Handlar #metoo verkligen om integritet?

– I guess you’re somebody’s wife.

Mannen bredvid brydde sig inte ens om att presentera sig. Där satt jag på en galamiddag i New York med representanter från hela den globala tankesmedjevärlden och gapade som en guldfisk.

Hade jag varit hjältinna i någon av Harvey Weinsteins TV-serier hade jag säkert svarat något i stil med ”I run the biggest pro market think tank in Scandinavia. And whose granddaddy are you?” men nu blev jag hopplöst, oförlåtligt, ställd. Det var så fruktansvärt oförskämt att jag faktiskt började skratta.

Herr storsponsor var tveklöst ett praktarsel. Men var det ett representativt exempel för hur min vardag ser, och har sett ut de senaste tio åren, som jag ägnat åt politik och opinionsbildning? Nej.

Branschuppropen med anledning av #metoo har avlöst varandra de senaste veckorna. Sedan bollen sattes i rullning har jag fått ett antal uppmaningar att dela med mig av mina erfarenheter, också av journalister. Det har jag inte gjort, av två skäl.

För det första har jag varit så lyckligt lottad att jag faktiskt aldrig varit med om några kollegiala övergrepp under mina dryga tio år i politikens och opinionsbildningens värld.

För det andra har det stört mig att det uppfattas som att jag har någon slags plikt att lägga ut intima detaljer om mitt, eller andras, privatliv offentligt.

Ingen som har tagit del av vittnesmålen kan tvivla på att kampanjen både har rivit upp sår och trauman, men också att uppropen varit en stor lättnad och inneburit en välförtjänt upprättelse för många drabbade. Det är omöjligt att inte bli berörd av de vedervärdiga händelser som radas upp. I den bästa av världar ser vi början på en reell normförändring. Men då måste vi också redan från början reflektera och diskutera de risker som också följer med alla massrörelser.

Vi har inte beviskrav för att män ska kunna göra vad de vill med kvinnors kroppar, utan för att våldsmonopolet inte ska kunna göra vad det vill med människors liv.

För att handla om rätten till integritet är det något kusligt med gruppdynamiken bakom #metoo. Alla ska med! Så blandas vittnesmål om fruktansvärda brott med faktiskt rätt triviala historier – likt mitt möte med den amerikanske stjärninvesteraren – på ett sätt som suddar ut gränsen mellan missförstånd, tveksamheter och verkliga övergrepp. Jag inser att detta stillsamma påpekande kan verka oerhört provocerande. Men att erkänna skillnaden handlar inte om att ursäkta gärningsmannen. Det handlar om att respektera de verkliga offren.

Ytterligare en aspekt som föranlett förvånansvärt få kommentarer i den annars synnerligen samstämmiga kören, är arbetsgivarperspektivet. En god följdverkan av kampanjen är att det kommer att vara svårt att hitta en chef som inte kommer att vara ytterst snabbfotad vid en anmälan om oegentligheter. Men kommer båda parter höras? Kommer den som är anklagad få en chans att lägga fram sin sak innan han eller hon blir utköpt, avstängd, offentligt schavotterad? Det finns en otäck äggknäckarmentalitet i det offentliga samtalet just nu, där en anklagelse närmast per automatik verkar innebära fällning.

Som Tove Lifvendahl påpekat handlar debatten om sexuella trakasserier och övergrepp till största delen om makt. Och bekymret med maktrelationer är att de samtidigt kan vara högst påtagliga och väldigt diffusa. Det är det här som gör juridikens verktyg så trubbiga och för många otillfredsställande: Vi kan inte ha olika straffskalor för samma brott, ens i ett samhälle där alla har rätt till sin egen upplevelse. En debatt som låtsas som att skärpt lagstiftning eller häxprocesser i sociala medier kan leda till ett paradis där övergrepp aldrig förekommer, kommer göra väldigt många besvikna. Universella rättssäkerhetsprinciper för alla medborgare – män som kvinnor – är ett av historiens viktigaste jämställdhetsprojekt. Vi har inte beviskrav för att män ska kunna göra vad de vill med kvinnors kroppar, utan för att våldsmonopolet inte ska kunna göra vad det vill med människors liv.

För några år sedan samlades olika reaktioner på det som visat sig vara någon slags nationell generalrepetition till #metoo, nämligen #prataomdet i Dagens Nyheter. En insändare kom från en panikslagen man som beskrev hur hans flickvän under ett bråk anklagade honom för våldtäkt och som snäste att han ”ändå borde ha förstått, trots att hon vare sig med ord eller kropp hade visat att hon inte ville”.

Det här kanske verkligen är något vi måste prata om.

Dels därför att många av de vittnesmål som nu framkommit handlat om situationer där kvinnor gått med på sexuella aktiviteter som de egentligen inte ville ha – där inget våld eller tvång förekommit men där tjat ändå upplevts som så påträngande att de gjort saker de ångrat djupt efteråt. I många fall är mannen sannolikt väl medveten om att hans sängkamrat inte är helt med på tåget, men knappast i alla. Är det då ändå ett övergrepp?

Ska underordningen hävas måste även många av de feminister som nu driver debatten sluta reducera kvinnor till hjälplösa offer.

Dels därför att många män i dag förmodligen känner sig genuint osäkra på hur de ska bete sig. Den osäkerheten kan, om det vill sig illa, kanaliseras till aggression, eller till situationer som Naomi Abramowicz förtjänstfullt beskrev från USA där män helt enkelt inte vill ha möten med kvinnor på jobbet eller alltid har det med öppen dörr. Det vore varken bra för jämställdheten, eller för samhället, om en stämning piskas upp som gör det omöjligt för män och kvinnor att umgås normalt.  

Kraften i #metoo är, på gott och på ont, oerhörd. Risken finns att den inte bara bidrar till individuell upprättelse och en positiv normförskjutning utan även till ökad rättsröta. Att många män som borde ha svårt att se sig själva i spegeln nu är riktigt nervösa är förstås bara bra. Att ett antal personer som av allt att döma har betett sig vedervärdigt till slut får betala ett högt pris är ännu bättre.

Men det bästa som kan hända är om fler kvinnor gör upp med den skamkultur som gör att de tror att de inte har rätt att säga ifrån eller behöver ge efter för tjat, i synnerhet om det ligger ett implicit hot om ryktesspridning bakom. En underordning förutsätter inte bara ett överordnat subjekt, utan också att ett underordnat objekt accepterar sin roll. Ska den hävas måste även många av de feminister som nu driver debatten sluta reducera kvinnor till hjälplösa offer.

Att världen ändå kommer vara full av praktarslen kommer ingen kampanj kunna göra något åt.

Men nästa gång har jag lovat mig själv att inte skratta.