Hur staten fördärvade ölkulturen

Vi lever mitt i en bryggeriboom. Varannan vecka startar ett nytt ölbryggeri och det jäser och skummar i källare runtom i Sverige. Men fortfarande kastar svenskarna lystna blickar på ölkulturen i England och Belgien eller på andra sidan Östersjön: i Tyskland, Polen och Tjeckien. Här hemma måste ölkulturen uppfinnas på nytt, trots att Sverige i början av 1900-talet hade en blomstrande bryggeriindustri och trots att öltraditionerna har djupa rötter både i städerna och på landsbygden.

Öl bryggdes både till fest och vardags i slott, kloster och bondgårdar. Det var ombesjunget av diktare som Stiernhielm, Bellman och Karlfeldt. Just Bellman skrev faktiskt ganska många rader om öl – inte bara om vin och arrak – vilket litteraturforskaren Carina Burman har lyft fram i sin bok Dubbelt öl ger gott humör. Det dubbla ölet med hög humlehalt var starkt och berusande. Öl ansågs till och med hälsosamt och näringsrikt i slutet av 1700-talet – detta i en tid då vattnet kunde vara hälsovådligt att dricka.

Industrialiseringen gav nya förutsättningar för ölet som kulturdryck på 1800-talet. Bryggerinäringen och det nya hållbarare lagerölet var en kulturell import från Tyskland och Centraleuropa: allt från bryggmästare och tekniker, maskiner, arkitektur och reklam till de nya schweizerierna och den moderna restaurangbranschen hämtades därifrån. Det sociala livet och umgängesformerna i Sverige förändrades.

Det bayerska lagerölet tillverkades först på Tyska bryggeriet i Stockholm, grundat 1843 av Fredrik Rosenquist af Åkershult med den bayerskfödde Franz Adam Bechmann som bryggare. Öl blev en modedryck och fick draghjälp av drottning Josefina, som också var född i Bayern.

Till och med den spirande nykterhetsrörelsen omhuldade öl och vin. Det var brännvinet och det utbredda supandet som ansågs fördärvligt, medan man på de så kallade nykterhetsvärdshusen kunde beställa ett glas vin eller ett stop öl.

Välkända affärsmän satsade i den nya branschen. Ett exempel är bankmannen André Oscar Wallenberg som 1857 var en av grundarna till Sundsvalls första industriella ölbryggeri. I Göteborg hette bryggarkungen Johan Albrecht Pripp, som 1828 grundade sitt bryggeri på Stampen när han började arrendera det Brembergska bryggeriet. Först 1844 hade han råd att köpa loss anläggningen och investerade sedan metodiskt och långsiktigt i ny teknik. Vid mitten av 1800-talet var Pripps bryggeri det största av Göteborgs cirka 20 bryggerier.

Bryggerierna blev en självklar del av stadsbilden, ofta uppförda i tidens pampiga industriarkitektur med drag av medeltida borgar. Ibland drev bryggerierna egna värdshus som blev populära mötesplatser. Liksom i Tyskland kunde man i Sverige söka sig till en Bierstube eller en Biergarten sommartid.

Men de nykterhetspolitiska vindarna började blåsa allt starkare mot slutet av 1800-talet. Nu tog absolutismen över nykterhetsföreningarna med krav på regleringar, högre skatter och ett stopp för alla alkoholhaltiga drycker. Opinionen fick fäste inom de socialistiska och frisinnade folkrörelserna.

Deras främsta mål var att sätta stopp för starkspriten, men även öl började ses med allt större misstro. Nykterhetsvännerna i riksdagen gjorde sitt bästa för att reglera och förhindra bryggeriernas expansion. År 1903 klubbades en kännbar beskattning av maltdrycker.

Under första världskriget infördes på försök motboken, ett ransoneringssystem som reglerade svenskarnas inköp av sprit och vin. Samtidigt skapade läkaren Ivan Bratt ett statligt monopol av de privata vin- och sprittillverkarna, Vin- & Spritcentralen. Syftet var främst att få bort de privata vinstintressena, men i stället uppstod en kassako för staten. Bratt tog också initiativ till folkrestaurangerna, som blev Stockholms Allmänna Restaurangaktiebolag – i folkmun kallat SARA-bolagen. Det utvecklades med tiden till ett slags statlig folkhemsrestaurang och omfattade bara i Stockholm ett trettiotal krogar.

Det stora nykterhetskriget

Motboken blev permanent 1919. Som en del av motbokssystemet infördes nykterhetsnämnder i kommunerna. Nykterhetsnämnderna utredde anmälningar om onykterhet och beslutade om åtgärder, till exempel att personer skulle tas in på alkoholistanstalter. Anmälningarna kunde komma från arbetskamrater, grannar eller anhöriga och systemet skapade grogrund för angiveri och förtal. Inte förrän 1974 avskaffades nämnderna.

Även bryggerierna oroade sig för ett förstatligande, men så långt gick det inte. Däremot infördes 1917 ett koncessionssystem som under flera årtionden inte beviljade några nya tillstånd för starkölsbryggerier. Koncessiontvånget blev i praktiken ett förbud mot nya bryggerier. Myndigheterna insåg att det riskerade att hämma konkurrensen och skulle leda till monopolliknande tendenser, men fördelen att lättare kunna kontrollera branschen vägde över. Samtidigt infördes en lag om försäljning av starköl som motsvarade den för sprit och vin. Starköl betraktades nu som rusdryck. De nya reglerna ledde till att bryggerierna upphörde med starkölsproduktionen och i stället började satsa på den alkoholsvagare pilsnern.

Kampen om nykterheten blev alltmer polariserad. Saken ställdes på sin spets i den så kallade förbudsomröstningen, den första svenska folkomröstningen, 1922. Med knapp marginal förlorade de som förespråkade en total torrläggning. Siffrorna blev 51–49. Det var främst i storstäderna med många serviceyrken som man gick emot förbudet, medan landsorten i särskilt Jönköpings län och i Norrlandslänen röstade för.

Trots utfallet i folkomröstningen följde skärpta restriktioner. Ett starkölsförbud hade diskuterats i flera år. Starkölet var mer välsmakande och fylligt, men det var också en bov till fylleriförseelser hävdade motståndarna. På grund av ransoneringen av råvaror hade starköl i stort sett inte tillverkats sedan första världskriget. Överintendentsämbetet i Stockholm påpekade att det skulle vara lättare att införa ett förbud nu eftersom ”allmänheten under en längre följd av år fått undvara detta njutningsmedel”. Våren 1922 lade den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting fram ett förslag om tillfälligt starkölsförbud, som gick igenom utan votering i första kammaren, och från 1923 blev starköl endast tillåtet för export till andra länder samt som apoteksvara mot recept. Det lär ha funnits en del läkare som hade en frikostig syn på förskrivning av denna eftertraktade ”medicin”.

I framtiden skulle endast de som år 1923 hade uppnått 25 års ålder kunna få motbok i södra Västerbotten.

Vissa apotek sålde också paket för hembryggning. AB Leopardens Droghandel på Drottninggatan i Stockholm hade 1929 stor framgång med ”Hausbräu”, en sats med ingredienser importerade från Tyskland för att till husbehov brygga öl. Det framställdes i reklamen som inte bara en ”god måltidsdryck” utan också som ett ”stimulerande och stärkande hälsoöl”. Läkare hade rekommenderat Hausbräu för ”svaga, blodfattiga och nervösa personer samt vid fall av bleksot, nedsatt arbetsförmåga etc.”, hette det.

För bryggerierna var det nu tillverkning av klass II som gällde. Även detta öl kringskars av detaljerade bestämmelser och kunde vara svårt att få tag på i vissa delar av landet. I Umeå hade nykterhetsrörelsen en stark position, särskilt hos de frisinnade och vänstersocialisterna. Även inom Socialdemokraterna fanns nykterhetsvänner. När de tre vänsterpartierna för första gången fick majoritet i stadsfullmäktige år 1922 passade de på att införa det så kallade Umeåsystemet, en praktiskt taget fullständig torrläggning av staden.

Det enda näringsstället med spriträttigheter i Umeå, Stora Hotellet, förlorade sitt tillstånd. Åldersgränsen för innehav av motbok höjdes till 25 och skulle sedan höjas med ett år i taget (!). Det innebar att i framtiden skulle endast de som år 1923 hade uppnått 25 års ålder kunna få motbok i kontrollområdet, som omfattade södra Västerbotten. Dessutom sänktes maxtilldelningen från fyra liter till endast en liter per månad.

Umeåsystemet slopades redan 1927, men den restriktiva synen på utskänkningstillstånd kom att leva länge i den ”frisinnade huvudstaden”. Öl betraktades som en inkörsport till missbruk och fick inte säljas i vanliga affärer i Umeå. Ölkrogar av traditionellt slag, till exempel ölkaféer, var bannlysta. Matställen av gott renommé kunde få tillstånd att servera en tredjedels liter pilsner till gäster i samband med måltid. Först år 1954 kom en ny ölförsäljningslag som innebar att speceriaffärer i Västerbotten fick börja sälja pilsner.

I Sundsvall föddes ett annat koncept på 1920-talet: Sundsvallssystemet, en modell för att reglera ölutskänkningen i staden. Ett halvkommunalt bolag fick monopol på att driva stadens ölkaféer. Kommunen hade det bestämmande inflytandet och överskottet skulle gå till välgörenhet. För pengarna byggdes bland annat en ny läktare på Idrottsparken och ett ålderdomshem. Initiativtagare var Olof Alström, frisinnad chefredaktör för Sundsvalls Tidning, som ville få bort det privata vinstintresset från ölutskänkningen. Alströms idé uppskattades dock inte av godtemplarna, som uteslöt honom ur nykterhetslogen. År 1926 var det kommunala ölmonopolet förverkligat och Sundsvallssystemet spreds sedan vidare till ett 40-tal andra kommuner i Sverige. Sundsvallssystemet avvecklades gradvis från 1960-talet, men försvann inte helt i Sundsvall förrän 1977.

Mot en ny ”frihetstid”

Regleringar, skatter och den nedlåtande synen på öl med begrepp som ”pilsnerfilmer” och ”pilsnergubbar” gjorde det svårt att vidareutveckla ölkulturen. Det säger sig självt att branschen hade en svår situation. En överlevnadsstrategi blev att starta svagdricksbryggerier och att satsa mer på det alkoholfria sortimentet. Porlande läskedrycker som Champis och Pommac föddes ur motbokssystemet och fick sitt stora genombrott på 1920-talet.

Inte blev bryggeriernas lönsamhet bättre av att Socialdemokraternas finansminister Per Edvin Sköld 1940 införde punktskatter på lättöl och läskedrycker – skatter som inte togs bort förrän under den borgerliga regeringen på 1990-talet.

Svårigheterna ledde till att många mindre bryggerier slogs ut eller gick samman. För att klara lönsamheten förekom hemliga samarbeten i karteller där bryggerier kom överens om priser och service till kunderna, till exempel om kostnader för isleveranser, och slöt avtal om försäljningsområden och kvoter. Men under åren efter andra världskriget kom många nya idéer i svang, bland annat i synen på konkurrens. Staten började registrera kartellsamarbeten för att få näringslivet att frivilligt avstå samarbeten och 1954 infördes en ny konkurrenslagstiftning som bland annat ökade pressen på bryggeriindustrin. Det ledde till att intresseorganisationen Bryggeriidkareförbundet upplöstes 1956 efter ett halvt sekel.

Från olika håll började man också ifrågasätta den rådande alkoholpolitiken. I fokus för debatten stod den omstridda motboken. Byråkratin växte och kontrollsystemet sågs som ett slöseri med tid och pengar och som ett allvarligt hot mot den personliga integriteten. Inte ens nykterhetsrörelsen var nöjd. Motboken hade snarare lett till en högre alkoholkonsumtion eftersom i stort sett alla innehavare köpte ut hela ransonen. Dessutom visade det sig att tre fjärdedelar av alla fylleriförseelser orsakades av personer som saknade motbok. Det var inga svårigheter att få tag på svartsprit.

År 1954 kom den nya rusdrycksförsäljningsförordningen. I korthet innebar den nya lagen att motboken avskaffades och att alla regionala systembolag slogs ihop till ett gemensamt statligt bolag, AB Nya Systembolaget. Dessutom upphävdes starkölsförbudet. Förändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1955.

Starkölsförsäljningen orsakade kaos de första dagarna och lagren tömdes på bryggerierna, som gick för högtryck. Vissa såg det som en ny frihetstid, men reglerna gjorde det svårt för mindre bryggerier att konkurrera. Systembolagets försäljningsområden och de nya möjligheterna till distribution gynnade de regionala bryggerikoncerner som hade börjat ta form, främst Pripp & Lyckholm i Västsverige och Stockholmsbryggerier i östra Sverige. Eftersom de hade en geografisk spridning utanför sina egentliga hemmamarknader kunde de få oktroj hos Systembolaget i flera regioner och kunde på sikt bygga upp rikstäckande varumärken.

Fusionsvågen

Uppköp av småbryggerier hade pågått länge, men på 1950-talet gick fusionstakten allt snabbare. Stockholmsbryggerier gjorde bland annat bryggeriförvärv i Östergötland, södra Småland och Blekinge. Samtidigt växte Pripp & Lyckholm genom att förvärva Apotekarnes Förenade Vattenfabriker, den värmländska bryggerikoncernen Svea, Smålands Bryggerier i Jönköping och Norlings Bryggeri i Örebro med flera. I Skåne dominerade Malmö Förenade Bryggerier.

Vägen verkade utstakad mot en allt större koncentration. I början av 1960-talet följde den största fusionsvågen då bryggerikoncernerna i Göteborg, Malmö och Stockholm började förhandla om ett samgående och 1964 gick samman till Pripp-Bryggerierna AB. Huvudkontoret förlades till Stockholm, medan styrelsen fick sitt säte i Göteborg. De många turerna i denna process har Peter Sandberg utrett i sin doktorsavhandling Kartellen som sprängdes (Göteborgs universitet, 2006).

Motiven till storfusionen var flera, men den hotande konkurrensen från utländska bryggerier sågs som ett av de viktigaste. Sverige var sedan 1960 medlem av frihandelsorganisationen EFTA. Ledningen för Pripp-Bryggerierna ansåg att branschen behövde en rationellare företagsstruktur för att överleva och menade att koncentrationen var blygsam i ett internationellt perspektiv. I SvD befarade ledarsidan dock att storfusionen på sikt skulle kunna ge regeringen ett alibi för att förstatliga koncernen. I landsortspressen såg man pessimistiskt på möjligheten för de mindre fristående bryggerierna att hävda sig i konkurrensen.

Tre fjärdedelar av alla fylleriförseelser orsakades av personer som saknade motbok.

Svenskarna hade gått in i en ny tid med ungdomskultur från USA, rock- och popmusik, televisionens genombrott och de första charterresorna. Det fanns en vilja att pröva något nytt efter årtionden av förbudsmentalitet. Ett stort genombrott för bryggeribranschen och för ölkonsumenterna var mellanölsreformen 1965. Mellanölet med en alkoholhalt på cirka 4,5 volymprocent (3,6 viktprocent) började säljas i vanliga livsmedelsbutiker med en åldersgräns på 16 år. Bryggerierna hade laddat upp och redan från start fanns ett trettiotal olika märken att välja på från bryggerier över hela landet.

Från Svensk Bryggeritidskrift såg man med tillfredsställelse på de nya tiderna. Mellanölet var framför allt en frihetsreform och en smakfråga. Den höjda alkoholhalten kunde ses som försumbar, men innebar i själva verket ”en dryck av den välbalanserade typ som sedan länge runtom i världen befunnits vara det mest ’lagoma’ och därför i längden det bästa ölet. Att efter 50 år åter få rätt att inom det egna landets gränser i sina egna butiker få köpa ett riktigt svenskt öl – det måste kännas som en, om ock senkommen, myndighetsförklaring och som en befrielse från svårförståeliga regleringsföreskrifter.”

Mellanölet fick en stor genomslagskraft och ledde till en ökad försäljning för de stora och medelstora bryggerierna. Den befarade invasionen från utlandet uteblev, även om importen ökade markant, och det var första gången på allvar som svenska konsumenter fick en möjlighet att bekanta sig med utländska ölsorter.

I Västsverige gjordes till och med försök med starkölsförsäljning i livsmedelsbutikerna från november 1967 till juni 1968. Även här var åldersgränsen 16 och utvärderingen visade på ett ökat ungdomsfylleri.

Staten tar över

De nya tiderna gjorde det möjligt för regionala bryggerier att växa sig starkare igen. Några kända exempel från 1960-talet är Tingsryds bryggeri i Småland, Bryggeri AB Falken i Falkenberg och AB Sundsvallsbryggerier. Tingsryd gick i bräschen för att sälja öl på burk och använde sig av innovativa marknadsföringskampanjer i samarbete med reklamfirman Gumaelius. Bryggeriet väckte sensation genom originella skyltningar och påkostade annonser och satsade hårt på Stockholmsområdet med reklamshower på Rigoletto och Operakällaren. Tingsryds framfart oroade Pripps, som lyckades förvärva bryggeriet på 1970-talet.

Ledningen för Pripps såg vid den här tiden med viss ängslan på framtiden. Det populära mellanölet hade blivit en het potatis och den statliga alkoholpolitiska utredningen skulle förmodligen föreslå ett förbud. Dessutom ville regeringen begränsa alkoholreklamen. Motdraget blev att skapa ett förvaltningsbolag, Pribo, och att bredda koncernen. Pribo gick in i konserv- och köttbranschen genom att bland annat köpa upp Abba, Fyrtornet, Lithells korv och några fiskgrossister. En annan nisch blev fritidsbranschen där Pribo köpte Albin Marin i Kristinehamn och flytvästtillverkaren Elof Malmberg i Gävle.

Men själva juvelen, dryckesbolaget Pripps, började alltmer bli en belastning. Dessutom talades det allmänt om ett förstatligande av öltillverkningen. Flera statliga kommittéer hade utrett frågan om socialisering. Den enklaste utvägen var att låta finansminister Gunnar Sträng ta över problemet, tycks ledningen för Pribo ha resonerat.

Förhandlingarna med staten gick under täcknamnet ”Projekt Caesar” och påbörjades troligen sommaren 1972. Staten lade ett riktigt skambud, ansåg Pribo, och samtidigt fanns en invit från danska Tuborgbryggerierna. Ett utländskt storägande i den svenska bryggeribranschen skulle dock bli svårsmält för den socialdemokratiska regeringen.

Thorbjörn Fälldin (C) ansåg att det inte spelade någon roll för nykterheten vem som brygger ölet.

På hösten 1974 började det bli allt svårare att dölja de långdragna förhandlingarna. Pribos vd Nils Holgerson meddelade finansministern att ”det surrar av rykten på stan”. I oktober briserade så nyheten att staten var beredd att gå in i Pripps. DN:s ledarsida ansåg att det fanns goda skäl för staten att ta över riskerna i en bransch som redan var så hårt genomreglerad och att det även skulle bli tryggare för de anställda. Förhållandena påminde om hur det varit när staten under en högerregering övertagit Reymersholmsbolaget vid bildandet av Vin & Sprit, menade DN.

SvD:s ledarsida påminde om att bryggerierna delvis själva hade bäddat för det statliga ingripandet genom den hela tiden ökande koncentrationen. Socialdemokraten Rickard Sandler hade redan 1908 skrivit att ”den som trustifierar t.ex. vår sågverksindustri gör sig nästan förtjänt av en staty i socialismens Sverige”. Men SvD varnade för de principiella följderna. ”Det djupt oroande är … om man på sina håll inom näringslivet börjar att acceptera att en viss produktion skulle vara förbehållen statliga företag.” Dessutom fanns naturligtvis många bättre användningsområden för flera hundra skattemiljoner än att stoppa dem i ett ölbryggeri.

I november 1974 var förhandlingarna i hamn. Staten köpte 60 procent av Pripps för 225 miljoner kronor med option på ytterligare 40 procent inom tio år. Det innebar ett totalt värde på 375 miljoner. Samtidigt uppgick Tuborgbryggeriernas bud på hela företaget till 420 miljoner. Pribo sålde alltså till staten med en rejäl rabatt.

Ett enda bryggeri i hela Norden?

Motiven för affären var rent alkoholpolitiska, hävdade Gunnar Sträng. Eftersom staten redan ägde vin- och sprittillverkningen var det naturligt att fortsätta även med ölbranschen. Skarp kritik kom egentligen bara från Moderaterna. Eric Krönmark (M) menade att affären skulle bli dyr både för staten och för konsumenterna. Det fanns ingen anledning alls för staten att gå in i bryggeribranschen, dundrade Krönmark. Från Centerpartiet och Folkpartiet var det lugnare tongångar. Thorbjörn Fälldin (C) ansåg att det inte spelade någon roll för nykterheten vem som brygger ölet och Gunnar Helén (FP) hoppades att de fristående bryggerierna nu skulle skärpa konkurrensen. Men finansminister Sträng var nöjd och välkomnade fler bryggerier att höra av sig till staten om de var intresserade av att sälja.

Bara några veckor senare kom nästa storaffär. Pribo sålde hela moderbolaget till Beijerinvest, vilket innebar att Beijerinvest också övertog 40 procent av bryggerijätten Pripps. Frågorna var nu många. Var transaktionerna början till att förstatliga hela näringslivet på sikt? Pribo hade redan tidigare sålt läkemedelsfabriken Kabi till Statsföretag och Beijers samarbetade med statliga och kooperativa företag inom byggmaterial. Statliga LKAB ägde en aktiepost i Beijerinvest. Ingen visste var gränsen skulle gå för statens expansionslusta.

Tillskottet av kapital gjorde att Pripps investerade i nybyggnader och ombyggnader. Bryggeriet i Sundsvall med tegelfasader från 1890-talet revs delvis och fick en ny utformning i plåt och glas. En rivningskula slungades mot disponentvillan i jugendstil tills byggnaden slutligen rämnade. Liknande scener utspelades i andra städer.

Samtidigt uppförde Pripps ett nytt jättebryggeri i Västra Frölunda. Invigningen skedde den 19 juni 1976. Flaggorna vajade i vinden och på banden skramlade ölflaskorna. Den nye ”storbryggaren”, finansminister Sträng, klippte bandet.

Under tiden förbereddes den gamla Prippska tomten på Stampen för rivning. De anrika lokalerna skulle försvinna i ett moln av rök och damm. Traditioner, hantverk och historia var inte längre mycket värt. Nu var det statlig stordrift som gällde. I framtiden skulle det bara behövas ett enda bryggeri i Sverige, ja kanske för hela Norden, hävdade regeringens experter.

Johan Albrecht Pripp hade grundat sitt ölbryggeri 1828. Han var en driven entreprenör i en tid av spirande näringsfrihet i Sverige. Knappast kunde han ha föreställt sig att hans namn i framtiden skulle bli förknippat med socialism och ett förstatligande av hela bryggeribranschen.

---

Följ fortsättningen på hur staten fördärvade ölkulturen i den andra delen av reportaget, ”Slaget om ett statligt ölmonopol”.