Carl Rudbeck: Ingen kan reta etablissemanget som Trump

Så har president Trump gjort det igen, gjort det han gör bättre än någon annan bland dagens politiker. Då tänker jag inte på bagateller som att få fart på den amerikanska ekonomin, få börsen att slå rekord, minska arbetslösheten, övertyga stora bolag som Apple att flytta hem sina tillgångar, decimera IS, tillsätta domare som följer gällande lagar i stället för att skapa nya och se till att mardrömmen president Hillary Clinton har förblivit en ond saga.

Nej, jag tänker på hans förmåga att reta gallfeber på det etablissemang runt om i världen, inte minst i Sverige, som så länge, alltför länge, ansett det som sin naturliga och medfödda rätt att formulera den politiska agendan och bestämma vad man får och inte får tycka.

När denna grupp nu ser sitt åsiktsmonopol ligga i ruiner har den helt tappat såväl förståndet som sinnet för proportioner. På tv kunde man höra någon på fullt allvar påstå att Trump var i färd med att skapa en maffialiknande stat; en amerikansk senator har haft det dåliga omdömet och den tvivelaktiga smaken att jämföra USA:s president med Josef Stalin. I en stor huvudstadstidning kan man i stort sett dagligen läsa de mest groteska analyser (eller vad man nu ska kalla dessa huvudlösa utbrott, fake news kanske) som talar om Trump som fascist och rasist.

Inte undra på att Trump har instiftat ett eget fake news award. Första pris gick till ekonomiprofessorn Paul Krugman som myndigt – eller kanske snarare grötmyndigt – förklarade att USA:s ekonomi skulle kollapsa och aldrig återhämta sig i och med att Trump flyttade in i det ovala rummet.

Bland föregångare till dem som i dag avskyr Trump fick man höra att Reagan var en B-skådespelare och en fara för världsfreden.

Om Krugman hade en gnutta skam i kroppen skulle han naturligtvis byta yrke för ingen kan väl längre ta hans analyser och profetior på allvar. Så verkar dock inte bli fallet; han fortsätter sitt eviga mässande om Trumps förfärlighet. Men han kan ju alltid hänga upp sitt nya fina pris, som han verkligen har förtjänat, bredvid det diplom han förärades när han fick det så kallade Nobelpriset i ekonomi. Men han är förvisso inte ensam om att stå där med skammen.

Som väl ingen annan politiker i dag väcker USA:s president heta känslor. Margaret Thatcher och Ronald Reagan lyckades också med det, men knappast i samma utsträckning. Bland föregångare till dem som i dag avskyr Trump fick man höra att Reagan var en B-skådespelare och en fara för världsfreden. Som alla nu vet blev han en mycket framgångsrik president som utan att skicka iväg en enda missil besegrade ondskans imperium.

Reagan och Trump är förstås väldigt olika men, sedda ur den så kallade elitens perspektiv, har de några gemensamma egenskaper: de är outsiders som inte tycks ha något intresse av en inträdesbiljett till elitens salonger. De saknar den intellektuella fernissa som så många förväxlar med intelligens. De respekterar inte fina titlar och visar likgiltighet om inte rent av förakt för akademiska celebriteter som till exempel den nyss prisade Krugman.

Trumps kritiker höjer hela tiden tonen. De letar ständigt efter verkliga eller påhittade skandaler men mitt intryck är att de för länge sedan har passerat the point of diminishing returns. Den som tittar på CNN eller ögnar igenom New York Times ledarsida blir i dag mer road av än arg på det ensidiga tyckandet och på den vanmäktiga vreden över att det bångstyriga folket (populus som i populism) har oförskämdheten att inte längre blint lyda eller rösta som det blir tillsagt.