Inga minskade utsläpp utan marknadsekonomi

Jorden blir allt varmare och klimatproblemen hotar i längden vår existens. Lösningen kan förefalla enkel. Utsläppen av växthusgaser måste minska med 100 procent till mitten av detta århundrade. Vi skulle kunna genomföra utsläppsminskningen redan i morgon; allt som behövs är att vi slutar använda fossila bränslen. Ekonomiskt skulle det dock vara en katastrof. Utsläppsminskningen måste därför ske snabbt, men under kontrollerade former.

Flera studier har visat att det är både tekniskt och ekonomiskt möjligt att nå nollutsläpp till 2050, men utmaningen ska inte underskattas. Vi har visserligen lyckats fasa ut andra miljöfarliga ämnen ur vår produktion tidigare vilket visar att det är möjligt att ställa om. Dessa utgjorde dock en mycket mindre viktig del av ekonomin. Hela det moderna industrialiserade samhället är direkt eller indirekt uppbyggt på fossila bränslen. Utan dem hade vi inte nått dagens utvecklingsnivå. Att helt fasa ut dem är en stor utmaning.

Fyra fel i debatten

Klimatdebatten har under senare år flyttats från om vi ska bemöta klimatförändringarna till hur vi på bästa sätt ska motverka dem. Däremot hindras debatten av fyra återkommande allvarliga tankefel. Det första felet är tron att klimatet kan räddas genom fattigdom. Enbart om vi minskar storleken på vår ekonomi och gör oss fattiga kan vi rädda klimatet enligt detta perspektiv.

Större delen av vår tillväxt utgörs i dag av vad som kallas intensiv tillväxt, det vill säga tillväxt i icke-materiella branscher som informations- och kommunikationsteknologi, och tillväxt som sker utan att vi använder mer resurser. Det är så ekonomin har kunnat växa kraftigt sedan 1990 samtidigt som utsläppen har minskat. Digitalisering, robotisering och artificiell intelligens kommer i framtiden betyda ännu högre ekonomiskt välstånd utan större direkt klimatpåverkan. Denna tillväxt ska vi välkomna, inte motverka. Det är den extensiva tillväxten, den som kommer från ökad materiell konsumtion, som är problemet.

Fortsatt ekonomisk utveckling betyder, tvärtemot vad många hävdar, att det blir lättare att klara av en klimatomställning. Klimatsmart produktion av till exempel plast och betong kostar ofta mer jämfört med dagens fossila metoder. Högre inkomster betyder att vi kan bära dessa kostnader utan att bli fattigare.

Det första felet är tron att klimatet kan räddas genom fattigdom.

Det andra felet ligger i tron på planekonomi: föreställningen att samhället endast genom statlig kontroll och planering kan klara en klimatomställning. Historien visar att moderna ekonomier är för komplexa för att planekonomi ska fungera. Genom att fokusera all makt till ett fåtal individer går planekonomiska system miste om mängder av kunskap och uppfinningsrikedom som finns i samhället. Marknadsekonomin tar däremot vara på den, och är därmed bättre på att utveckla alla nya tekniker, produkter och konsumtionsmönster som krävs för att klara en klimatomställning.

Det tredje felet är tron på att en klimatomställning i sig kan skapa jättemånga nya jobb. ”Gröna jobb” är ett vanligt slagord bland politiker, ofta utifrån utgångspunkten att alla jobb måste vara ”gröna” i ett klimatneutralt samhälle. I själva verket innebär klimatomställning i många branscher inte fler jobb. Arbetare inom bygg och transport kommer att fortsätta tillverka produkter som liknar dem de tillverkar i dag; för dem handlar klimatomställningen om att göra samma sak på ett annorlunda sätt. Det blir inga nya jobb av det.

Det fjärde och sista felet i debatten är kanske det mest allvarliga, eftersom det genomsyrar klimatarbetet på myndigheter så som Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet. Felsteget består i att reducera klimatfrågan till att enbart handla om att prissätta utsläpp av växthusgaser. Genom prismekanismen ska alla de anpassningar som krävs för att klara klimatfrågan automatiskt uppstå. Det är sant att ett pris på utsläpp är ett viktigt styrmedel, men det är inte det enda styrmedlet som kommer att krävas. Att enbart prata skatt är att underskatta klimatutmaningens komplexitet.

En skatt på utsläpp skapar ingen ny infrastruktur och uppdaterar ingen lagstiftning.

I många branscher är fossila bränslen mycket svåra att ersätta. Många möjliga tekniker som skulle kunna göra en omställning möjlig är outvecklade. Dessutom saknas ofta den infrastruktur, lagstiftning och erfarenhet som krävs för att dessa nya tekniker ska bli ekonomiskt bärkraftiga. En skatt på utsläpp skapar ingen ny infrastruktur och uppdaterar ingen lagstiftning. På kort sikt riskerar en skatt därför enbart bli en ekonomisk börda utan någon större inverkan på utsläppen.

Den sortens ekonomiska börda och dess effekt på opinionen skall inte underskattas. Australien införde till exempel en koldioxidskatt 2011. Eftersom Australien har en hög andel kol i elproduktionen slog skatten hårt mot elpriserna och hushållen fick kraftigt höjda elräkningar. Det gick inte att byta elleverantör eftersom alternativen till kolkraft var inte utvecklade, och besparingarna man kunde göra genom att använda mindre el var små.

Skatten blev enbart en kostnad och det politiska motståndet mot den växte. Redan 2013 under ledning av en ny regering avskaffades skatten. En viktig hörnsten i Australiens klimatpolitiken hade avskaffats efter redan tre år – ett tydlig illustration till att en smart klimatpolitik behöver fler verktyg än en skatt på utsläpp.

En smart klimatpolitik

Smart klimatpolitik handlar om att se klimatutmaningen som en utvecklingsfråga, inte ett miljöproblem. Det handlar om att utveckla ett nytt, hållbart samhälle med ny teknik, nya konsumtionsmönster, infrastruktur, lagar, regler och skatter. Marknadsekonomin bidrar med utveckling och politikerna står för att skapa de rätta incitamenten.

Man kan se det som en utveckling i tre faser. Först måste klimatomställningen göras teoretiskt möjlig. Ny teknik behöver uppfinnas, infrastruktur uppdateras, stadsplanering göras om och lagstiftning ses över. I vissa fall kan helt nya marknader behöva skapas.

I den andra fasen behöver det nya fasas in, så att klimatomställningen även blir genomförbar i praktiken. Här kan ekonomiskt stöd krävas tills den nya tekniken vuxit sig stark nog att bli ekonomiskt lönsam. Först därefter kan det fossila fasas ut. Det är den tredje fasen, och det är först där skatter har en viktig roll att spela. Innan det finns realistiska alternativ för producenter och kunder att vända sig till är det ingen idé att beskatta det fossila.

Vi kan inte förvänta oss att marknadsekonomin helt plötsligt ska skapa en massa klimatsmarta lösningar om vi inte skapar incitament.

Marknadsekonomin har en fantastisk förmåga att skapa nytt. Dess begränsning ligger i att den inte gör något vi inte ber den om. Vi kan inte förvänta oss att marknadsekonomin helt plötsligt ska skapa en massa klimatsmarta lösningar om vi inte skapar incitament för företag och individer att ta fram dessa lösningar.

Här kan staten spela en viktig roll som katalysator. Vilken typ av styrverktyg det rör sig om skiljer sig åt beroende på sektor. Inom byggnation och tillverkningsindustrin bör vi som sagt vänta oss en omställning av slaget ”samma men annorlunda”. Omställningen behöver inte vara jättedyr eller överdrivet komplicerad. Förändringar av byggnormer, demonstrationsprojekt och information kan vara effektiva styrmedel i den första fasen.

Inom elförsörjningen finns ett tydligare val att göra. Antingen behåller vi ett storskaligt energinät med stora producenter av el från till exempel vattenkraft. Eller så skapas ett småskaligt energinät med många små producenter av el från sol och vind. Ett sådant energinät kräver både utvecklad informations- och kommunikationsteknologi och möjlighet att lagra el, något som i sin tur kräver större investeringar i infrastruktur.

Det behövs en ny marknad för denna typ av teknik. Genom nödvändiga investeringar i infrastruktur, uppdaterade skattelagstiftning kan staten bidra till att skapa dessa marknader. Därefter följer de privata investeringarna och innovationerna.

För transporter är naturligtvis statliga infrastruktursatsningar viktiga. En stor utsläppskälla i Sverige är den privata bilismen. Att ersätta bensin som det huvudsakliga drivmedlet är en del av lösningen. Minskad bilism kommer också att bli nödvändig, och det är där stadsplaneringen kommer in.

Utmaningen i dag är att fokusera marknadsekonomins krafter till att lösa ett specifikt problem.

Många biltransporter är egentligen onödiga men uppstår därför städerna sedan 1950-talet är planerade med bilen i centrum. Med förändrad stadsplanering kan många transporter undvikas utan att människors mobilitet minskas. Förändrad stadsplanering som minskar behovet av biltransporter kan även föra med sig att mängden olyckor och buller minskar samt att människors hälsa förbättras. Dessa samhällsekonomiska vinster går inte att omvandla till företagsvinster, och därför måste det offentliga vara drivkraften på detta område.

Till sist har vi basindustrin, som präglas av höga utsläpp i förhållande till producerat värde. Att minska utsläppen går men är mycket kostsamt. På en global marknad är det tveksamt om basindustrin kan klara en omställning på egen hand. Här kan det behövas någon form av offentligt ekonomiskt stöd om vi vill ha kvar basindustrin i Sverige.

Vi står inför utmaningen att forma framtidens samhälle inom de begränsningar jorden sätter upp för oss. Det främsta verktyget vi har för att lyckas är marknadsekonomin. För att engagera marknadsekonomin i klimatarbetet behövs dock katalysatorer, och där har staten en roll att spela. Att skapa rätt incitament för marknaden att åtgärda klimatproblemen kan handla om infrastrukturplanering, översyn av lagar, regler och skatter, eller att staten hjälper till att skapa marknader som inte existerar i dag.

Det vore inte första gången staten har spelat en avgörande roll i en ekonomisk omställning. Skillnaden är att dess inverkan tidigare ofta har varit oplanerad och slumpmässig. Utmaningen i dag är att fokusera marknadsekonomins krafter till att lösa ett specifikt problem.