Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Dan Korn: Blir allt fel om Trump är med?

Intressanta förslag till en fredlig lösning av konflikter i Mellanöstern kritiseras och utmålas som katastrofala, inte på grund av vad planerna går ut på, utan på grund av att ”fel” personer kommit med förslagen. Hur vore det om vi tog saker på allvar, även när det går att hitta en koppling till Donald Trump?

President Donald Trump och kronprins Mohammed bin Salman,

Tänk dig följande scenario. En ung arabisk ledare, som å ena sidan är mycket traditionell, men som trots det vill reformera islam, inleder ett samarbete med en ung amerikansk ortodox jude för att pröva nya vägar till fred i Mellanöstern. De träffas flera gånger och personkemin verkar fungera. De ritar upp okonventionella lösningar.

Bland annat tänker de sig ett Gaza tre gånger så stort som i dag, vilket kan uppnås genom att Egypten släpper till mark på sin sida om gränsen, medan Israel kompenserar Egypten för denna förlust genom att ge motsvarande landområden närmare Röda havet åt Egypten. Detta större Gaza är en kompensation för palestinsk mark som förlorats på grund av bosättningar och gränsdragningar mot Israel.

En ung arabisk ledare, som å ena sidan är mycket traditionell, men som trots det vill reformera islam, inleder ett samarbete med en ung amerikansk ortodox jude för att pröva nya vägar till fred i Mellanöstern.

Låter det som en bra idé? Bara detta att man diskuterar, försöker tänka utanför boxen och hitta nya lösningar är väl lovvärt? Det kan låta som en saga, detta att en arab och en jude för dessa samtal, inte minst med tanke på att de får respektive regeringar att lyssna. Egypten och Israel har enligt de uppgifter jag fått ställt sig avvaktande positiva till markbytena. För det är nämligen ingen saga jag berättar, utan verklighet. Det är en verklighet omgiven av många rykten och sannolikt medvetna dimridåer.

I internationella medier framställs ofta denna fredsplan som livsfarlig. The Independent kallade nyligen planerna ”The greatest dangers in the Middle East”. Men vad är det då som är så farligt? Independent-artikeln går ut på att faran skulle ligga i att Hezbolla skulle bekämpas i Libanon. Men dels är det tveksamt om planerna leder till det, dels är det inte självklart att det vore en stor fara om denna organisation bekämpas, för att uttrycka det milt. Nej skon klämmer någon annan stans.

De båda samarbetspartnerna är nämligen inte vilka som helst. De är Saudiarabiens kronprins Mohamed Bin Salman och president Trumps svärson Jared Kushner. Att Kushner mötte kronprinsen strax innan denne arresterade nära 200 prinsar, ministrar och inflytelserika affärsmän i Saudiarabien är självfallet oroväckande. Hur oroväckande det är beror dock på i vilket perspektiv man ser saken.

Mötet med Kushner behöver inte ha samband med arresteringarna. I den saudiska maktkampen är det dessutom svårt att hitta en ond eller en god sida att stödja eller bekämpa. Enligt rykten, som alltså kan vara falska, besökte kronprins Mohamad Bin Salman i största hemlighet Israel nyligen.

Men den största invändningen är förstås Jared Kushner. Hans svärfar har genom uttalanden, uppträdande och inte minst genom Twitter gjort det bästa för att själv bidra till att förstöra sitt rykte, ivrigt hjälpt av medierna. Men hur långt kan man gå? Är verkligen svärsonens plan dålig enbart på grund av svärfadern? Finns det anledning att som Bitte Hammargren, chef för Utrikespolitiska institutets mellanösternprogram, avfärda allt som ”två ungtuppar som vill bedriva Mellanösternpolitik”?

Behöver SVT:s reportage om vänskapen mellan Bin Salman och Kushner ackompanjeras av suggestiv musik i moll? Hur vore det om vi i stället såg vad det är de föreslår? Hur vore det om vi inser att det inte handlar enbart om Bin Salman och Kushner, att bak dem finns ett team med experter som gör sitt bästa för att hitta okonventionella lösningar?

Är verkligen svärsonens plan dålig enbart på grund av svärfadern?

Många har hävdat att den verkliga motorn bakom samarbetet är fruktan för att Iran spelar en allt större roll i Mellanöstern. Det är säkert helt sant, men om den fruktan leder till fred mellan Israel och dess grannar, behöver det vara något fel i det?