Högern utan självförtroende

I söndags lämnade Hanif Bali Moderaternas partistyrelse. Det verkar inte ha varit på eget initiativ. Orsaken är en mejlkonversation mellan utrikesdepartementet och ledarskribenten Patrik Oksanen inför den senares intervju med en ukrainsk människorättsaktivist. Redan dagen efter att den ägt rum begärde redaktionschefen på Nyheter Idag ut den som offentlig handling.

Konversationen vidarebefordrades till Hanif Bali, som publicerade den på Twitter och kritiserade Oksanen. Problemet är att Nyheter Idag har rykte om sig att vara Rysslandsvänlig, och att Ryssland har ett intensivt intresse för Ukraina och en vana att avlyssna och lansera påverkansoperationer är välkänt. Med andra ord finns det skäl att tänka ett varv extra innan man publicerar sådant material.

Å andra sidan säger redaktionschefen på Nyheter Idag att han begärde ut handlingarna på eget bevåg, och enligt SVT är det inträffade inte ett fall för Säpo.

Det finns fortfarande anledning att titta närmare på Nyheter Idags beslut att begära ut mejlen. Det kan även finnas anledning för Hanif Bali att reflektera mer över ryska intressen i den svenska debatten. Men att avlägsna honom från partistyrelsen för att han delat allmänna handlingar han fått av en journalist – även om journalisten arbetar för Nyheter Idag – är både tondövt och oroväckande undfallande.

Det visar att den svenska högerns instinkt att ge vänstern rätt fortfarande finns kvar.

Tondövt, eftersom Hanif Bali är väldigt populär i väljargrupper Moderaterna endera riskerar att tappa eller behöver vinna tillbaka. Medan Ulf Kristersson har gjort ett stort nummer av att föra ett vuxet samtal, gör Bali ett stort nummer av att försvara liberalkonservativa ståndpunkter. Han gör det yvigt, inte alltid i enlighet med det vuxna samtal hans partiledare vill ha, och han har själv berättat att han inspireras av vänsterns stil i sociala medier. Men det går hem hos väljare som är hjärtligt trötta på andra politikers finputsade talepunkter.

Undfallande, eftersom det visar att den svenska högerns instinkt att ge vänstern rätt fortfarande finns kvar. Att ge vänstern rätt är vad Fredrik Reinfeldt gjorde då han ”tog över” problemformuleringsprivilegiet från vänstern genom att i princip köpa vänsterns problemformulering. Sedan, när Moderaterna 2014 gått till val på att höja skatten och förlorat, gjorde Reinfeldt en oglamourös sorti på valnatten och lämnade bakom sig ett parti som hellre ger Socialdemokraterna sitt (indirekta) stöd än regerar.

Lika mycket självförtroende som allianspartierna har förlorat, verkar deras anhängare på sociala medier ha vunnit. En av föregångarna har varit just Hanif Bali. Hans debattstil har dock gjort honom lika impopulär hos partiledningen och flera opinionsbildare som den gjort honom populär hos väljarna.

När Moderaterna hellre petar Bali ur partistyrelsen än tar strid för honom, riskerar partiet att ge intryck av att prioritera dessa opinionsbildares förtroende framför väljarbasens. Även om Bali gjort ett snedsteg, bleknar det vid sidan av exempelvis försvarsminister Peter Hultqvist (S), som nu kallar Hanif Bali en nyttig idiot. Själv underlät Hultqvist att informera statsministern om säkerhetsläckorna på Transportstyrelsen, men då valde halva Alliansen att sluta upp bakom honom när Moderaterna och Kristdemokraterna väckte frågan om misstroendevotum.

Är allianspartier beredda att skydda en politisk motståndare som bidragit till att äventyra rikets säkerhet, borde de också kunna sluta upp bakom en av sina egna starkaste frontfigurer när han visserligen har brustit i omdöme, men på en betydligt mindre skala.

Att hans eget parti är så snabbt att backa bort från honom när så många andra politiker fått sitta kvar efter avsevärt större misslyckanden, bådar inte gott inför valet i höst.

I går, två dagar efter Hanif Balis avgång, tillkännagjorde Norges justitieminister Sylvi Listhaug (Fremskrittspartiet) att hon lämnar sin post. 9 mars skrev hon på Facebook att Arbeiderpartiet bryr sig mer om terroristers rättigheter än nationens säkerhet, med anledning av att Arbeiderpartiet vill stoppa hennes förslag att dra in medborgarskapet för IS-krigare och terrorister.

Man kan tycka vad man vill om sakfrågan och formuleringen, men Listhaugs uttalande var inte på fel sida om anständighetens gräns. Ändå avgick hon i går morse, tvingad att kliva ned för att undvika en regeringskris. Både hennes partiledare, Siv Jensen, och statsminister Erna Solberg stod dock bakom henne. Det var Kristelig folkeparti, Norges mesigare motsvarighet till Kristdemokraterna, som hade den avgörande rösten och valde att sälla sig till resten av oppositionens krav på misstroendevotum.

– Det har varit en helt surrealistisk vecka där ett Facebookinlägg, som jag beklagat, har gjort norsk politik till en sandlåda, sade Listhaug.

Det är inte utan att hennes ord verkar spegla den gångna veckan i Sverige. Utan att förminska Hanif Balis misstag måste man kunna ta den bristande källkritiken för vad den är: Ett uttryck för omdömeslöshet, men inte så stort att ett omedelbart avlägsnande ur partistyrelsen är proportionerligt.

Att hans eget parti är så snabbt att backa bort från honom när så många andra politiker fått sitta kvar efter avsevärt större misslyckanden, bådar inte gott inför valet i höst. Det tyder på en höger utan självförtroende, och utan självförtroende vinner man inga val.