Harrison glömmer invandringens förlorare

Jag trodde först att boken, Folkvandringstid (Ordfront förlag), skulle handla om folkvandringstiden ­– den tid då germanska och andra folk bröt upp från sina boplatser och kom i tät, inte alltid vänlig kontakt med romarriket. Men titeln är i obestämd form: folkvandringstiden upptar visserligen lejonparten av boken, men därtill kommer kolonisationen av Europa under stenåldern, vikingarnas färder i väster- och österled, slavhandeln från Afrika, och förstås dagens flyktingkris. Det här är migrationernas historia, tecknad i vad baksidestexten kallar ett ”väldigt svep”.

Man kan fråga sig om detta ”väldiga svep” är meningsfullt. Vad har mongolernas erövringståg gemensamt med melanesiska kontraktsarbetare i Australien annat än att människor som först var på en plats hamnade på en annan? Det blir lite väl spretigt, ungefär som om man skulle skriva tvångets historia och ägna en del åt slaveri, en åt skolplikt och en åt bilbesiktning.

Med detta sagt är varje del tagen för sig själv intressant, och boken är skriven på Harrisons patenterat trevliga, genompedagogiska sätt som gör att den läser sig själv av bara farten: väl uppe i läsningen är det lätt att förlåta temat.

Det är uppenbart att Harrison har mycket god överblick över vitt skilda epoker. Han spränger gärna in så mycket kunskap han bara kan i sitt berättande. Ibland viker det av från det övergripande ämnet – i beskrivningen av det postromerska tillståndet bränns till exempel en del krut på det romerska skattesystemet – men har läsaren mer än ett pliktskyldigt historieintresse tycker jag gott hon kan tugga i sig det utan att knota.

Harrison slår mig här som lätt inkonsekvent.

Några frågetecken dyker dock upp. Det teoretiskt viktigaste gäller vad arkeologiskt material egentligen kan säga om etnisk tillhörighet – en urgammal stridsfråga. Harrison slår mig här som lätt inkonsekvent. När han talar om latènekulturen, som brukar kallas keltisk, uttrycker han principiell skepsis till att arkeologiskt material skulle kunna säga något om kultur och etnicitet. Men sedan fastslår han utifrån fynd av lergods att det har skett vendisk (det vill säga nordtysk slavisk) invandring till Mölleholmen i Skåne runt år 900 eller så. En mer ingående diskussion om när man kan och inte kan dra sådana slutsatser vore på sin plats.

Ett annat frågetecken gäller resonemangen om de kontinentala germanernas – särskilt goternas – historia. Den gotiske historieskrivaren Jordanes menade att Skandinavien var germanernas urhem, vilket svenska patrioter i alla tider har skrutit med. Harrison är förstås kritisk: han menar att folken ville framställa sin färdväg ner till kontinenten som så imponerande som möjligt. Skandinavien hade då fördelen att vara så långt borta som man kunde komma. Men varför i så fall inte dra till med de mest fjärran belägna platser antikens människor kände till, som Indien eller Kina? Eller finns det kanske fog för det Jordanes säger?

Vi tycks tvärtom bryta upp för att bli bofasta någon annanstans, och då inte av någon Wanderlust utan av nöden.

Slutsatsen som Harrison tycks vilja att man ska dra av boken – att människan är ”förprogrammerad” att bryta upp och söka sig vidare – känns också förfelad. Om så vore fallet i annat än banal mening skulle väl en förkrossande majoritet av jordens befolkning vara nomader? Vi tycks tvärtom bryta upp för att bli bofasta någon annanstans, och då inte av någon Wanderlust utan av nöden.

Boken ska nog delvis förstås som ett debattinlägg. Fröet såddes när Harrison hösten 2014 fick utstå näthat för att ha skrivit en artikel om invandringens betydelse för Sverige. En huvudpoäng däri var att all fredstida invandring är långsiktigt positiv för mottagarlandet, vilket han vidhåller i boken: ”ett faktum som kan historiskt beläggas”.

Poängen ”bra för landet i längden” är bedräglig. För vad är egentligen ett land? Harrison, som just skrivit en bok om att folk är brokiga och föränderliga, vet ju att ett land inte är en monolit. Det består av olika samhällsklasser, landsdelar och etniska grupper som påverkas asymmetriskt: varje stor invandringsvåg har sina vinnare och förlorare. När vi talar om hur allt alltid blir bra på sikt, säger vi detta med ättlingarna till vinnarna för ögonen. Men de som förlorade – dem glömmer vi bort.