Maria Eriksson:
De flyr den svenska skolans likriktning
Samhälle Reportage
Trots ett friskolesystem som skulle ge valmöjligheter trängs svenska elever in i en allt hårdare och likriktad ram. Maria Eriksson besöker strandskolor på den spanska sydkusten och frågar sig varför föräldrar inte tillåts välja andra vägar för skolgången.
Det här handlar om en liten sydspansk by som har fått mig att börja ompröva en av de mest förgivettagna institutionerna i vårt samhälle – skolan. Och det handlar om familjer som väljer en annan väg.
I Sverige fanns en gång i tiden en tanke om att skolan mådde bra av mångfald. Friskolesystemet infördes. Men sedan dess har det politiska greppet om skolan hårdnat. Fler obligatoriska timmar i olika ämnen. Krav på lärarlegitimation. Tuffare krav för konfessionella skolor. Förlängd skolplikt och stopp för hemskolning. Riksdagen har till och med övervägt att sätta stopp för “nyetablering” av dagmammor som alternativ till förskolan. Frihetsgraderna minskar – både för enskilda skolor och för familjer. Vart tar man vägen om man i stället tror på mer frihet?
Det var lite av en slump som jag och min familj kom till La Herradura för ett par år sedan. Någon hade tipsat om ett ”internationellt community” som lät spännande. På ytan verkade stället rätt dött. Men ganska snabbt upptäckte vi att den här andalusiska byn sjuder av aktiviteter. Det ordnas vandringar i bergen, yogaklasser, pysselstunder, fotbollsmatcher… Allt på initiativ av enskilda individer och med en attityd som kan sammanfattas: ”Vill du att det ska ordnas en bokcirkel för tonåringar – gör det själv!” Kort sagt: vi stormtrivdes.
La Herradura har på kort tid blivit en av Europas största mötesplatser för hemskolare och andra fria skolprojekt. Hit kommer familjer från olika länder för att de söker något annat än traditionell skola och för att hitta gemenskap med likasinnade. Vi kom tillbaka nästa år. Och året därpå. Antalet svenska familjer tycktes bli fler för varje gång. Vad är det som får dem att välja bort den svenska skolan? Och vad är det de söker i stället?
För att ta reda på det har jag intervjuat flera av de föräldrar jag lärt känna. Jag tror nämligen att det vi ser är toppen på ett isberg. Att det finns betydligt fler familjer hemma i Sverige som tvekar inför den strikta skolplikten och som skulle vilja ha större frihet att själva forma sin tillvaro.
***
”Man tappar dem någonstans i mellanstadiet.” Kristina har fem barn mellan noll och fjorton år. Vi slår oss ner på en bänk i lekparken där hon berättar om erfarenheterna från sina tonårsbarns skolgång. Barnen går den bästa tiden på dygnet i skolan, i stora klasser där det är svårt att bli sedd. De får ett slags ”kompisuppfostran” där kamraterna så småningom blir viktigare än föräldrarna, menar hon. ”Vi vill att de ska präglas av föräldrarnas värderingar.”
När mellansonen skulle börja ettan valde familjen därför en liten skola på landet. Endast åtta barn i första klass. Förhoppningen var att hitta en miljö där barnen får leka mer, men också lära sig skriva med penna och läsa böcker i stället för att använda skärmar. Ändå upplever hon att familjen ”sticker ut” med sina värderingar och att det är ”mycket fysiskt, härjande och stökande i skolan”.
Samtliga undersökta åldersgrupper känner sig också mer stressade av skolarbetet än för tio år sedan.
Flera av de föräldrar jag pratar med har liknande erfarenheter från Sverige. Stökiga klassrum där det är svårt att koncentrera sig. Lärare som har svårt att hantera stora klasser med spretiga behov. ”Skolan gjorde vad de kunde”, säger en förälder, som ändå beskriver den som ”kaotisk”.
Att barn på olika sätt upplever stress i skolan bekräftas också av olika undersökningar. Antalet barn som ringer till Bris nationella stödlinje med anledning av sin skolsituation har fördubblats under de senaste fyra åren. Folkhälsomyndigheten har sedan mitten av 1980-talet frågat svenska skolbarn hur de trivs i skolan. Under det senaste decenniet märks en kraftig nedgång i andelen som svarar att de trivs bra eller mycket bra i skolan. Samtliga undersökta åldersgrupper känner sig också mer stressade av skolarbetet än för tio år sedan. Allra sämst är utvecklingen för 13-åriga flickor. 2013/14 var 36 procent av dem ganska eller mycket stressade av skolarbetet. Att jämföra med 63 procent i den senaste mätningen, som gjordes 2021/22.
Kristina och hennes familj överväger att flytta till Åland för att kunna hemundervisa sina barn. Men under vintern har de lyckats få ledigt från skolan för att tillbringa ett par månader i Spanien. Under tiden går Kristinas sjuårige son i en strandskola. En morgon följer jag med dem dit.
”Jag kan gå själv nu”, säger han när vi närmar oss en klunga palmer. Några tygstycken har satts upp som skydd mot solen. På en filt ligger skrivböcker utlagda. Några barn har redan börjat arbeta med olika verktyg. ”Nej, ni får vänta till efter frukost”, uppmanar den manlige läraren och tar fram frukt som barnen får i uppgift att skära upp. Under tiden berättar han om dagens schema: ”Snickra, göra lemonad som förfriskning, spanska efter lunch.”
Efter frukost är det äntligen dags att börja bygga. En gammal dörr ska tas isär för att göras om till små bord. Den lilla gruppen, sex pojkar och en flicka, sätter ivrigt i gång att såga och spika. De flesta är i sju-åttaårsåldern och med olika modersmål blir engelska det gemensamma språk som barnen snabbt lär sig att kommunicera på.
Det här är långt ifrån vad vi vanligtvis tänker på som en skola. Många kanske bara stannar några månader innan familjen reser vidare. Utgångspunkten är pedagogiska idéer om att barnen ska få vara utomhus, ägna sig åt fri lek och lära sig genom att vistas i naturen.
I trakten finns flera liknande informella skolprojekt med fantasifulla namn som Kameleonterna och Delfinerna. Kanske kan man beskriva det som händer här med vad John Stuart Mill kallade för ”experiments in living”. En frihet att testa olika sätt att leva, som han menade kan gynna oss alla. Ett slags laboratorium i lärande.
Kanske kan man beskriva det som händer här med vad John Stuart Mill kallade för ”experiments in living”.
Men får man experimentera med barn och deras skolgång? Tänk om inte alla får samma förutsättningar. Så brukar den svenska invändningen låta. Men kanske behöver man ha olika utgångspunkter för att nå samma resultat? Om det nu är det man vill uppnå…
Alternativet till att möjliggöra ett småskaligt experimenterande är att nyheter i stället testas på en hel generation skolelever. Ta digitaliseringen. Först skulle allt digitaliseras. Läsplattorna in i förskolan! Tills någon kom på att det kanske inte var en lysande idé. Nu tycks plattorna vara på väg ut och pennorna på väg tillbaka. Tänk om man i stället hade kunnat låta skolor välja olika vägar.
Att tillåta en större variation skulle med andra ord kunna möjliggöra en utveckling av hela skolan. Under mitt arbete med det här reportaget kommer nyheten om att finansmannen Roger Akelius köpt delar av Academediakoncernen. Affären blev som bekant inte av. Men Akelius hann lägga fram sin syn på pedagogik. Till exempel att utomhus, i små grupper få leka sig fram till kunskaper i matematik. Tänk vad spännande om vi kunde få se några sådana skolor på svensk mark.
I andra änden av det pedagogiska spektrat finns den så kallade ”no excuses”-modellen. Där är det i stället för fri lek, tvärtom disciplin och ordning som gäller. Är det vad svensk skola behöver mer av? Oavsett vad man anser så är de skolorna inte heller tillåtna. Det säger något om hur snävt dagens regelverk är.
Tillbaka i strandskolan träffar jag Sara. Hon och hennes familj bestämde sig förra året för att sälja sin villa i en svensk småstad för att ge sig ut och resa. En bidragande faktor var Saras arbete som högstadielärare i svenska och gymnastik. Hon berättar som exempel om en ambitiös kille, med stort intresse för motorer, men som hon enligt betygskriterierna borde sätta ett F på. ”Jag sabbar hans framtid. Skolgången blir ett misslyckande och han riskerar att hamna i kriminalitet.” Nästan var sjätte elev avslutar grundskolan utan godkänt betyg i något av kärnämnena. Det innebär att man inte blir behörig till något gymnasieprogram, vilket i sin tur gör det svårare att komma in på arbetsmarknaden och ökar riskerna för psykisk ohälsa. ”Jag kunde inte fortsätta jobba som lärare, det gick emot mig själsligt”, säger Sara.
En annan bidragande orsak till flytten var att hennes femåriga dotter aldrig trivdes i förskolan. ”När jag lämnade henne sa hon: ’Jag sitter på en sten och väntar på dig’. Hon gillade inte stöket där.” Här i La Herradura har Sara börjat jobba på strandskolan några dagar i veckan. Hennes dotter följer med på dagarna, har fått ett rejält språkbad i engelska och ”blommat ut”.
Kristina upplever också att hennes son har blivit mer trygg under vistelsen här. Han vågar ta för sig och vara sig själv. Hon ser ingen återvändo till den svenska skolan. ”Det är inte här”, säger hon och visar mot huvudet, ”utan här” och lägger handen på hjärtat.
Det där är anekdotisk bevisföring, skulle någon kunna hävda. Två enskilda exempel kan inte visa hur skolan borde förändras. Men kanske är det också ett delvis ideologiskt val: Är det PISA-mätningar, nationella prov och folkhälsostatistik som ska avgöra vad som är den bästa skolan? Eller är det enskilda barns upplevelse av hur man bäst lär sig, eller vad man mår bäst av, som är viktigast?
***
”Jag tror inte att det finns en ensam förklaring till varför barn är hemmasittare. Men skolan har bara en lösning – skolan.” Maria är själv utbildad speciallärare, men har också två barn i tonåren som båda varit hemmasittare. Äldste sonen beskriver hon som tidig med språket och ”sugen på livet”. Redan från första klass hade han ett stort intresse för astronomi, men blev upplyst om att det skulle de läsa först i fyran. ”Det ska man inte kunna nu, har han fått höra”, säger Maria. I fjärde klass brakade skolgången ihop. ”Det var våldsamt i klassrummet. Han kom hem med blåmärken och kunde inte redogöra för hur han fått dem.” Sex veckor in på terminen var sonen ”ett vrak” och stannade hemma.
Enligt en undersökning som gjordes förra året var 17 000 barn frånvarande mer än hälften av tiden i skolan. Antalet hemmasittare har dessutom fördubblats på fyra år. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD är kraftigt överrepresenterade.
Enligt en undersökning som gjordes förra året var 17 000 barn frånvarande mer än hälften av tiden i skolan.
Maria såg ingen annan utväg än att flytta till Åland för att kunna hemundervisa sina barn. I dag har hennes äldste son hunnit bli 16 år och läser high-school via den digitala plattformen Clonlara, som används av många hemundervisare. Där har han satt ihop ett eget schema som han följer varje dag. Just nu är det matte, biologi, gympa, spanska och två timmars läsning. Och så har han hunnit med en kurs i astronomi vid Göteborgs universitet. I framtiden hoppas han kunna läsa på universitetet, kanske historia eller antropologi.
”Tänk om alla barn som är begåvade men har svårt att klara skolmiljön hade kunnat få utveckla sin fulla potential. Vilken vinst för samhället!”
***
En 15-åring som går ut nian har blivit undervisad om stormaktstiden, osmos, virkning och regler i handboll. Varför inte lika gärna Platons idélära, grundläggande bokföring eller hur man beskär ett äppelträd? Skolans kursplaner och de kunskaper och färdigheter som ingår där utgör ett urval. Vad händer om man inte lär sig de sakerna? Och finns det annat viktigt som man kanske går miste om?
Den som får mig att börja fundera på det är Karin. En dröm om att komma bort från 8-5-livet fick hennes familj att göra en husbil till sitt hem. Ibland används begreppet worldschooling för att beskriva familjer som reser runt och där barnen lär sig genom att möta olika länder, språk och kulturer. Karin värjer sig för etiketten. Hon bär en hemstickad islandströja och det jordnära märks också när hon resonerar kring vad hon vill att hennes söner ska lära sig. ”Vad är viktigt att kunna för att vara människa? Göra upp eld, använda verktyg, laga mat.”
Jag kommer att tänka på Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Lärarinnan i det lilla jämtländska samhället Byvången kämpar med att motivera sina förströdda elever tills hon en dag berättar om ett par som under sträng vinterkyla frusit ihjäl för att de inte klarat av att göra upp eld i spisen. Plötsligt lystrar eleverna när de inser att man kan dö om man inte har viss kunskap. Vad mer behöver man kunna för att överleva? Timra ett hus, garva skinn, tillverka knivar.
Hur hittar vi drivkrafter för att lära oss något? Och vilka kunskaper och färdigheter är viktiga?
Karin betonar att barnen ska lära sig att skriva för hand och att läsa. Familjen tillbringar mycket tid tillsammans. ”Vardagspratet” blir ett sätt att reflektera över världshändelser. På kvällarna lyssnar de på radio eller ser på TV. Program som Meny i P1, Vetenskapens värld och Fråga Lund.
Utanför skolans strikta åldersgrupperingar får barnen också möjlighet att umgås med personer i olika åldrar. ”De lär sig hur man kommunicerar och för sig bland andra”, som Karin uttrycker det. Läsa, skriva, räkna – ett fokus på de grundläggande färdigheter som skolan i dag ofta tycks misslyckas med att lära ut. Men också delvis andra erfarenheter än om de gått kvar i skolan.
***
Kan det vara så att olika skolformer passar olika barn? En som är övertygad om detta är Pernilla. ”Hade mina fyra äldre barn också bott här och varit i skolålder hade de antagligen gått i olika skolor.”
Hennes yngsta dotter är sju år och gick första klass i det som i dag heter Tree school. Skolan ligger i ett villaområde i utkanten av byn och är officiellt registrerad både som spansk och internationell skola. Den kan beskrivas som en demokratisk skola, vilket bland annat innebär att eleverna själva har ett stort inflytande över vilka lektioner de vill delta i. Varje morgon börjar med samling i en stor cirkel. Lärare föreslår olika workshops, i till exempel spanska, engelska eller matte. Men om en elev inte vill delta i undervisningen finns möjligheten att göra något annat i stället.
Initiativet till val av skola kom från föräldrarna som ville ha en skola där lust och självbestämmande stod i fokus. Men dottern önskade sig en mer strukturerad undervisning. Efter att ha provat två månader i en svensk skola, där hon upplevde miljön som otrygg med många utåtagerande barn som skolan inte kunde hantera, och tre månader hemundervisning var hon tydlig: ”Jag vill gå i en riktig skola.”
Valet föll nu på den kommunala skolan i La Herradura. ”Hon har fått utforska olika alternativ och prova själv vad som passar. Nu går hon i spansk skola, trivs och tycker om skolan.”
Pernilla talar om en trygghet i skolan som de saknade i Sverige. Hon har själv arbetat länge som kurator med barn och resonerar kring fördelar med olika skolformer. ”Här finns en tydligare gränssättning som jag tror kan vara bra för barn med särskilda behov. I Sverige är det alltför vagt vad som förväntas av många barn.”
Genom att ha fått möjligheten att prova sig fram hoppas Pernilla att hennes egen dotter kommer att tänka mer fritt när hon själv får barn: ”Vilken typ av skola skulle främja mitt barn?”
***
Ordet hemskolning är etablerat, men stämmer ganska dåligt in på hur verkligheten ser ut för många av de familjer som valt att hemundervisa. Alltmer populär blir i stället någon form av unschooling, som snarast handlar om att lära sig ”av livet” genom att barnet engagerar sig i olika intressen och aktiviteter. Rörelsen sägs ofta härstamma från 1970-talets USA där läraren och debattören John Holt blev en förgrundsfigur.
Johan har två tonårssöner och berättar hur det började för dem. ”När barnen kom in i mellanstadiet började de att se så grå och trötta ut. Sedan när det var sommar sken de upp och hittade på kreativa grejer, som att koda eller göra film.”
Skolgången gjorde att hela familjen hamnade i ekorrhjulet, som han beskriver det.
Både Johan och hans sambo är egenföretagare. Skolgången gjorde att hela familjen hamnade i ekorrhjulet, som han beskriver det. Familjen ansökte därför om ”varaktig utlandsvistelse” för att få ledigt från skolan under ett sabbatsår.
”När barnen slutade skolan blev de först uttråkade. Sedan började det spira när de insåg att: ’Just det, jag kan ju göra vad jag vill.’ Nu har de hittat sin egen kompass. Unschoolingbiten känns mer självklar varje år.” Sedan fyra år bor familjen mestadels i Spanien.
För de flesta av oss som är impregnerade i synsättet att lärande i huvudsak sker i skolan kan det låta galet att barn själva ska få bestämma vad de ska lära sig och hur. Men unschooling-rörelsen ställer en rad viktiga frågor. Hur lär man sig bäst något och hur kommer man ihåg det man lärt sig? Tanken är förstås – och här har vi nog alla egna erfarenheter – att det oftast är mycket lättare att lära sig något som man faktiskt har ett intresse av än något som man är tvungen att lära sig för att få godkänt på ett prov.
Ett boktips till den som vill läsa mer om självstyrt lärande är Free to Learn av Peter Gray, som är professor i psykologi vid Boston College. Gray redogör bland annat för forskning om hur viktig fri lek är för barns utveckling och lärande. Men han anlägger också ett antropologiskt perspektiv. Faktum är ju att skolor inte alls är någon självklarhet. I traditionella samhällen och genom historien har barn hela tiden lärt sig genom att observera, härma och leka sig fram till olika färdigheter och kunskaper. Precis som små barn lär sig en hel massa saker utan organiserad undervisning.
Johans söner ägnar mycket tid åt programmering och att skapa film och musik. Det är intressen som ligger nära hans egna. Vilken blir hans roll som förälder när det gäller att stödja barnen i deras utveckling?
”Om de frågar kan jag såklart hjälpa till. Men det gäller att inte lägga näsan i blöt för mycket, så att jag inte tar över projektet.”
Men finns det inte en risk att man tar den lätta vägen om man som barn får alltför mycket frihet?
Förmågan att ta eget ansvar och att hitta sin egen väg är något som ofta betonas av dem som förespråkar unschooling.
”Det handlar om att själv bygga upp förmågan att jobba för något”, resonerar Johan och berättar om hur äldste sonen via sitt intresse för programmering insåg att han behövde fördjupa sig i matematik.
Just förmågan att ta eget ansvar, att hitta sin egen väg och sina egna drivkrafter är något som ofta betonas av dem som förespråkar unschooling.
Petra är en annan av dessa föräldrar. Tillsammans med sin familj kom hon till Sverige från Iran när hon var nio år. Uppväxt i en familj som värderar utbildning högt valde hon att följa den förväntade banan. Plugga, plugga, plugga, beskriver hon det som. Internationella utbildningar och jobb i biståndsvärlden.
Sedan träffade hon sin blivande partner, en musiker i Barcelona. ”Vi hade gått helt olika vägar. Han var självlärd i allt, jag var skollärd i allt. Det vände upp och ner på allt jag trodde på.”
När de så småningom fick en son föll valet, efter samtal och efterforskningar, på unschooling. Det kändes som en naturlig följd av den livsstil de levde, menar Petra. I dag är sonen nio år. Petra beskriver en tillvaro där han kan ta det lugnt på morgonen och välja vad han vill göra. Han tillbringar tid med sina föräldrar, läser, lagar mat eller besöker sin farmor. Andra barn träffar han genom olika idrottsaktiviteter eller i lekparken.
”Många är oroliga för att han inte får socialisera tillräckligt med andra barn, men det är lite konstlat att man bara ska umgås med andra i exakt samma ålder. I det riktiga livet kommer han att behöva relatera till personer i olika åldrar”, säger Petra och lägger till att det är viktigt att han själv får välja vilka han faktiskt vill umgås med.
I dag ser hon skolan som ett artificiellt sätt att skaffa kunskap. ”Jag fick bara lära mig matte som något mekaniskt. Men om jag går och handlar med min son och frågar: ’Vad kostar det där? Och om jag ger dig 20, hur mycket får du tillbaka?’ Då förstår man varför man behöver lära sig något.” Unschooling innebär att lärandet är integrerat i det vardagliga på ett naturligt sätt.
Petra försöker fånga upp sin sons intressen och tillhandahålla material och aktiviteter kring dem. ”Om han blir intresserad av Lego så hittar vi böcker, utställningar och annat som handlar om det.”
Har hon varit orolig över att göra val som skiljer sig från hur de flesta andra gör? Att det egna ansvaret blir tydligare med den väg de har valt?
”Självklart, men unschooling handlar om att ge barn möjlighet att växa. Att inte ha speciella förväntningar, mer än att de ska må bra. Jag tror att det positiva med det här sättet att leva är barn som blir trygga i sig själva. De behöver inte jämföra sig med andra hela tiden.”
De familjer jag har pratat med har valt att utforska olika vägar. Alltifrån fri lek till konventionell skola. Men alla med samma utgångspunkt: Hur blir man en trygg och självständig individ? Vad mår mitt barn bra av?
Vissa av intervjupersonernas namn har bytts ut eftersom familjerna önskar vara anonyma.
Omslagsbilden är tagen på strandskolan vid La Herradura. Foto: Maria Eriksson