Humaniseringen av djuren avhumaniserar människan
Vår tendens att tillskriva djur mänskliga egenskaper har lett till gott djurskydd, men det har en oroande baksida. Ett jämställande av människor och djur minskar människans relativa status och avhumaniserar henne – en förutsättning för alla de hemskheter som människor kan tänkas göra mot varandra.
”I lidandet är människor och djur jämlika. Det är ingen skillnad. En gris har lika stor intelligens som ett förståndshandikappat barn.”
Det är 20 år sedan Grön Ungdoms dåvarande språkrör jämställde utvecklingsstörda och grisar. Uttalandet, som för tankarna till 1930-talets sinneslödebatt, är synnerligen problematiskt, för genom att identifiera de gruppen som anses ligga närmast djuren, pekar man också ut vilka man anser har minst värde. Likställandet devalverar själva människovärdet.
De som begår detta misstag säger sig vanligen ha den motsatta intentionen: Att höja djurens värde, inte sänka människans. (Så även det gröna språkröret.) Följden blir dock densamma: människan avhumaniseras, och därmed legitimeras kränkningar.
En bov i dramat är Disney, som i form av harmlös underhållning ofta har haft förmänskligade djurkaraktärer i sin produktion. Eftersom det är nästintill omöjligt att inte påverkas emotionellt av dessa, är det högst rimligt att anta att Disney både ökat förekomsten av antropomorfism – tendensen att personifiera djur – och likväl vårt djurskyddsengagemang.
Sveriges djurskyddslagar är på det hela taget är något att vara stolt över, även om de plågas av ett rysligt formaliserat regelverk och en viss tendens till antropomorfism. Som när Kronofogden hittade en övergiven guldfisk och måste kontakta länsstyrelsen, som skickar djurskyddshandläggaren som ringer länsveterinären som fattar beslut om avlivning. Ett engagemang för sagda guldfisk som knappt står engagemanget för människor efter.
Militanta djurrättsaktivister ser utifrån samma antropomorfiska attityd djurhållning som ekvivalent med koncentrationsläger.
Mindre anledning till stolthet är förekomsten av militanta djurrättsaktivister, som utifrån samma antropomorfiska attityd ser djurhållning som ekvivalent med koncentrationsläger – något som ”tillåter” dem att utföra brandattentat, misshandel och grova mordhot, även riktade mot barn. Dessa handlingar är alla att betrakta som värre än något dessa bönder gör sig ”skyldiga” till. Så blir antropomorfismen inhuman.
Nå, det ökade förmänskligandet av djur är inte bara Disneys fel. Vår livsstil – inklusive urbanisering och färdigpaketerat kött – har tagit ifrån oss förbindelsen till djur, inom jordbruket och i det vilda. Därmed tenderar vi att projicera egna, artfrämmande, önskningar på dem och i hög grad tillskriva dem mänskliga egenskaper. Detta kan till exempel ta sig uttryck i djurrättsaktivister som skyddar hönor från våldtäkt av tuppar och förekomsten av spa för hundar. Den ökande summa pengar som människor är beredda att spendera på sina husdjur speglar också i viss mån tendensen personifiera dem.
Överallt syns tecknen på det antropocentriska perspektivets uppluckring. Människan befinner sig inte längre med någon självklarhet i centrum av vår världsbild. Denna uppluckring kan hänga ihop med reaktionerna på beteendevetaren Magnus Söderlunds provokativa utspel om att äta människokött, där åtta procent av åhörarna kunde tänka sig att äta människokött. Den har lett till att djurambulans kontaktas för att ta hand om skadade småfåglar i Stockholmsområdet. Den låg bakom det folkstormen när Ängelholms kommun föreslog att medborgare själva kunde avliva kaniner med kaninpest – förslagsvis med ett kraftfullt slag i nacken.
Just nu pågår försök att blanda vävnader och gener från lika djurarter i syfte att hitta behandlingar för människors sjukdomar. I nästa steg förutspås förändringar av djurens hjärnor så att de mer liknar människors, något som inte bara kan antas resultera i mer effektiva djurförsök.
Trots att historien lär att avhumanisering är en förutsättning för de flesta hemskheter som människor kan få för sig att göra mot varandra – från formalistens bristande empati till extremfallets folkmord och etniska rensningar – tillåts antropomorfismen öka relativt oemotsagd.
Grön Ungdom, Disney eller den som ringer djurambulansen för en gråsparvs skull önskar naturligtvis inte att någon av historiens människorättskränkningar ska upprepas. Men ju mer vi frångår det antropocentriska perspektivet, desto större är risken att vi landar där. Något att beakta nästa gång lusten att behandla familjens katt som ett litet barn överväldigar en.