Johanna Grönbäck: Coronabidragen kan bli en samhällelig björntjänst

Under pandemin har en rad olika stöd riktats mot näringslivet. Med pandemilagen följde en diskussion om kompensation till företag, eftersom flera verksamheter med den kan stå inför vad som är närapå yrkesförbud. Förslaget beskrivs nu som ett ”kraftfullt ekonomiskt stöd”.

Det handlar om att hantera en extern chock, men signalerar dessutom politisk handlingskraft och välvilja.

På ett år ökade antalet konkurser i hotellbranschen med 182 procent. Det är den bransch som drabbats hårdast av pandemikrisen. För resebyråerna och researrangörerna var motsvarande siffra 170 procent, för kläd- och skobutikerna 30.

Frågan är vad som kommer att bli det vanliga livet efter pandemin.

Bidragen till företagen hjälper till med att upprätthålla företags och människors inkomster när tillvaron och andra åtgärder förhindrar det vanliga livet. Det ska finnas butiker att gå till även efter pandemin, brukar det heta.

Frågan är vad som kommer att bli det vanliga livet. I Dagens Nyheter påpekade nationalekonomen Lars Calmfors nyligen att vissa branscher rimligen kommer att vara mindre efter pandemin än före, inte minst då digitaliseringen skyndats på och även på längre sikt kan antas bidra till minskad efterfrågan på sådant som affärsresor och fysisk handel. Det finns en skillnad i att (med rätta) ge ersättning till företag som i praktiken fått näringsförbud, och mellan att ge stöd till en bransch som även långsiktigt förlorat andelar för att konsumenter istället börjat näthandla. När ska en krympande bransch sluta få coronastöd?

Å ena sidan ska existerande jobb skyddas. Å andra sidan ska inte en naturlig omställning av ekonomin hindras. Och politiskt blir det genast svårare med signalerna.

Att ge stöd till valda branscher är enkelt att motivera politiskt. Den nytta bidragen gör hos de företag som får ta emot dem blir plus i form av fortsatta anställningar och fortsatt produktion. Alltmedan de politiker som ligger bakom stöden kan stoltsera med att ha visat handlingskraft (vilket i svensk politik sällan görs så tydligt som genom spenderande av offentliga medel).

Att ta bort stöd riskerar däremot bli politiskt kostsamt, särskilt om branschen som fått bidragen fortsätter gå dåligt. Då kan politiken beskyllas för att ha gjort för lite eller rentav bidragit till att människor förlorat sina jobb.

Det politiskt enkla blir något annat än det politiskt rimliga.

Det politiskt enkla blir något annat än det politiskt rimliga. Medan nyttan av stöd är koncentrerad till de företag som får dem, är kostnaderna för stöden utspridda över befolkningen. Relativt stora summor till företag och starka intressen, blir relativt små summor från varje skattebetalare.

Och det tydliga i att skydda existerande jobb ställs mot det luddiga i att värna framtida jobb.

Det har hänt förr. Mattias Svensson plockade i Dagens Nyheter tidigare i år fram pedagogiska exempel från 1970-talet då statliga stöd till krisande företag skulle överbrygga en förmodat tillfällig kris. Men ekonomin förändrades och praktiken blev att företag med hjälp av skattemedel producerade produkter som förblev osålda – och att den nödvändiga strukturomvandlingen försenades.

Likadant riskerar dagens bidrag bli en samhällelig björntjänst där anställda och företagare istället för att lära och tänka nytt av ekonomiska skäl blir kvar i en visserligen bekväm, men föråldrad, verksamhet. Detta dessutom på skattebetalarnas bekostnad.

Flera av de efterfrågemönster som skapats under pandemin kommer finnas kvar efter smittspridningen. Det betyder nya jobb på stundtals andra håll. Färre kan tänkas jobba på konferensanläggningar, fler med att köra ut matkassar. En dynamisk ekonomi anpassar sig efter detta. Ett steg i det är att snarare än stöd som ser till gårdagens företag, ta fram åtgärder som skapar ett generellt bättre företagsklimat.

Men förenklad tillståndsgivning, sänkt skatt och reformerad yrkesutbildning har inte samma slagkraft som ett ”kraftfullt ekonomiskt stöd”.

Kan de senare stöden dessutom kopplas samman med viktiga områden som att underlätta för unga och utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden, blir de politiskt svåra att stå emot. Stöd till företag som anställer unga blir lätt en satsning som skapar en handlingskraftig politiker. Oavsett faktisk effekt. Det känns igen från innovationspolitiken där staten spenderat stora summor på företagsstöd med visioner om att ge skjuts till ny teknik eller nya näringar – men utan effekter på omsättning, vinst eller antal anställda.

Många företag har drabbats hårt av pandemikrisen. Men alla kan och bör inte räddas – även om det är en politisk vision lätt att ta poäng på, och svår att stå emot.