Andreas Johansson Heinö: Sverige blir inte Ungern den här gången heller

Socialdemokratisk opinionsbildning är inte för de lågmälda. “Jag föddes i ett fritt land, hur länge till får jag bo i ett”, ödestwittrade Anders Lindberg i förra veckan. Daniel Suhonen kallade regeringen för “usla klåpare med en rasistisk och fascistisk agenda” medan Magdalena Andersson skrev om en “regim som använder sin maktposition för att hota och tysta kritiska röster”. I Agendas partiledardebatt igår upprepade hon budskapet och hävdade att regeringen följer “Viktor Orbáns handbok, punkt för punkt”.

Det här är alltså oppositionsledaren, den politiska redaktören på landets största dagstidning och chefen för den mest framgångsrika vänstertankesmedjan som samstämmigt beskriver Sverige som en demokrati på glid. Det är inte några frifräsare som tänjer på budskapet, detta är den officiella linjen.

Det är mindre än ett år sedan som S, med samma tveksamma kort på handen, förlorade ett val.

Man kan till att börja med ifrågasätta den strategiska klokheten i att Socialdemokraterna återigen höjer tonläget. Det är mindre än ett år sedan som partiet, med samma tveksamma kort på handen, förlorade en valrörelse. Vad skulle ha förändrats som tyder på större lycka nu? Tidöavtalet gillas av somliga och ogillas av andra men det enda relevanta i sammanhanget är att det rymmer ungefär den politik som partierna utlovade i valrörelsen. Den demokratiska förankringen är god, innehållet i politiken välkänt sedan länge.

Men Socialdemokraterna vill uppenbarligen hellre prata om Sverigedemokraterna och om regeringspolitikens demokratiska legitimitet än om sakpolitik. I en annan text i helgen kritiserade Suhonen medierna för att spela med i SD:s kulturkrig: i stället för att utkräva ansvar av SD i till exempel välfärdspolitiken sitter man fast i ett ständigt refererande av spetsiga uttalanden som Jimmie Åkesson ombeds kommentera. Men är det något som framstår som ännu mer lockande för Åkesson än att ”tvingas” försvara partikollegornas utspel om till exempel muslimer är det att bemöta motståndares anklagelser om fascism. En debatt som han i princip inte kan förlora av den enkla anledningen att ytterst få väljare, liksom ytterst få experter och, vågar jag påstå, ytterst få av dem som explicit eller implicit uttrycker detta själva verkligen anser att Sverigedemokraterna är fascistiskt. 

Regeringspartierna har förvisso inte helt rena samveten. När Januariavtalet ingicks för fyra år sedan påstod Ulf Kristersson att det  ”mixtras med demokratin” och han upprepade många gånger frasen att den förra regeringen ”aldrig borde ha tillträtt”. Det var illa valda formuleringar. Men det är en kvalitativ skillnad mot att som den tidigare justitieministern Morgan Johansson hävda att ”Ulf Kristersson håller i snabb takt på att förvandla sig själv till en Orbán, och Sverige till ett Ungern”.

Det finns inget stöd hos expertisen för att svensk demokrati skulle stå inför några allvarliga hot.

För vad blir följden när själva demokratin omvandlas från spelplan till spelpjäs? En första uppenbar konsekvens är att en stor andel av väljarna rimligen uppfattar hotet som reellt. Vilket i sig förstås är allvarligt. Det finns inget stöd hos expertisen för att svensk demokrati skulle stå inför några allvarliga hot vare sig på kort eller medellång sikt. Den stora internationella uppmärksamhet som ägnades Sverige i höstas handlade om det anmärkningsvärda i att ett parti med Sverigedemokraternas historia fick inflytande över regeringspolitiken. Men vore Sverige på väg mot Ungern hade rapporteringen fortsatt, med ständigt nya rubriker över hur svensk demokrati monteras ner. Detta har inte skett av den enkla anledningen att det inte är sant.

En andra konsekvens är att relevant kritik av regeringen drunknar. Ju mer uppskruvad retoriken blir, desto enklare för regeringen att ducka och därmed undvika att besvara även sakliga invändningar. Anklagelser om att regeringen systematiskt missbrukar utnämningsmakten är grundlösa. Men i ett hypotetiskt enskilt fall där något faktiskt inte går rätt till har oppositionen redan bränt sin trovärdighet. Demokratihotsvapnet devalveras varje gång det används, för att till sist vara helt verkningslöst. Socialdemokraterna skjuter därmed inte bara sig själva i foten, de försvårar också för framtida opposition av valfri politisk färg när de allra mest grundläggande principiella frågorna reduceras till käbbel.

Statsvetare har haft svårt att finna empiriska belägg för den kraftiga polarisering som många upplever i svensk politik. I väljarnas ögon förflyttar sig partierna relativt långsamt. Jag har svårt att se att det skulle vara på väg att förändras. Visst kan man tänka sig väljare som påverkas av vänsterpartiernas retorik men det ska då vägas mot att de relativt små skillnader som utmärker nästan alla sakpolitiska debatter. När integration debatterades i Agenda, ett ämne som tidigare gav upphov till kraftiga avståndstaganden mot Sverigedemokraterna, inledde exempelvis Magdalena Andersson med att framhäva Socialdemokraterna som den mest trovärdiga garanten för en stram migrationspolitik. 

Vilket förstås är en påminnelse om att Socialdemokraterna är beredda att ändra uppfattning om precis allt för att vinna makten. Vilket rimligen även gäller synen på Sverigedemokraterna. Den dag S byter fot om ett regeringssamarbete kommer även denna episod vara bortglömd. 

Den goda nyheten är att svensk demokrati överlever även detta. Eller vad säger ni, Anders Lindberg och Daniel Suhonen? Jag är beredd att slå vad om att Sverige kommer fortsätta rankas bland världens absolut bäst fungerande demokratier även när denna mandatperiod är slut. Sätter ni emot?