Samhälle Krönika
Högern får inte skratta bort klimatångesten
Det finns ingenting som högern tycker är lika töntigt som klimatångest. Klimatångesten vittnar dock om en hel generation som mår dåligt på grund av klimatförändringarna och behöver bli tagen på allvar. Margareta Barabash har läst klimatromanen Det är tropiska nätter nu.
Året är 2018 och hettan står i lungorna. Fläktarna är slut i hela landet. Den svenska skogen står i brand och lantbrukarna tvingas till nödslakt. Ute i världen är situationen än mer kritisk. I Grekland brinner hela byar ner. 26 personer hittas döda på en strand utanför Mati, knappt tre mil öster om Aten. Det var endast 30 meter kvar till havet, men de hann aldrig fram. Familjemedlemmar dog i varandras famnar.
I Sverige följer Clara nyheterna med ångestbultande hjärta. Det trygga och det välbekanta rycks bort under hennes fötter och ersätts av den apokalyptiska röda himlen. Hemma finns sonen, men hon förmår sig inte ens att vara nära honom. Skammen för att ha satt den lille till världen, den som snart ska förgås, är för stor.
Snart är det så illa att hon måste läggas in på psykiatrin.
En berättelse från en klimathysterikas perspektiv
Clara är huvudkaraktären i Anna Dahlqvists nya roman Det är tropiska nätter nu (Atlas, 2022). Den är något så intressant som en berättelse från en så kallad klimathysterikas perspektiv. Boken visar hur oerhört svårt det kan vara att sakna filter mot omvärlden och vad som händer när sinnena inte mäktar med insikten om en annalkande katastrof.
Det finns få saker högern älskar att häckla så mycket som klimatångest. Inget förenar över partigränserna som ett gott skratt åt Xanax-knaprande linsgrytekockar, vars verklighetsuppfattning ryms mellan Södermalmstorg och Hornstull. Överspända, hysteriska, priviligierade… listan på egenskaper som tillskrivs de drabbade fyller spaltmeter.
Frågan är om inte det är dags att sluta skratta.
I höstas presenterades den största studien i sitt slag om barn och unga med klimatångest. 10 000 personer mellan 16 och 25 över hela världen deltog. Resultatet kan förmodligen få den mest dieselosande högerväljaren att sätta sin blodiga biff i halsen.
Hälften känner sig svikna av sina politiker
80 procent av deltagarna led av klimatångest. Tre fjärdedelar var rädda för framtiden, hälften kände sig svikna av sina politiker och 40 procent ville inte skaffa egna barn. Vidare uppgav 45 procent att ångesten var så stark att den påverkade deras vardag, som matintag och sömnvanor.
För många har tillståndet förvärrats av det aldrig sinande informationsflödet. På Instagram och Twitter händer allt samtidigt. Människor dör, skogar brinner och städer översvämmas.
Det är inte bara de unga som drabbas. En Sifo-undersökning gjord för elbolaget Godel visade att 54 procent av alla vuxna svenskar lider av klimatångest. Ökningen är störst bland män, där den gått från 36 procent år 2019 till 43 procent 2020.
Är alla dessa människor godhetsknarkande komposttalibaner?
Klimatkrisen påverkar den psykiska ohälsan
Den psykiska ohälsan ökar. Klimatkrisen spelar en roll i detta. Samtidigt kommer dessa unga en dag att besitta alla världens viktiga poster och fatta beslut avgörande för hela mänskligheten.
Å ena sidan är det bra att nästa generations makthavare kommer vara mer medveten om prövningarna klimatet och miljön står inför. Att det tog så lång tid för världens makthavare att inse problemen är en tragedi för mänskligheten. Vi är inte ens vid den punkt där alla ledare erkänner krisen som verklig.
Å andra sidan – ångeststinna, förbittrade och skräckslagna människor gör sällan duktiga politiker. Just här börjar det bli farligt. Klimatkrisen är alldeles för komplex för att lämnas därhän åt hastiga, känslostyrda och ogenomtänkta beslut. Dessutom bör människan inte bygga utopier med politiken som verktyg. Historien har lärt oss ett och annat om det.
Clara råder bot på sin ångest och handfallenhet genom att gå med i aktivist/terroristgruppen Climate Action Army (som tycks åsyfta Extinction Rebellion). De flesta kommer inte att hamna där. Men det finns ändå all anledning att erkänna klimatångest som ett verkligt tillstånd. Exempelvis kan inte frågan om psykisk ohälsa bland unga tacklas ordentligt utan klimatfrågan i ekvationen.
Människor ska få våga tala om sitt dåliga mående utan att förlöjligas. Och klimatpolitiken ska präglas av rationalitet och sunt förnuft. För planetens och frihetens skull.