Idéer Essä
Har smartphones förstört en hel generation?
Pågår det en epidemi av depression och ångest bland unga i västvärlden? I en ny omtalad bok kopplas psykisk ohälsa till användningen av smartphones. Madina Refoi, läkare och debattör, går igenom forskningsläget kring skärmarna, och funderar över vad vi egentligen lägger tid på.
Den kände socialpsykologen Jonathan Haidts senaste bok The Anxious Generation (Penguin Press, 2024) utforskar vad som hände med generationen som föddes efter 1995, också känd som Generation Z och den första generationen att genomgå puberteten i den virtuella världen. Det är, enligt Haidt, en generation med bristande impulskontroll, som sålt sin uppmärksamhet och sitt medvetande till techjättarna, och som mår psykiskt sämre än tidigare generationer.
Haidt skyller den ökade psykiska ohälsan på 2010-talet på smartphones och sociala mediers framgång. För problemen erbjuder han en uppsättning av lösningar: telefonfria skolor, inga smartphones före gymnasiet och inga sociala medier före sexton års ålder.
Boken som släpps i svensk översättning till hösten av förlaget Fri Tanke har ett tydligt budskap – barns uppväxt har förändrats från att präglas av utforskande lek till att domineras av skärmtid.
Barn saknar skydd online, men är överbeskyddade i den fysiska världen.
Författaren gör intressanta observationer, som att barn saknar skydd online, men är samtidigt överbeskyddade i den fysiska världen. Lekplatser i dag är säkrare än någonsin, men i sin strävan efter säkerhet kan de vara så riskfria att barn går miste om möjligheten att utforska och lära sig hantera risker, som att ibland slå sig. Utan fri lek blir de oförankrade i verklig gemenskap. På så sätt fragmenteras också våra relationer, menar Haidt.
När barn växer upp i en virtuell värld där de inte behöver använda sina riktiga namn och uttrycker känslor genom emojis kan de också snabbt klicka på en knapp för att bli av med någon de inte känner sig tillfreds med. Det påverkar mellanmänskliga relationer och hur man hanterar dem i verkliga livet. Människor blir alltmer utbytbara och förvandlas till varumärken. På Instagram och Facebook förväntas perfekta och retuscherade inlägg delas – inte bara för att skådas – utan också för att dömas av vänner och främlingar.
Haidt uppmärksammar framförallt de skadeverkningar som han anser åstadkommits av medieplattformar: minskat umgänge med andra, impulsivitet, minskad sömn, beroende och splittrad uppmärksamhet.
Problembilden och argumenten som Haidt skildrar speglar en debatt som sker parallellt i Sverige. Socialminister Jakob Forssmed (KD) har uttryckt att barns skärmtid är vår tids största hälsofråga. Liberalerna vill införa skärmlås och “föräldragodkännande” för att barn ska få använda sociala medier. Enskilda läkare likställer techindustrin med tobaksbolagen och efterfrågar politiska regleringar. Förslagen och debattinläggen tycks ha fått ett starkt gensvar bland många föräldrar med barn i skolåldern. En hel del familjer verkar känna att barnens skärmtid blir för lång och att de sociala medierna utövar negativ påverkan, men utan att veta hur man ska få stopp på det. I stället hoppas man att politiken ska komma med lösningen.
Att införa förbud och åldersgränser har ingen resonans med hur folk lever i dag.
Risken är dock uppenbar att debatten mynnar ut i symbolpolitiska förslag, som i den mån de är verkningsfulla mest gör skada. Att införa förbud och åldersgränser har ingen resonans med hur folk lever i dag. Situationen är mer komplex och nyanserad än den förenklade framställning som både Haidt och Liberalerna gör gällande.
För vad den svenska debatten och Haidts bok tar upp i mindre utsträckning är de positiva effekter skärmar kan ha på vårt välbefinnande. Debatten i fråga har blivit polariserad, åsiktsutbytet enkelspårigt och forskningen snedfördelad när merparten är inriktad på negativa effekter och skadlig inverkan.
Skärmar är här för att stanna. Vi är djupt inne i digitaliseringen, oavsett vad vi tycker om det. Det råder dessutom delade meningar bland forskare kring vilka effekter skärmtiden och sociala medier egentligen har.
Det finns exempelvis forskning som visar att den digitala medieteknologin skapar fantastiska möjligheter till social samvaro, underhållning och lärande. När vi använder sociala medier aktivt och interagerar med andra, snarare än att bara scrolla passivt, leder det till starkare relationer och förbättrad psykisk hälsa. Annan data pekar på att de som inte använder skärmar alls har störst risk för depression. Sociala medier kan därför vara till hjälp för de ungdomar som är mest sårbara.
Nolltolerans mot skärmtid för de minsta barnen är likaledes orealistisk eftersom de används såväl administrativt som pedagogiskt. När småbarn använder surfplattor för att spela pedagogiska spel, utvecklar de både språkkunskaper och problemlösningsförmågor.
Debatten bör alltså inte kretsa kring om vi använder sociala medier – utan om hur vi använder dem.
Vi bör också fråga oss hur mycket av den ökade psykiska ohälsan bland unga som kan tillskrivas andra faktorer.
I andra led bör vi också fråga oss hur mycket av den ökade psykiska ohälsan bland unga som kan tillskrivas andra faktorer, exempelvis samtidens större öppenhet i att tala om psykiska besvär, eller tendensen att patologisera vad som egentligen är normala aspekter av mänskliga känslor.
Kanske kan det också vara så att utvecklingen av sociala medier underlättat möjligheten att ryckas med i politiska och livsstilsmässiga rörelser. Där internetgemenskaper som utgörs av främst flickor förhärligar vissa typer av medicinska tillstånd. Inom psykiatrin är det inte ovanligt med kulturbunden ”social smitta”. Det går att spåra historiskt. Pro-ana-rörelsen från slutet av 1990-talet exemplifierar detta. Anorexi, som tidigare drabbade enstaka individer, blev genom denna rörelse ett mer utbrett fenomen.
Även om statistiken som Haidt redovisar i boken är utförd på amerikanska barn, menar han att trenden av ohälsa bland unga är ett fenomen i hela västvärlden. Men hur ser det egentligen ut med svenska barns psykiska hälsa?
Faktum är att det finns rapporter som talar emot Haidt även här. Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten mår de flesta skolbarn i Sverige överlag bra. Undersökningen, som görs vart fjärde år, samlar data om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland 11-, 13- och 15-åringar. Den senaste (2021/2022) visade att majoriteten av barnen rapporterar god hälsa och positiva levnadsvanor. Det finns dock variationer beroende på ålder, kön och socioekonomiska faktorer, med vissa grupper som upplever högre nivåer av stress och psykisk ohälsa.
Samtidigt belyser en annan rapport från Folkhälsomyndigheten en ökning av psykisk ohälsa bland svenska barn och ungdomar. Rapporten visar att andelen som upplever ångest och depression har stigit sedan tidigt 2000-tal. Antalet som söker vård för psykisk ohälsa har fördubblats mellan 2006 och 2016, och trenden har fortsatt därefter.
Sammantaget visar de senaste rapporterna både positiva och negativa trender: de flesta svenska skolbarn mår bra, men det finns en ökning av psykisk ohälsa inom vissa grupper.
Med det sagt innebär det inte att Haidt har helt fel i sina analyser – snarare att fler faktorer bör vägas in i ekvationen för att dra befogade slutsatser.
På den andra sidan av samma mynt finns naturligtvis problem med sociala medier som bör betonas i debatten, särskilt techföretagens sätt att hantera sina plattformar. Det gäller allt från hur de behandlar integritetsfrågor och datainsamling till brister i att hantera spridningen av desinformation och dess konsekvenser.
Det är lätt att hålla med om Haidts analys om att sociala medier representerar ett marknadsmisslyckande.
Det är därför lätt att hålla med om Haidts analys om att sociala medier representerar ett marknadsmisslyckande. Men vad menas med det?
Jo, när vi tillåter barn att överge sin data till techföretag som inte har deras bästa i åtanke, kan vi inte förvänta oss att företagen frivilligt kommer försaka användare och vinster för att slå vakt om de unga. Facebook prioriterar vinster eftersom de måste hålla sina aktieägare nöjda. På en fri marknad förväntas företag följa marknadsmekanismer: om du skadar kunderna, förlorar du dem. Men här misslyckas marknaden eftersom barnen inte är de verkliga kunderna – de är produkten. Deras uppmärksamhet säljs till annonsörer.
Det finns också problem med sociala medie-företagens oligopolitiska ställning och de omfattande datamängder som de lagrar om sina användare. Få forskare har tillgång till data från Facebook eller andra plattformar, medan dessa företag vet allt om användarna och kan rikta sig in på dem. Denna asymmetriska information är ett dilemma.
***
Barn och unga har alltid befolkat världar som verkar främmande och skrämmande för sina föräldrar – internet är en sådan plats. Men skärmarna här för att stanna. Och i stället för att hänfalla till alarmism och moralpanik bör vi hitta en realistisk och lämplig inställning till hur vi ska förhålla oss till dem.
Barn som skyddas från allt som kan innebära minsta risk får aldrig chansen att lära sig hantera livets utmaningar. Att ge dem möjligheten att leka utan ständig övervakning är därför en rimlig hållning. Föräldrar som begränsar sina barns telefonanvändning före läggdags är också en realistisk utväg. Men detta är ett individuellt ansvar – inte statens.
Att fokusera enbart på direkta förbud i enskilda människors och familjers privatliv är en förenklad lösning på ett mer komplext problem. Därför ser jag goda anledningar att se över möjligheten att utkräva ökad transparens och ansvar från techjättarnas sida. Det innefattar krav på att företagen lämnar ut viss data till forskare och tillsynsmyndigheter som gör det lättare att investera i forskning som undersöker effekten av sociala medier.
Med den utgångspunkten kan vi utveckla riktlinjer och standarder för algoritmer baserade på vetenskaplig analys, vilket ger oss en mer rättvis grund för att hantera de utmaningar som medieplattformar medför. Det är först då vi kan delta i debatten med välgrundade argument.
Men framförallt söker jag trendlinjer där korrelation skiljs från orsak och där det finns vetenskapliga studier som inte missbrukas för att få stöd för sin åsikt. Så vad kommer hända med Generation Z? En sak är i alla fall säker. Vi bör fundera över vad vi lägger tid på i våra liv. Uppmärksamhet är det mest värdefulla vi har. Javisst, självdisciplin är svårt – men att stänga av aviseringar – det är lätt.