Historiens slut var bara början

Under Ronald Reagans andra fyraårsperiod som president bodde jag i den amerikanska huvudstaden och ägnade huvuddelen av min tid åt att följa de amerikanska tankesmedjornas verksamhet. Mitt fokus låg på Heritage, Cato och American Enterprise Institute, det vill säga de som kan betecknas (med europeisk nomenklatur) som konservativa och/eller liberala.

Mina amerikanska kontakter hölls sedan vid liv under många år, i viss utsträckning än i dag. Dagens diskussioner om demokratin och dess framtid påminner mig om hur samtalen gick för 30 år sedan.

Vad betydde Berlinmurens och Sovjetunionens fall?

Den åsiktsvärld som jag umgicks i då var helt övertygad om att kommunismens fall, precis som Francis Fukuyama sedan skrev, var ”historiens slut”. Det var dock inte en uppfattning som delades av alla. Redan 1992 utkom Berkeley-professorn Ken Jowitts bok New World Disorder – The Leninist Extinction (University of California Press). Där tecknas en helt annan framtidsbild än ”historiens slut”, en framtidsbild som med dagens perspektiv ter sig närmast förbluffande insiktsfull och korrekt.

Kommunismens fall skulle inte, menade Jowitt, leda till en välordnad, demokratisk och marknadsliberal värld utan tvärtom till något som liknas vid ett katastrofalt vulkanutbrott som initialt endast tycks beröra de länder som varit kommuniststyrda, men där effekterna på sikt kommer att få dramatiska följder för resten av världen. Jowitt pekade på nya gränser, nya identiteter, utdragna konflikter och paralyserande osäkerhet. Han såg framför sig återkomsten av tidigare dolda etniska, religiösa och stambaserade identiteter och de hårda motsättningar dessa skulle leda till.

Jowitt skrev med vass ironi om hur statsvetare från USA reste till Östeuropa efter kommunismens fall för att diskutera ”övergången till demokrati” som om man genom att upprepa begreppet tillräckligt många gånger ”will magically guarantee a new democratic capitalist telos in place of the etnic, economic, and territorial maelstrom that is the reality today”.

Kommunismens fall skulle inte, menade Jowitt, leda till en välordnad, demokratisk och marknadsliberal värld.

Från mina samtal i Washington DC på 80- och 90-talen minns jag väl alla de förhoppningar som då i vad som kallades den neokonservativa skolan fästes vid ett missionsarbete som skulle skapa en nya och bättre värld.

Det var några rader i den bulgariske statsvetaren Ivan Krastevs bok After Europe (University of Pennsylvania Press, 2017) som nyligen ledde mig in på ett nytt tankespår. Krastev utvecklar det som hände i Östeuropa, men det som jag slogs av när jag nyss läste om hans bok är att analysen har lika stor relevans för det som hänt i USA efter presidentvalet 2016.

Vad betyder demokrati i dag?

I den svenska debatten före och efter 2018 års riksdagsval har begreppet ”demokrati” ofta varit i centrum. Det har hävdats att Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin, men under de utdragna regeringsförhandlingarna har åtminstone på sina håll även moderater och kristdemokrater utmålats som potentiella hot mot demokratin om de accepterade att bilda en regering utan stöd från riksdagens socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister.

Detta hot har på visst håll kopplats till den tyska högerns stöd på 1930-talet till Adolf Hitlers nazister. Anders Lindbergs fann det exempelvis lämpligt att likna Ulf Kristersson vid Franz von Papen, en tysk konservativ politiker som bjöd in nationalsocialisterna till regeringen.

Men det som kännetecknat såväl Sverigedemokraterna som deras på olika sätt närstående så kallade populistiska partier i Skandinavien är ju just att de inte har haft något aktivt stöd från en välfinansierad höger. Anders Lindberg och de som följt i hans spår har byggt en föreställning som såvitt jag vet är helt ogrundad.

Detsamma gällde Donald Trumps seger över de republikanska kandidaterna i primärvalen 2016. Trump var i hög grad främmande för det republikanska partiet, hade då och då hotat att ställa upp i presidentvalet som oberoende kandidat, och hans valkampanj finansierades i mycket ringa utsträckning av de förmögna intressen som i stället stödde hans medtävlare om posten som det republikanska partiets presidentkandidat.

Trumps illa organiserade valkampanj byggde i stor utsträckning på hans egna ekonomiska resurser, men det var en lågbudgetkampanj ända fram till det republikanska konventet. Udden var hela tiden riktad mot den politiska eliten i den amerikanska huvudstaden, inte minst mot det republikanska partiets tidigare presidenter – i synnerhet mot George W Bush.

När jag läser Ivan Krastevs beskrivning av de politiska spänningarna i EU:s östeuropeiska medlemsländer slås jag av likheten med det Trump talade om i sin valkampanj, och som han fortsatt talar om i sina möten med lojala väljare. Det handlar inte om att utlova guld och gröna skogar utan om att understryka Trumps lojalitet mot de människor som inte upplever att de fått del av den välståndsskapande utvecklingen under globaliseringen.

Trump och hans gelikar vinner demokratiska val – en insikt som nästan helt saknas, inte minst i den svenska debatten.

Trumps starka, personligt kända förakt för meritokratin i USA handlar också om hans egen upplevelse av att aldrig ha hört hemma i A-laget. Hans benhårda motstånd mot internationell handel handlar i grunden om misstro mot idén att en ”osynlig hand” kan garantera något som inte en auktoritär ledare ytterst säkerställer.

Han lovar inte sina väljare kompetens, utan lojalitet. Det är därför som den meritokratiska elitens förakt för Trump inte leder till att han förlorar förtroendet hos den egna basen. Tanken att ”spelets regler” skulle leda till att förlorarna accepterar sin lott är helt främmande, inte bara för Donald Trump utan också för hans östeuropeiska gelikar, vare sig de heter Orbán eller något annat.

Det är här demokratin blir så intressant och, på sitt sätt, problematisk. Trump och hans gelikar vinner demokratiska val – en insikt som nästan helt saknas, inte minst i den svenska debatten.

Vad baseras populisternas segrar på? David Goodhart har förklarat det med sin distinktion mellan ”people from Anywhere” och “people from Somewhere”. I USA är klyftan ovanligt stor och tydlig, men även i Europa är den relevant.

Den amerikanska eliten får inte den lojalitet från ”somewheres” som en Trump får. I den bemärkelsen blir Trump en mycket tydligare företrädare för demokratin än den meritokratiska eliten.

Pluralism är den diametrala motsatsen till den stabilitet som populisternas anhängare söker.

Ivan Krastev citerar den brittiska sociologen Michael Young som på 1950-talet skapade begreppet ”meritokrati”. Young menade att ett meritokratiskt samhälle är själviskt och kännetecknas av arroganta vinnare och desperata förlorare. Det var i hög grad denna spänning i demokratin som Trump med sin retorik lyckades gestalta 2016. Efter att han tillträtt som president har han i hög grad fokuserat på att vidmakthålla greppet om sin bas genom att ständigt upprepa sin avsky inför den elit som föraktar både honom och hans anhängare (”deplorables” sade Hillary Clinton).

En politiker som Trump söker makt för sig själv men egentligen inte för sitt parti annat än i den utsträckning detta är nödvändigt. Populismen i världen har förmodligen inga utsikter att etablera långsiktigt stabila partier som de vi känner från 1900-talet.

Detta komplicerar ytterligare demokratielementet i dagens och morgondagens politik. Är demokrati detsamma som partidemokrati eller är demokrati framöver något annorlunda som mäts på valdagarna men som mellan dessa kan ta sig de mest oväntade former (Trumps twittrande)?

Vilken roll har invandringen?

Förmodligen är invandringen som politisk fråga trots all diskussion fortsatt underskattad, inte minst i USA men  också i Europa. Det görs försök att formulera andra politiska frågor som är tänkta att ta över, men frågan är om det kommer att lyckas.

Invandrarna ses av populister som följer Trump och andra som allierade med eliten, med meritokratin. De accepterar lågbetalda jobb som eliten drar fördel av men de berövar också inhemska arbetare möjligheter till en löneutveckling som är beroende på att det skapas arbetskraftsbrist som leder till lönetryck uppåt. Invandringen handlar om pluralism, och pluralism är den diametrala motsatsen till den stabilitet som populisternas anhängare söker.

Populisternas valframgångar gör, menar Krastev, att demokratiska processer inte längre handlar om att inkludera nya medborgare i samhället utan att utesluta dem.

Krastev skriver om hur den utbildade eliten i Östeuropa lämnade sina hemländer för bättre, mer stimulerande och bättre betalda jobb i västra Europa. På samma sätt har den amerikanska mellanvästern berövats sin elit och kvar finns den stora besvikelsen hos de som så tydligt insett att de ratats av den rådande ordningen. Krastev formulerar drastiskt vad gränsernas borttagande i Europa inneburit:

The biggest beneficiaries of the opening of the borders turned out to be the brilliant individual émigrés, the bad eastern European politicians, and the xenophobic western European parties.

Avfolkningen av de östeuropeiska EU-länderna har också sin parallell i de delar av USA som fällde avgörandet till Trumps fördel i valet 2016. Krastev pekar på hur skräcken för att ”nationen försvinner” spelar en viktig roll här:

In the politics of threatened majorities, a democratic imagination is a demographic one. The nation, not unlike God, is one of humanity’s shields against the idea of mortality. It is in the memory of our family and our nation that we hope to continue living after our death. The lonely individual is mortal in a different way than the person attached to a particular group.

Invandringen är och kommer att bestå som den centrala politiska stridsfrågan såväl i USA som i Europa eftersom den både ger demokratiskt legitim makt till invandringens motståndare och skapar ett närmast olöst dilemma för öppenhetens försvarare.

Att döma ut politiker som väljs av mycket betydande delar av befolkningen är inte en framgångsväg.

Ju mer Trump och de som låter som Trump lyckas övertyga många väljare om den hotbild de målar upp, desto svårare kommer det att vara för den som vill övertyga en väljarmajoritet om något som verkligen är politisk win-win.

En framgångsväg handlar dels om att visa på hur populismen inte erbjuder verkliga framtidslösningar. Men då handlar det om att vinna väljare – inte att söka stöta bort dem med utgångspunkten att de bara är värda förakt. Att döma ut politiker som väljs av mycket betydande delar av befolkningen är inte en framgångsväg.

Elitens förakt för dem som ser ett värde i till exempel nationen kommer inte att göra eliten – eller demokratin – segerrik. Och det är ju trots allt demokratin vi vill behålla.