Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Allt blir enklare med Bastiat

Vad ska vi göra för att få fart på ekonomin efter coronakrisen? Nu som på 1800-talet kan få förklara bättre än ekonomen och pedagogen Frédéric Bastiat varför frågan är felställd och bygger på en fundamental missuppfattning.

Den liberala tänkaren Frédéric Bastiat (1801–1850) är en god illustration av mottot att det finns inget så praktiskt som en god teori. Framför allt lyckades han beskriva ekonomiska och politiska samband i så enkla och pedagogiska termer att det är användbart än idag, fast han själv var verksam i mitten av 1800-talet.

Två texter står ut som de absolut viktigaste. Dels den ekonomiska analysen av Det man ser och det man inte ser. Dels den politiska analysen av Lagen om hur lagen kan komma att perverteras och användas för att straffa dem den borde skydda, i detta värv förlett av den irrationella egoismen och den falska välviljan. Båda har sitt värde i analysen av den pågående coronakrisen.

Katastrofer och ekonomi

Varken stora eller små katastrofer tenderar att dyka upp utan att få sällskap av ett tänkande som ser något gott i förstörelsen. Bastiat börjar med en av de minsta, odågan som krossat ett skyltfönster. Medan odågans far skäller, säger någon tröstande att det är ju tur för glasmästaren att det finns odågor som krossar fönsterrutor. Nu kan glasmästaren tjäna 6 franc på jobbet, som han sedan kan spendera på kött och bröd åt sin familj, vilket ger jobb åt slaktaren och bagaren. Odågan har i själva verket satt igång en välståndsskapande spiral. Det är vad man ser.

Vad man inte ser är att odågans far om han inte hade behövt lägga pengarna på att reparera skyltfönstret hade köpt en rock eller några böcker till sitt bibliotek. Då hade skräddaren och förläggaren haft mer pengar att röra sig med och en annan välståndsspiral skapats. Framför allt hade odågans far haft både ett skyltfönster och en rock, istället för bara ett helt skyltfönster. Genom att också beakta detta – vad man inte ser utan måste tänka sig fram till, men som följer logiskt – inser man att odågan – tvärtemot vad det verkar om man bara beaktar det man ser – gjort samhället fattigare genom sin oaktsamhet.

Krediter ger illusionen av oändliga konsumtionsmöjligheter, men inget fysiskt kapital kan användas två gånger.

Samma enkla misstag finns i oändliga varianter. Vi inför en tull på billig utländsk import och räddar således jobb i landets stålfabrik. Det är vad man ser, och allmänheten jublar åt det rådiga ingripandet. Vad man inte ser är att alla som köper stål måste betala mer och därför har mindre pengar att lägga på något annat. De måste lägga mindre pengar på klädinköp eller böcker eller något annat, och konfektionsindustrin eller förläggarbranschen drabbas. Det är vad man inte ser, men som är den helhet som gör skenbar vinst till vad som totalt sett är en förlust. Kunderna får mindre för sina pengar än förut.

Eller låter staten garantera återbetalningen av ett lån så att Jacques kan köpa en plog. Det är vad man ser. Vad man inte ser är att Jean därmed inte kunde köpa samma plog utan statlig garanti och därmed inte kan plöja sin åker. Eller att plogen förmodligen hade gjort större nytta i Jeans händer än i Jacques eftersom den förre inte behövde statliga garantier för sitt lån. Krediter ger alltid illusionen av oändliga konsumtionsmöjligheter, men ingen persons arbetskraft och inget fysiskt kapital kan användas två gånger. Statens ingrepp via billiga krediter har bara ändrat vem som ska komma i åtnjutande av i varje situation begränsade resurser, sällan till det bättre.

Att hjälpa de som syns

Illusionerna om det kloka i att via restriktioner gynna nationell produktion och att billiga krediter gör att allt man önskar kan produceras florerar alltid i kristid, så också nu. Bastiat visar redan genom sina egna exempel varför de är förledande falska. Men att beakta också det som inte syns ger även andra relevanta exempel på sannolika felsteg i politiken.

För närvarande handlar mycket av samhällsdebatten om en massa företag som behöver hjälp eftersom de förlorat kunder när människor handlar annorlunda. Det är det man ser. Och särskilt ser man de företag som inte har några affärer alls och därför kan ägna mycket tid åt att uppvakta politiker. Vad man inte ser är de företag som istället ägnar sin energi åt att försöka ställa om produktionen till något som efterfrågas, hotell som börjat hyra ut sina rum till sjukvårdspersonal eller som isolerade kontor för distansarbete, restauranger som börjat laga mer hämtmat eller industrier som ställer om sina produktionskedjor för att tillverka visir och andra förnödenheter till sjukvården. Hjälpen riskerar om den utgår ifrån de relativt sysslolösa företag man ser, eftersom de skriker högst, att bli så generös att de avskräcker andra företag från sina ansträngningar att producera för alla de nya behov som uppstått. I många fall kräver dessutom en sådan omställning ändringar i regelverk och av skatternas utformning, frågor som också riskerar att försvinna när stöd och hjälp hamnar i förgrunden.

Att politiken hjälper dem man ser, på bekostnad av dem man inte ser, är vanligare än man tror.

Tillfälliga stöd för att hindra att sunda affärsverksamheter går omkull i en tillfällig kris kan vara motiverade, men också de tenderar att riktas mot det man ser. I mitt första reportage för kulturmagasinet Voltaire följde jag upp fyra uppror i Småland, där två handlade om effekterna av stormen Gudrun, som förstörde såväl skog som elledningar. Där noterade jag att det upprop för elkonsumenternas rätt som tidigt nådde fram till makthavarna i Stockholm fick gehör för i stort sett alla sina krav. De mindre skogsägare som hade fått lägga längre tid på att röja upp det värsta och mer satsade på lokala stormöten upplevde sig däremot styvmoderligt behandlade. Lite förenklat skulle man kunna säga att de som behövde slita mest med att rensa upp kom sist till köttgrytorna för kompensation. Denna effekt är förmodligen svår att komma ifrån om man inte beaktar också dem man inte ser.

Att politiken hjälper dem man ser, på bekostnad av dem man inte ser, är vanligare än man tror. Ett illustrativt exempel är den studie vid Linköpings universitet som för några år sedan avslöjade att metall framställt från gruvdrift hade både lägre skatter och högre subventioner per producerat ton jämfört med metall från återvinning, trots att det senare är att föredra av miljöskäl. Det har förstås sin förklaring i att gruvindustrin är stor och mäktig, det vill säga den är det man ser och vars företrädare makthavare träffar och uppvaktas av. Återvinningsindustrin är mindre och kan därför inte uppvakta makthavarna med samma intensitet. Bara den makthavare som också tänker på vad man inte ser – vad som skulle kunna växa fram om reglerna i alla fall var lika – kan fatta beslut som gynnar fri konkurrens och större miljöhänsyn.

Staten som illusion

Den som vill vara till verklig hjälp bör alltså läsa Bastiat, för att kunna se igenom enkla och vanliga ekonomiska felslut. Med hjälp av hans andra stora essä Lagen kan man dessutom komma till insikt om vad som är fel med frågan: Hur ska vi få fart på ekonomin igen efter coronakrisen?

Lagen är en kärnfull sammanfattning av vad som får oss att stifta lagar; deras syfte är att upprätthålla säkerhet genom att skydda varje människas frihet. Lagen är ”det kollektiva organiserandet av den individuella rätten till självförsvar” och den skyddar således individualitet, frihet och egendom.

Hur kommer det sig då att stat och lagar så ofta används inte för att skydda människor, utan för att tvärtom resa hinder i deras väg och plundra dem på deras egendom? Bastiat förklarar detta med den irrationella egoismen och den falska välviljan, eller med andra ord missriktad välvilja och välriktad illvilja.

”Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på någon annans bekostnad.”

Den irrationella egoismen är lättast att förstå. Att sörja för sitt liv och sin tillvaro, inklusive omtanke om familj, vänner och andra i det samhälle man lever i, kräver arbete. Likaså många av de olika nöjen och njutningar vi vill unna oss, de kräver också arbete. Alltså finns alltid frestelsen att tillskansa sig sådant genom andras arbete. Sker det genom stöld och bedrägeri blir lagen vår fiende och vi kommer att jagas av polis och sättas i fängelse. Sker det däremot via politiken blir lagen vår allierade och vi kan fritt njuta bytet av vad andra producerat. Ibland indirekt, genom att vår verksamhet exempelvis skyddas från importkonkurrens och kunder hänvisas till oss i brist på alternativ. Lagen perverteras då och används rakt motsatt sina syften, för att straffa frihet och produktion och gynna plundring.

I detta ljus ska man tolka Bastiats ambivalens till den framväxande rösträttskampen. Han var helt för att utsträcka rösträtt och alla slags friheter till alla, inklusive rätten att organisera sig fackligt. Det var på tiden att den gamla ordningen, byggt på fåtalets plundring av flertalet, kunde ersättas av något annat. Vad han fruktade var att den nya ordningen inte skulle bli den fred och frihet som följer av att ingen plundrar någon, utan de oförsonliga politiska motsättningar som följer när flertalet försöker plundra flertalet, eller fåtalet. Framsynt konstaterade han att USA hotades av de två stora undantagen från den frihet man velat etablera – slaveriet och protektionismen – och några år efter hans förtida bortgång var det just dessa faktorer som ledde till ett oförsonligt inbördeskrig mellan nord och syd. I en annan essä formulerade han den irrationella egoismens och den allmänna plundringens felaktiga tanke: ”Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på någon annans bekostnad.”

Varför inte låta staten göra gott?

Svårare att se igenom är den missriktade välviljan. Varför, undrar många med viss rätt, ska inte staten se till att gynna allt som är bra för oss och därmed ge oss mer? Sjukvård, kultur, utbildning, medier och religion till exempel. Här är det återigen bra att ha det man ser och det man inte ser i bakhuvudet. Staten kan bara ge oss tjänster på vår egen bekostnad (även om ”oss” och ”vår egen” kan vara olika personer) och då har vi egentligen bara fått restriktioner i hur vi kan använda egna pengar. Vi ser den vård och den skola som staten erbjuder, men inte den sjukvårdsförsäkring och skolutbildning vi hade kunnat köpa om vi fått behålla samma pengar. Tjänsterna vi erbjuds är i själva verket begränsningar.

I argumentationen är det lätt att misstänkliggöra liberalen som inte vill låta staten stå för allt man finner nyttigt och trevligt. Det är bara att tro eller låtsas tro att liberalen ifrågasätter värdet av exempelvis skolgång, sjukvård eller kultur, när det liberalen egentligen ifrågasätter är statligt påtvingad sådan. ”Det är”, skriver Bastiat, ”som om de skulle anklaga oss för att inte vilja att människor äter, därför att vi är emot att staten odlar vete.”

Av samma skäl misstänkliggörs Bastiat för att glömma broderskapet genom att bara prata om frihet. Men det är inte för att han glömmer broderskapet mellan människor, utan för att han tvärtom inser värdet av att gemenskaper följer av att de är frivilliga. Broderskap förstörs av statligt tvång, liksom jämlikhet. Därför är liberalen för lika frihet och mot statligt tvång annat än mot brottslingar.

Socialismens hybris

Bakom många av dessa resonemang finns dessutom en fundamental ojämlikhet, mellan folk i allmänhet och den politiske skribenten bakom de tvingande förslagen. De förstnämnda antas vara föga mer än en formbar klump, och det är således den senare som måste se till att allt önskvärt och gott kommer till stånd. På så vis blir statligt tvång och statliga restriktioner närmast synonyma med aktivitet.

Som Bastiat beskrev det: ”Den här idén om att mänskligheten är en trög materia som får liv, organisation, moral och rikedom av staten, eller ännu värre, att den på egen hand går mot degradering och bara kan räddas av lagstiftarnas mystiska hand, är den klassiska undervisningen barn och socialismens moder.”

Vad ska vi göra för att få fart på ekonomin efter coronakrisen? Vilka är ”vi” i denna fråga?

Att falla in i detta tänkande är vanligare och lättare än vi vanligen tänker på. Samhället reduceras till en ekvation för någon tillräckligt smart person – eller grupp av personer – att lösa. Det är vad man ser. Vad man inte ser är att man då har förutsatt att människor på egen hand inte kan se och av egen kraft vara bättre lämpade att lösa sina problem, och att de därför är bättre betjänta av att någon annan försöker lösa det åt alla.

Åter till frågan: Vad ska vi göra för att få fart på ekonomin efter coronakrisen? Vilka är ”vi” i denna fråga? Så gott som alltid staten på någon politisk nivå, styrd och rekommenderad av några experter. De förmodas med hjälp av rätt dos offentliga medel och statligt tvång kunna sätta fart på alla oss andra. Något vi inte förmodas kunna åstadkomma själva.

Antagandet är felaktigt, frågan felställd och behovet inbillat. Människor kommer inte att behöva kommenderas att umgås, äta på restaurang eller gå på teater när risken för smitta och överbelastande av sjukvården har minskat. Har de pengar över kommer de sannolikt på tanken alldeles själva. Har de inte pengar är det ändå klokt att låta bli. Och skulle de hellre vilja lägga sina pengar på något annat är det rimligen deras beslut. Ekonomin kommer att börja ta fart igen i samma ögonblick vi inte är hindrade i denna verksamhet.

Att någon klok person framför sitt ritbord satt med någon optimal formel för hur alla dessa beslut skulle fattas är en hybris så omfattande att dess absurditet framgår bara av att formuleras.

Inte för att människor i frihet alltid fattar rätt eller ens rimliga beslut ens för sig själva. Vi misstar oss i allt från affärsplaner och äktenskap till helgens fotbollsresultat. Men att få söka sig fram på egen hand och i frivillig samverkan med andra är både utifrån principen om att inte tvinga och plundra andra och utifrån empirisk erfarenhet av relativt ekonomiskt och politiskt fria samhällen vanligen det klokaste svaret. Även om det är förledande passivt, och irriterande enkelt att förstå.

Nu som på Bastiats tid är ett samhälles funktionalitet, kreativitet och myllrande mångfald inte resultatet av någon övergripande statlig plan, utan följden av människors grundläggande trygghet och frihet.

 


Texterna Det man ser och det man inte ser samt Lagen finns i svensk översättning i antologin Frédéric Bastiat – Det man ser och det man inte ser (Timbro, 1999) som dessvärre är utgången på förlaget.

Engelska översättningar finns enkelt tillgängliga, bland annat här:

That Which is Seen, and That Which is Not Seen

The Law

För den som vill läsa mer av Bastiat på svenska finns boken Ekonomiska sofismer (Timbro förlag 2015).