Ekonomi Essä
USA slutade rädas inflationen och lärde sig älska underskottet
I 20 års tid har amerikanska presidenter genomfört massiva ekonomiska stimulanspaket utan att orsaka prisinflation. Joe Bidens på motsvarande 16 biljoner kronor slår alla rekord. Det är en politik som bygger på förhoppningen om att tidigare erfarenhet och ekonomisk teori inte längre gäller, skriver Benjamin Juhlin.
Tidigt under 2001 hävdade ekonomer att den amerikanska ekonomin befann sig i en nedgång. Efter det ekonomiska kaos som terrorattentatet den elfte september gav upphov till blev det allmänt accepterat att recessionen var ett faktum. Nu började man i stället tala om hur den skulle hanteras.
Makroekonomerna Robert Scott och Christian Weller sade, som makroekonomer brukar, att stora statliga utgifter krävdes för att lindra arbetslösheten, få igång den ekonomiska aktiviteten och häva recessionen. För att åstadkomma detta presenterade de en ambitiös plan som omfattade investeringar till en kostnad av 315 miljarder dollar.
Det är mer troligt att Scott och Weller med planen försökte påverka debatten än att de trodde att den skulle utgöra grunden för en stor ekonomisk reform. För det var den helt enkelt för drastisk. När dåvarande president George Bush väl hade fått sitt ekonomiska stimulanspaket igenom kongressen och senaten omfattade det utgifter på 42 miljarder dollar. Demokraten Christopher Dodd röstade emot paketet i senaten och kallade det för en ”enorm ökning av landets budgetunderskott”.
Sedan hände något. För att möta den ekonomiska krisen 2008 godkände Bush i ett svep utgifter på 152 miljarder dollar. I februari 2009 undertecknade Barack Obama American Recovery and Reinvestment Act, som innebar en kostnad på omkring 800 miljarder dollar. Efter honom kom Donald Trump, som under 2020 antog särskilda utgiftsökningar på omkring 4 000 miljarder dollar. Under Joe Bidens presidentskap har riktningen varit densamma. Hans satsning, som getts namnet American Rescue Plan, utgör utgiftsökningar på 1,9 biljoner dollar, det vill säga 16 biljoner, eller 16 000 miljarder, kronor.
Dessa massiva utgiftsprogram har bidragit till en explosiv tillväxt av den amerikanska statsskulden.
Dessa massiva utgiftsprogram har orsakat stora budgetunderskott och bidragit till en explosiv tillväxt av den amerikanska statsskulden. Det har tvingat den amerikanska centralbanken till exceptionella åtgärder, som vi ska återkomma till senare.
Man måste oavsett konstatera att enorma statliga utgifter plötsligt har blivit populära. Senatorn Christopher Dodd, som röstade emot Bush stimulanspaket på 42 miljarder dollar för att det var för stort, är nu en av Joe Bidens närmsta rådgivare.
Vad ligger till grund för denna förändring? Ett svar kan vara att siffrorna är för stora för att begripas. Vi människor är ju erkänt dåliga på att handskas med små nummer. Skillnaden mellan ett nummer som är väldigt litet och ett som är väldigt, väldigt litet framstår ofta som obefintlig. Kanske är också till exempel 100 miljarder dollar så långt förbi vår uppfattning om vad som är mycket pengar att skillnaden mellan det och 1 000 miljarder dollar framstår som obetydlig.
En annan förklaring är att rädslan för de budgetunderskott och statsskulder som ofta följer på en expansiv finanspolitik har försvunnit. Det har blivit möjligt att med samma enkelhet som man betalar av sitt CSN-lån bära stora statsskulder, vilket har skänkt regeringar ett ymnighetshorn med vilket de kan finansiera sina enorma satsningar.
Konkret utgörs den största posten i American Rescue Plan av kostnaden för checkar på 1 400 dollar, som ska gå till majoriteten av alla invånare. Andra stora kostnader är stöd till delstater, en utökning av arbetslöshetsförsäkringen och åtgärder för bekämpandet av coronaviruset.
Förutom namnet är planen inte särskilt spektakulär.
Förutom namnet är planen inte särskilt spektakulär. Den kommer att flytta värde från där det har skapats till där det inte skapas, som många andra statliga ingrepp i ekonomin. Ändå har den hyllats som en helt ny ekonomisk politik. Historieprofessor Adam Tooze skriver i Foreign Policy:
”Den snabba återhämtning av den amerikanska ekonomin som Bidens regering verkar hängiven kommer att höja den globala efterfrågan. Därför kommer den amerikanska återhämtningen inte bara att fungera som ett exempel, utan även direkt bidra till hela världens återhämtning under 2021.”
Men frågan är om en återhämtning behöver stimuleras, eller om den kommer av sig själv. Under 2020 har konsumenter i både Sverige och USA ökat sitt sparande. Det som hindrar dem från att gå ut och konsumera är inte frånvaron av enorma statliga utgifter, utan coronaviruset. När vaccinationen kommit i gång och smittspridningen mildras under sommaren kommer konsumtionen att öka naturligt.
Dessutom måste dessa pengar som ska åstadkomma en återhämtning ha kommit någonstans ifrån. I detta ligger en stor osäkerhet i Bidens plan.
Besparingarna som görs i planen är i sammanhanget små. Biden har visserligen tidigare föreslagit en stor förmögenhetsskatt, men det är ett projekt alldeles i sig självt, som inte ens skulle räcka och som han dessutom lovat bort till den gröna omställningen.
Paketet kommer alltså att adderas till statsskulden. Trots att skulden är enorm är räntorna låga, eftersom den amerikanska centralbanken köper (visserligen inte direkt) den egna statsskulden. Detta är likvärdigt med ett tryckande av stora mängder pengar.
Denna metod av att genom lån och inflation finansiera utgifter föredras framför beskattning för att den är mer diskret. Skatten är påtaglig för människor, medan det faktum att värdet på deras pengar sänkts genom inflation är mindre uppenbart. Detta är särskilt relevant för Sverige, där skattekvoten tycks ha fastnat mellan 40 och 50 procent. Går skatten högre än så jobbar människor mindre, nästan som en protest, och intäkterna blir lägre. Staten har slagit i taket för hur mycket den kan samla in genom skatt.
Svenska politiker drömmer om att starta omställningar och göra satsningar, men får bara prioritera mellan redan befintliga utgiftsposter. För att komma ur den låsningen kan tryckpressen locka, som ett sätt att i skymundan utöka statsbudgeten. Det är möjligt att nästa episod i historien om den svenska statens tillväxt kommer att utspela sig på den penningpolitiska arenan.
Läs också:
Men metoden är inte oproblematisk. Den är diskret så länge de nya pengarna endast ger upphov till små prishöjningar, men rejäla prishöjningar undgår ingen. I förlängningen kan metoden också orsaka hyperinflation och ekonomisk skada. Den amerikanska regeringens experter är överens om att någon sådan omfattande prisinflation inte kommer att hända. Och detta är den stora satsningen, det ekonomisk-politiska basehoppet om man så vill. Här riskerar de allt. Börjar prisnivåerna stiga kommer de att behöva stänga av tryckpressen, för att förhindra hyperinflation, och begränsa utgifterna. Då är det slut på deras program.
Det kan tyckas som starka ord, men den nuvarande penningpolitiken är unik. Den amerikanska centralbanken utfärdar nu dollar i en aldrig tidigare skådad takt. Av alla existerande dollar skapades 22 procent under 2020. Tillgångarna på centralbankens balansräkning har ökat från omkring två biljoner 2008 till sju biljoner 2020. I graferna skjuter 2020 spikrakt upp. Åtgärderna efter finanskrisen 2007/2008 framstår som ett litet gupp.
Den förda politiken är ett skolboksexempel på vad som orsakar högre priser.
Enligt den klassiska kvantitetsteorin ska detta ge upphov till högre varupriser – en större tillgång på pengar leder till ett lägre pris på pengar. Den förda politiken är ett skolboksexempel på vad som orsakar högre priser.
Den amerikanske ekonomen Bob Murphy, känd bland annat för podden Contra Krugman som i 225 avsnitt bestred allt Paul Krugman sa, var så säker på denna teori att han efter den relativt sett mindre ökningen av pengar 2008 ingick ett vad med ekonomkollegan David Henderson, om att stora prisökningar skulle registreras åren efter finanskrisen. Om Murphy vann vadet skulle han dessutom få pengar av ett lägre värde, eftersom priserna då hade varit högre, men inte ens det kunde avskräcka honom från att ta vadet. Ändå fick han fel. Priserna steg inte i närheten så mycket som han hade räknat med.
Alla som förutspått hyperinflation och dollarns kollaps har blivit motbevisade under det senaste årtiondet. Därför har idén om att prisernas nivåer påverkas av tillgången på pengar tappat i popularitet. Det antas nu allmänt att det kan ha varit så förut, men inte är så i vår moderna värld, som är mer komplex och lyder under andra lagar.
Givet denna erfarenhet kan man förstå de som inte oroar sig för prisinflation. Hade det funnits en risk för inflation hade det redan hänt, är det ungefärliga resonemanget. Samtidigt finns det andra erfarenheter då ökningar av penningmängden orsakat inflation. Historien är full av dem, liksom världen nu utanför USA. Till det ska läggas den klassiska kvantitetsteorin, som säger att prisnivåerna och penningmängden rör sig i samma riktning.
Bidens räddningspaket hänger på förhoppningen att frånvaron av prisinflation inte är ett tillfälligt fenomen
Bidens räddningspaket hänger på förhoppningen att den amerikanska frånvaron av prisinflation inte är ett tillfälligt fenomen, utan något som står emot tidigare erfarenheter och teorier. Annars är det slut på lånepolitik, häftiga utgiftsprogram och denna era av statlig ekonomisk expansion.
För svenska politiker blir prisinflation en varning om att även de lyder under ekonomiska lagar, som begränsar deras ambitioner. Storskaliga investeringar i höghastighetståg och nya miljonprogram kan visa sig omöjliga om penningpolitiken begränsas. Kanske blir det en påminnelse om att vårda de pengar vi har och inte behandla dem som en outsinlig källa för finansieringen av stora statliga utgifter.