Högern underskattar koranbränningarnas kraft

”Han är en idiot, men även idioter har rätt att säga vad de tycker”.

”Man ska få bränna vilken bok man vill, även om bokbål givetvis är förkastliga”.

”Yttrandefriheten står över allt annat”.

Ni känner vid det här laget till argumenten. Den senaste månaden har de gått att hitta på varenda liberal ledarsida i landet och i varenda liberal (med litet l) politikers twitterflöde. Cirkus Paludan har inte gått i konkurs, utan turnén fortsätter.

Argumenten är onyanserade, nonchalanta och relativiserande.

Den här typen av argument utgör ett problem. De är onyanserade, nonchalanta och framför allt relativiserande.

Rasmus Paludans politiska gärning grundar sig i ett besinningslöst hat mot muslimer. Självklart kan en god liberal anse att han har rätt att uttrycka sin åsikt, rent principiellt. Men denne måste samtidigt inse att när vissa åsikter luftas uppstår konsekvenser ingen liberal vill ha.

Paludan är i sig själv inget hot mot liberala värden. Problemet är att han inte uppstått ur ett vakuum. Han är en representant av rasistiska strömningar som den svenska högern inte alltid ignorerar, men tar ofta alltför lätt på.

Därtill är det chockerande när litteratur bränns. De som värnar upplysningstanken och det intellektuella samtalet borde reagera när sådant tillåts förekomma. När man bränner en Koran bränner man inte en bunt papper. Man uttrycker att man vill förgöra en idé, ett folk. Då är man inte bara ”en idiot som säger idiotiska saker”.

Låt oss en gång för alla begrava argumentet att en koranbränning är ett likställa med en bibelbränning. De två skrifterna har olika roller och behandlas olika inom religionerna. Dessutom har inte svenskar samma relation till bibeln som många troende muslimer har till koranen.

Men anta att det inte var koranen som brändes utan Art Spiegelmans Maus. Det klassiska seriealbumet som skildrar Förintelsens fasor förbjöds av en amerikansk skola tidigare i år, något som orsakade debatt i hela väst. Skulle samma liberaler ställa sig på barrikaderna för yttrandefrihetens skull då? Jag tror inte det. Det är nämligen samma debattörer och ledarskribenter som kritiserade SSU i Malmö för ett par år sedan när de sjöng ”leve Palestina – krossa sionismen” under ett första maj-tåg. Men gäller inte samma yttrandefrihet för SSU som för Paludan?

Det finns därmed två sidor av det mynt som är den pågående dumliberala yttrandefrihetsdebatten.

För det första är (höger)liberalerna mindre intresserade av islamofobi än av andra giftiga fobier och ismer. Det gör att man är mer villig att ursäkta Paludan än andra hatpredikanter.

Världen är inte ett statsvetenskapligt seminarium.

För det andra – hur gärna en del skulle vilja det – är världen inte ett statsvetenskapligt seminarium. Ett misstag som ofta görs är att måla debatten i svartvitt. Det tycks finnas två alternativ för yttrandefriheten. Antingen inskränks den av staten med hjälp av våldsmonopol. Eller så är världen ett enda stort deliberativt forum där nazisten och rabbinen respektfullt bemöter varandras argument.

Men ett samtal där den ena parten måste förhandla om sin rätt att existera gynnar varken liberalismen eller demokratin. Eller: Ett lamm och en varg deltar i ett panelsamtal på temat “Vad ska vi äta till middag?”.

Ord är inte mord. Men ordens makt får inte underskattas. Det vet varenda liberal, eller tja, egentligen varenda människa som någonsin läst något. Det uttalade argumentet kan trigga igång reaktioner bortom det verbala.

Ett samhälle där yttrandefrihet råder får därför aldrig bli ett neutralt plan. Alla åsikter är inte önskvärda. Alla åsikter behöver inte förstås. Det betyder inte att de ska förbjudas. Men de får inte heller nonchaleras.

Ge de så kallade idioterna yttrandefrihet. Men skapa även samhällsmekanismer som förebygger och hanterar konsekvenserna av idioternas yttranden. Man behöver inte gå så långt som Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, som argumenterar för ett förbud av bokbål. Våldsmonopolet ska användas ytterst sparsamt. Men vi bör åtminstone bemöta rasisterna med bättre verktyg än att låta dem hållas. Historien har visat att det sällan bara slutar med bokbål.