Ingen behöver längre Centerpartiet

Vilket är egentligen det värsta öde som kan drabba ett parti? Att förlora regeringsmakten? Knappast. Oppositionsrollen i en demokrati är i princip lika viktig som regeringsmakten. Och ofta roligare att utöva. 

En rejäl väljarförlust? Smärtsamt i stunden, förstås, men på sikt ofta något som leder till en nödvändig nystart. Alla framgångssagor börjar som bekant i ett nederlag.

Nej, det värsta som kan hända ett parti är att det blir irrelevant. Att det kämpar på med sina partiledarval, sin politikutveckling, sina eftervalsanalyser – och att ingen bryr sig. 

Det här är i normalläget i första hand en risk för partier långt ut på kanterna. Sådan var exempelvis VPK:s lott i partisystemet under flera decennier. Kommunisterna kunde tycka vilka tokigheter som helst, det blev sällan några rubriker. Att partiet skulle ha använt sina mandat för att fälla en socialdemokratisk regering var så sent som på 1980-talet en skrattretande tanke. VPK var helt enkelt inte relevant.

I modern tid har hela isoleringsstrategin mot Sverigedemokraterna byggt på förhoppningen att övriga partier skulle enas kring att helt enkelt inte bry sig om SD. Decemberöverenskommelsen var ett smått unikt försök att institutionalisera detta. Strukturen föll på att det inte går att hålla isär ett parti från dess väljare. Och när väljarna i SD:s fall var så många (nästan 13 procent i valet 2014, som utlöste kalabaliken som resulterade i DÖ och närmare 20 procent i mätningarna när uppgörelsen sprack ett knappt år senare) var projektet dödsdömt.

Januariavtalet var till formen ett mer normalt sakpolitiskt samarbete mellan en regering och dess parlamentariska stödpartier, men det inramades som ett försök att isolera inte bara SD utan också Vänsterpartiet. Resultat: samarbetet sprack i förtid, SD påverkar nu regeringspolitiken inom ramen för Tidöavtalet och oddsen på statsrådsposter 2026 för antingen SD eller V är historiskt låga.

C är i nuläget inte relevant för något av de två regeringsalternativ som existerar.

På rekordtid har tyngdpunkten i svensk politik flyttat från mitten till kanterna. SD driver borgerligheten högerut medan S styr vänsterut av egen kraft. Förändringen har varit så kraftig att det nu är Centerpartiet som löper störst risk att fastna i irrelevans. Vore det val idag tyder opinionsmätningarna på att Socialdemokraterna skulle kunna skapa majoritet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Utan C:s mandat, vare sig de kommer in eller ej. Centern är med andra ord i nuläget inte relevant för något av de två regeringsalternativ som existerar i Sverige. 

Det är en smått osannolik utveckling. Centern är det parti som suttit flest år i regering i Sverige förutom Socialdemokraterna, och det enda som har regerat med både S och M. Alla borgerliga regeringssamarbeten före 2022 har varit beroende av Centerpartiets medverkan.  Hur i hela friden hamnade man här? Och framförallt, hur tänker man ta sig härifrån?

De första månaderna efter valet i höstas agerade partiet enligt manus. Ett någorlunda städat partiledarskifte. Ett lagom tydligt avståndstagande till det föregående. En ambitiös och självkritisk eftervalsanalys. 

Men sen tog det stopp. Istället för att vända blad och börja fylla nästa kapitel med innehåll har det hänt…ja vadå? 

Man skulle annars kunnat tänka sig att riksdagens enda liberala oppositionsparti skulle springa frivarv runt den saktfärdiga regeringen. Små men symbolpolitiskt laddade avregleringar (gårdsförsäljningen) dras i långbänk. Stora och långsiktigt avgörande liberala strukturreformer inom arbetsmarknad, bostadsmarknad eller i skattesystemet tycks inte ens vara på agendan. Oförmågan att upprätthålla en ideologisk front mot SD väcker irritation inte bara hos Liberalerna utan även inom stora delar av Moderaterna. Borgerliga ledarsidor, med varierande grad av lojalitet med regeringspartierna, har närmast unisont stämt upp i klagosång. 

Det finns mängder av frågor där man brukade vara hyggligt överens inom Alliansen, men där de tre regeringspartierna inte levererar.

Så varför försöker inte Centern axla rollen som liberal inomparlamentarisk opposition? Man behöver ju inte ens hitta på ny politik: det finns mängder av frågor där man brukade vara hyggligt överens inom Alliansen, men där de tre regeringspartierna inte levererar.

Ett bättre tillfälle lär dröja. Väljarna befriade Centern från den obekväma rollen som stödben till Socialdemokraternas regeringsunderlag. Det är tillräckligt långt kvar till nästa val för att ingen ska orka bry sig särskilt mycket om nästa statsministeromröstning. Utmärkt läge för en sakpolitisk konfrontation. Eller?

Det är svårt att komma runt bilden av ett parti som sitter fast i en daterad bild av det politiska landskapet. Mitten existerar inte längre i svensk politik. Framförallt existerar den inte bara för att ett parti tror att den gör det, det krävs också att, till exempel, andra partier, väljare, tja någon som inte är centerpartist, också anser det.

Därmed inte sagt att Centern måste bli del av något block. Det går att stå utanför om man är beredd att ta konsekvenserna av det. Till exempel genom att utnyttja det förhandlingsläge som en faktisk mittenposition skulle innebära. 

Den goda nyheten är att parlamentariska strategier kan ändras med ett pennstreck. Värre är det med sakpolitiken. Här är partiets egen eftervalsanalys smått brutal i sin ärlighet. Det var svårt att välja Centern i det här valet, står det och jag får intrycket att författarna inte bara pratar om väljarnas erfarenhet. Det konstateras att partiet bedrev en egen valrörelse, lite vid sidan av de frågor som medier och väljare intresserade sig för. Resultatet blev att Centern inte ägde en enda sakfråga. De som trots allt valde partiet gjorde det på grund av värderingar.

Och där har vi det andra problemet. Värderingsdriven politik är förstås av godo, men på centerpartistiska har värderingar blivit kodord för ”anti-sd”. För att vara övertydlig: detta kommer inte att duga nästa gång. SD är i värmen för att stanna. Det spelar ingen roll hur mycket många väljare ogillar partiet, Centern måste ha mer än avståndstagande att erbjuda.

Men då måste man klättra ner en bit på GAL/TAN-skalan. Trots en i många fall balanserad politik i sak i migrations- och identitetsrelaterade frågor har Centern marknadsfört sig själva som en ytterlighet på vad som de facto är den näst viktigaste politiska konfliktdimensionen i Sverige. Oförmågan att omsätta en relativt hög trovärdighet i värderingsfrågor till att i praktisk politik framstå som det mittenalternativ som många väljare också efterfrågar är ett stort kommunikativt misslyckande. Kulturkriget blev ett monster man inte kunde bemästra.

Svenska partisystemet rymmer två mycket likartade liberala partier.

Varje analys av Centerpartiet, liksom av Liberalerna, måste förhålla sig till det faktum att det svenska partisystemet rymmer två mycket likartade liberala partier. Jo, partierna har olika historia och olika kulturer, men sakpolitiskt är skillnaderna inte större än vad som i praktiken ryms inom vilket annat parti som helst. Och för väljarna är detta trots allt viktigare än rötterna. I dagsläget är synen på samarbetet med SD den alltjämt viktigaste skillnaden mellan partierna. Långsiktigt är det inte hållbart. 

En tänkbar utveckling är att de parlamentariska vägvalen blir början på en process som leder fram till att vi får ett vänster- och ett högerliberalt parti i Sverige. Men det skulle kräva ganska stora sakpolitiska, och delvis ideologiska, omsvängningar inom såväl C som L.  

Ett annat scenario, vilket kortsiktigt verkar mer sannolikt, är att Liberalerna praktiserar liberalismen bäst man förmår inom Tidösamarbetet medan Centerpartiet förvandlar sig till en parlamentarisk tankesmedja. Något måste de ju syssla med.