Google maps.
Klockan hinner bli kvart i nio innan vi kan gå av.
Det där gick ju helt okej, tänker jag. Jag har klarat 14 timmar. Jag är i Tyskland, nu ska jag gå på julmarknader och dricka glühwein, och sedan resa tillbaka.
Vad jag inte visste när jag steg av med resväskan på den magnifika järnvägsstationen i Hamburg var att det var resan ner som var den lätta biten.
***
Hela Europa investerar i järnväg. Eller åtminstone i att folk ska åka tåg. Veckan före jul kom EU-parlamentet och medlemsstaterna överens om att skärpa unionens infrastrukturlagstiftning. Medlemsstaterna ska arbeta för att knyta samman unionens järnvägar, och för att det ska ske måste sådant som signalsystem och andra teknikaliteter synkas. Syftet är att göra det enkelt att resa på ett ekologiskt hållbart sätt.
Senast år 2040 ska allt vara sammanlänkat. Men redan i dag kan den som vill semestra hållbart i Europa ta tåget. Den som vill resa flott utan klimatskam kan exempelvis boka en resa med bolaget Belmond, som erbjuder exklusiva tågresor från olika platser på kontinenten. Resenärerna erbjuds lyxiga middagar och pianokonserter i en Instagramvänlig fin-de-siecle-miljö. Men då får man betala 40 000 euro.
Alternativt kan man resa med SJ EuroNight.
Två dygn senare är jag tillbaka i vagnen. Det ser likadant ut. Ingen risotto denna gång, jag har ätit en schnitzel på stationen. Precis som på resan ner finns inte mycket att göra. Jag går och lägger mig.
Jag vaknar mitt i natten av att tåget tvärbromsar. Klockan är halv två. Klonkande ljud hörs utifrån. Jag tittar ut genom fönstret, men det går inte att se något i mörkret. Troligtvis befinner vi oss mitt emot en grisfarm någonstans på Fyn.
Tiden går.
Klonk-klonk-klonk.
For i helvede!
Efter sisådär 45 minuter upphör oväsendet. Då sprakar det till i högtalarna. Jag väntar på att någon ska säga något. Är tåget trasigt? Har vi blivit kapade av danska tågpirater? Varför säger de inget?
Sprakandet slutar utan att vi fått reda på vad som hänt. Sedan rycker tåget till och kör vidare. Vi kommer att bli sena till Stockholm, hinner jag tänka innan jag somnar om.
Jag vaknar, det är måndag och jag skulle ha jobbat i dag, men det går inte, eftersom jag befinner mig på ett fyra timmar försenat SJ-tåg utan internetuppkoppling.
Efter frukosten ställer jag mig och pratar med två medresenärer. Ursel och Fritz Windmüller är ett par i 70-årsåldern som är på väg till Falun där deras dotter bor. Hon fyller år och föräldrarnas ankomst är en överraskning.
De har rest från sitt hem i Rothenburg i södra Tyskland. Jag frågar varför de valde att åka hela vägen till Dalarna med tåg. Hade de flugit hade de varit framme för länge sedan.
– Vi måste minska vårt ekologiska fotavtryck, säger Fritz. Han menar att var och en borde tillåtas flyga max 100 mil varje år. Den som vill flyga längre borde få betala en straffskatt.
Det är första gången de åker nattåg, så de har inte så mycket att jämföra med, men de menar att bekvämligheten skulle kunna vara bättre. Det var kallt i kupén. Det största problemet är dock, enligt paret Windmüller, att det inte går att lita på tidtabellen. Förhoppningsvis hinner de med anslutningen till Falun.
Det kommer ni inte att göra, tänker jag.
På sedvanligt SJ-manér är det ingen som ber om ursäkt för att vi är framme klockan två i stället för klockan tio. Vi meddelas helt enkelt att tåget fått en ny ankomsttid.
***
När jag kommer hem ringer jag SJ. Pressavdelningen hänvisar till att SJ:s affärschef Christer Litzell har väldigt mycket att göra just nu.
Två dagar före julafton får jag svar via mejl.
Har ni tänkt att utveckla konceptet SJ EuroNight ur komfortsynpunkt?
– Vi erbjuder tre komforter; sov-, ligg- och sittkonfort där sov finns som första klass och andra klass. Vi väntar fortfarande på fordonstillstånd i Danmark för våra sittvagnar. När sittvagnarna är i service så är tåget i ett första steg komplett. Det kommer att ske under 2024. Vi har hittills använt liggvagnar i sittläge som sittvagnar.
Är det möjligt att det i framtiden kommer att finnas en restaurang ombord?
– Vår plan är att ha en restaurangvagn. Vi arbetar med frågan men har ingen fastslagen tidpunkt när det kan ske.
Planerar ni att införa wifi på tåget?
– Ja, vi har en plan att göra det men det kommer inte att realiseras under 2024.
Finns det någon efterfrågan från resenärernas sida om att tågresan ska vara mer av en ”happening” – tänk Finlandsfärja, eller någon av de ”reseupplevelser” som finns nere på kontinenten?
– Det har inte framkommit något önskemål av den typen i våra kundundersökningar. Det som efterfrågas är en restaurangvagn och det arbetar vi på.
***
Ursel och Fritz Windmüller är inte ensamma med sitt klimatengagemang. Nio av tio européer anser att politikerna måste ta krafttag för att minska utsläppen av växthusgaser. Nästan sju av tio menar att de styrande inte gör tillräckligt. Sju av tio svenskar tycker att den globala uppvärmningen är ett av de allvarligaste samhällsproblemen.
Om EU:s planer lyckas kanske tåget är det självklara sättet att resa på om 20 år. Men då får de göra något åt komforten.
Det skulle kunna tolkas som att det finns ett brett stöd för att upphandla järnvägstrafik, eller åtminstone satsa på infrastrukturen.
Om EU:s planer lyckas kanske tåget är det självklara sättet att resa på om 20 år.
Men då får de göra något åt komforten. De flesta resenärer kräver ingen jazzorkester. Eller att det ska vara vita dukar på borden och en vas med blommor i kupén.
Men för 79 miljoner borde man åtminstone kunna få en färsk räkmacka. Som man kan äta vid ett bord. Och man borde få dricka sitt vin i ett glas tillverkat av… glas.
SJ EuroNight får två av fem signalfel i betyg.
Omslagsfoto: Karin Pihl