Hamid Zafar: Muslimer måste ta strid mot identitetspolitik och salafism

Under en paneldebatt i Rinkeby under våren 2017 reste sig en ung muslimsk tjej upp och vände sig till politikerna på scenen. Hon var kritisk till en av deltagarnas förda politik.

– Vi vet hur rasifierade svarta muslimer mår i vanliga vita skolor. Vi har gått igenom rasism. Vi har gått igenom islamofobi. Vår ”safe zone” är religiösa friskolor som du vill stänga ner.

Hennes ord möttes av publikens jubel.

I ett Facebookinlägg skrev en annan ung muslimsk tjej att hon engagerat sig i Vänsterpartiet för att dess socialistiska ideologi före­språkar normkritik, rättvisa och inkludering. Vidare hoppades hon att hennes engagemang ska leda till att partiet arbetar med vithetsnor­men som hon upplevde finns även inom det egna partiet.

I en krönika i studieförbundet Ibn Rushds tidning Kupolen hävdade en represen­tant för Sveriges Unga Muslimer, SUM, att Malcolm X var den som öppnat hans ögon i hans strävan att förstå samtiden. Han menade att Malcolm X satte ord på hans känslor och framför allt hjälpt honom att identifiera den fiende som ska bekämpas: Den Vite Mannen. Att tidningen finansierats av bidrag från den imaginära fienden tycktes vara ett mindre problem som tydligen lätt glöms bort.

Det är med utgångspunkt i denna oislamiska demonisering och kollektivisering av andra som jag har valt att ta till orda.

Varför denna besatthet av ras, undrar jag? Är detta det islamiska budskapet som muslimerna vill förmedla till Sverige?

Jag har länge funderat på vad de två unga muslimska tjejerna och företrädaren för SUM försöker förmedla, och konstaterar att något har hänt de senaste åren. Fler muslimska röster vågar göra sig hörda och ta plats i offentligheten. Merparten är unga och välutbildade. I den svenska debatten om muslimer har tidigare svenska muslimers röster saknats, så egentligen borde jag kanske vara glad. I stäl­let känner jag sorg över utvecklingen.

Flera av de muslimska rösterna som hörs pratar i kategoriserande termer om ”vi” och ”dem”. Sam­talet präglas av frenologisk exkludering och gör skillnad på männi­skor utifrån yttre attribut som hudfärg och kön. Vita kvinnor blir ofrånkomligt rasister även om de är omedvetna om sin egen rasism såsom i exemplet ovan, och den som kategoriseras som vit man har överhuvudtaget ingen chans att bli benådad. Varför denna besatthet av ras, undrar jag? Är detta det islamiska budskapet som muslimerna vill förmedla till Sverige? Eller borde muslimer i Sverige förmedla något annat? Vilka utmaningar finns det i sökandet efter en mus­limsk identitet i det sekulära Sverige?

Låt mig först inleda lite kort med min egen bakgrund. Jag kom till Sverige som flyktingbarn från Afghanistan under 80-talet. Min far hade stridit mot de sovjetiska trupperna. Hela min uppväxt var präg­lad av misstänksamhet mot kommunismen, givetvis av förklarliga skäl. Den kommunistiska revolutionen i Afghanistan 1978 var början på ett mycket blodigt krig som varade under hela 80-talet och som lämnade landet i ruiner. Kriget var också kulmen på det kalla kriget och en kraftmätning mellan de två supermakterna Sovjet och USA. Miljontals afghaner flydde från Afghanistan. Över en miljon civila beräknas ha dödats i kriget.

Min familj – liksom många andra flyktingfamiljer – närde hela tiden en dröm om att återvända till Afghanistan. Vi kom inte från några fattiga förhållanden. Vi gick inte hungriga i Afghanistan. Det vi sak­nade var trygghet. Att återvända till Afghanistan förblev en avlägsen dröm. När Sovjet lämnade landet kastades det in i ett blodigt inbör­deskrig vars drivkraft var etniska och sekteristiska skiljelinjer.

Shiiterna i Irak ställde sig aldrig på Khomeinis sida. De förblev först irakier och därefter shiiter.

Inbördeskriget resulterade i att Kabul under en period var världens mest förstörda huvudstad. Många bedömare, bland annat den res­pekterade författaren och journalisten Ahmed Rashid, anser att kri­get mot Sovjet banade vägen för det islamistiska nyvaknandet i Asien och flera länder i Mellanöstern. Rörelser inspirerade av Ikhwan al Muslimin (Muslimska brödraskapet) hade direkt deltagit i kriget mot Sovjet och vädrade morgonluft när Röda armén besegrades och tvingades lämna Afghanistan 1989.

Kriget blev också spiken i kis­tan för Sovjetunionen som stat och idé, vilket dessutom hjälptes av Gorbatjovs reformpolitik, glasnost och perestrojka. Därmed föddes den gröna islamistiska väckelserörelsen ur den röda döden. Grönt har återkommande varit de islamiska revolutionernas färg. Det är en av orsakerna till min kluvenhet inför vad som sker i Sverige där det gröna och det röda alltmer kommit att bli synonymer.

Bland vissa bedömare blev 80-talet Guds revansch. Nästan som om Nietzsche missat att världen är större än Europa. 60- och 70-talets sekulära socialistiska nationsbyggande hade utmanats av en pånytt­född religiös iver i folkdjupet. Som en sorts renässans utan furste­speglar.

Panarabismen som sekulär nationalistisk arabisk-socialis­tisk idé hade gått i graven med Gamal Abdel Nasser. Parallellt med detta gav den iranska revolutionen 1979 ny energi åt de teokratiska visionärerna som drömde om en islamisk statsbildning i stället för en socialistisk. När kriget mellan Iran och Irak utspelade sig under 80-talet hoppades Khomeini att shiiterna i Irak skulle resa sig mot Saddam Hussein. Saddam, som hade etablerat det socialistiska Baathpartiet, förstod vad som var i görningen och tonade därför ner den sekulära framtoningen och förtrycket. I stället inledde han sina tal i irakisk television med att läsa ur Koranen.

Shiiterna i Irak ställde sig aldrig på Khomeinis sida. De förblev först irakier och därefter shiiter.

Vänsterns utveckling

För att överhuvudtaget kunna förstå varför Vänstern, som alltid haft en aversion mot religion överlag, kunnat närma sig islamistiska rörelser måste man förstå Vänsterns utveckling under de senaste decennierna. Man behöver också förstå vad jag menar när jag använ­der mig av termen ”Vänster” på ett till synes generaliserande sätt. Idéläror är ju sällan konformt enstämmiga. Inte heller islam som idé är monolitisk.

Johan Lundberg beskriver utvecklingen utifrån fyra aspekter i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2017). För det första har Östblockets fall och de kommunistiska systemens misslyckande tvingat Vänstern att söka nya bundsförvanter i sin polemik mot Väst. En sådan bundsförvant har man funnit i det islamistiska idégods som avskyr allt som kallas Väst oavsett vad det kan tänkas innebära. För det andra har globaliseringen möjliggjort för islamistiska rörelser att flytta fram sina positioner i högre utsträckning än socialistiska.

För det tredje har vänsteridéerna inom akademin använts som en språngbräda ut i samhällsdebatter och utbildningssystem i takt med att andelen högskolestudenter ökat kraftigt under de senaste decen­nierna. Även om studenterna som påverkats av idéerna är förhållan­devis få i relation till majoritetssamhället, är de tillräckligt många för att kunna omforma ett helt synsätt och dess tillhörande retorik. Avslutningsvis menar Lundberg att det alltid har funnits starka band mellan religion och kommunism eftersom båda anser att hela värl­den kan frälsas om bara alla gör och tänker samma sak.

Parallellt med detta har Vänstern till stor del också övergivit sin tra­ditionella klassteori till förmån för faktorer som har med identitet att göra. Den så kallade identitetsvänstern betraktar sin omvärld utifrån biologiska egenskaper som sexuell identitet, könsidentitet eller etnisk identitet som dessutom tydligen ska säga något om en människas uppfattningar och erfarenheter. Klass har blivit mindre viktigt. Hudfärg och ras är Vänsterns nya viktiga identitetsmarkörer.

Samtidigt genomgår den muslimska diasporan (exilen) i Väst en slags identitetskris.

Med en sådan utgångspunkt blir också begreppet rasifierad förståe­ligt, som den unga tjejen i min inledning talade om. Ironiskt nog har Vänsterns besatthet av ras och hudfärg nått den punkt i språkbruket där den i princip rör sig mot de etablerade högerextrema rörelsernas uppfattningar. Förstår man detta utifrån idén att extrema uppfatt­ningar egentligen ofta står varandra nära inser man att identitets­vänstern och extremhögern är närmare varandra än de själva tror. Mellan dessa två både likartade och perifera ytterlighetspositioner finns ett samhälle som alltmer slits itu.

Samtidigt genomgår den muslimska diasporan (exilen) i Väst en slags identitetskris. Visserligen är det inte helt oproblematiskt att jag överhuvudtaget använder mig av ordet diaspora eftersom det skulle kunna tolkas som att islam inte är svenskt utan i stället bör ses som tillhörande vissa andra geografiska regioner. Utöver det att detta ordval för en troende muslim innebär en gudsförminskning eftersom det begränsar Gud till en plats eller ett avgränsat geografiskt område, kan det vara rentav felaktigt att betrakta islam som något ickesvenskt.

Likväl använder jag mig av termen diaspora, med hopp om att läsaren ska förstå vad som åsyftas. Muslimer som valt att fly ifrån länder med muslimska majoriteter, dominerade av en lokal islamisk kultur, för att bosätta sig i det sekulära Väst som präglas av en kris­ten kultur har i handling underkänt de samhällen som de flytt ifrån.

De flesta muslimer har i ärlighetens namn flytt ifrån andra muslimers förtryck. I Sverige har de därtill behövt etablera sig i ett samman­hang där religion framför allt anses vara en privat angelägenhet. Att hålla den muslimska identiteten vid liv har alltså inneburit ständiga utmaningar.

Etniska församlingar

De etablerade muslimska församlingarna är framför allt samlade i storstäderna och är löst sammansatta. För många av dem har det varit svårt att orientera sig i den för dem nya svenska sociokul­turella miljön. Fortfarande är det ytterst få av de svenska församling­arna som har moskéer byggda för ändamålet att vara en gudstjänst­lokal. I stället utgörs en majoritet av så kallade källarmoskéer.

Vidare är de muslimska församlingarna brokiga. Flertalet av dem är fortfarande så kallade etniska församlingar som framför allt vän­der sig till trosutövare från de ursprungliga hemländerna. I det har svensk politik en del av ansvaret eftersom etniska sammanslutningar belönas. Därför finner vi också så många föreningar med namn där islam sammanvävs med en viss etnicitet. I Göteborg finns gambiska, albanska, bosniska och eritreanska församlingar, för att bara nämna några.

Det är egentligen inget att förvånas över eftersom det helt enkelt lönar sig bättre att påpeka en etnisk tillhörighet än en religiös befriad från etniska kopplingar. Det finns till och med en församling grundad av sydasiatiska shiamuslimer som flydde från Uganda under Idi Amins pogromer på 70-talet.

Den överväldigande majoriteten muslimer i Sverige skulle säkert svara nej på frågan om de känner sig representerade av unga män som talar om ras.

De etniska församlingarna funge­rar inte bara som en religiös gemenskap för gudstjänst utan blir även ett forum för att bibehålla den kulturella identiteten från hemlan­det. I några av dessa, exempelvis de turkiska, är imamen utbildad och utsänd av hemlandet för att ytterligare stärka bandet dit.

Man måste komma ihåg att en majoritet av de muslimska församlingarna i Sverige för en ganska lågmäld tillvaro och bedriver inget missionsarbete eller informationsverksamhet utåt. Jag vill emellertid inte fastna i ett resonemang om den första generationens invandrare och heller inte göra misstaget att betrakta islam som en etnisk markör. För mig är det viktigt att muslimska barn i Sverige blir fullvärdiga medborgare, fast förankrade i både islam och sin svenskhet och inte bara det ena eller det andra.

Är moskén representativ för alla muslimer?

Gemensamt för de två stora församlingarna i Stockholm och Göteborg är att de vänder sig till majoritetssamhället. Det är ingen slump att moskén vid Medborgarplatsen heter ”Stockholms moské” och den vid Ramberget heter ”Göteborgs moské”. Indirekt gör man också anspråk på att föra muslimernas talan i dessa städer.

Hur det förhåller sig med denna representativitet är en annan sak. Den överväldigande majoriteten muslimer i Sverige skulle säkert svara nej på frågan om de känner sig representerade av unga män som talar om ras. De svenska muslimerna är nämligen lika mångfacetterade i sina åsikter kring sin tro som de kristna i Sverige. De har olika poli­tiska uppfattningar och finns också representerade i hela det politiska spektrumet, möjligtvis undantaget Sverigedemokraterna. Det är därför ett misstag från svenska politiker och myndigheter att betrakta dessa församlingar som de svenska muslimernas röster. Dessutom anknyter båda moskéerna till Islamiska Förbundet. Detta har emellanåt visat sig vara problematiskt, något som jag ska försöka beskriva nedan.

I samband med den arabiska våren gjorde församlingarna vid Stock­holms och Göteborgs moské uttalanden där de bland annat visade sitt stöd för de folkliga upproren i Syrien, Tunisien och i Egypten. Däremot yttrade de sig inte kring revolutionen i Bahrain – tro­ligtvis för att den styrande regimen i Bahrain är sunnimuslimsk och motståndet bestod av shiamuslimer.

De föreläsare som bjuds in kommer nästan uteslutande från den åsiktsgemenskap som delar samma politiska ideologi som arrangörerna.

När den egyptiske presidenten Mohammed Morsi från Muslimska brödraskapet avsattes av gene­ral Abdal Fatah Al-Sisi i en militärkupp under 2013, tog båda försam­lingarna starkt avstånd från kuppen. I samband med detta besökte jag moskén i Göteborg. Under predikan uppmanades också försam­lingsbesökarna att delta i en demonstration mot militärkuppen. En yngre arg man reste sig upp och ropade med hög röst till imamen att moskén inte var en plats för politiska ställningstaganden av det här slaget. Där och då blev det uppenbart att församlingen försatt sig i en problematisk situation i och med ett så aktivt val av sida i de orolig­heter som hade blossat upp i Mellanöstern.

Islamiska Förbundet har också försatt sig i besvärliga situationer genom sina återkommande inbjudningar till tvivelaktiga förelä­sare som gjort antisemitiska uttalanden. Oftast har det upptäckts av svensk media i samband med konferenser som anordnats i Sverige. Naturligtvis finns det inte något märkvärdigt i att icke-muslimer granskar organisationer som får deras skatt i bidrag via staten.

För en utomstående kan det nästan framstå som att arrangörerna medvetet bjuder in antisemitiska talare eller åtminstone medve­tet slarvar med att göra bakgrundskontroll på sina föreläsare. Bety­der det att de ansvariga är fullblodsantisemiter som bjuder in före­läsare för att sprida judehat? Nej, självfallet inte.

Vad som däremot är problematiskt är att det narrativ som präglar organisationer som Islamiska Förbundet många gånger saknar nyanser. Det är vitt mot svart, höger mot vänster, muslimer mot icke-muslimer, ras mot ras. De föreläsare som bjuds in kommer nästan uteslutande från den åsiktsgemenskap som delar samma politiska ideologi som arrangörerna. Föreläsarna avviker nästan inte alls i synen på islam eller i synen på den förda politiken i Mellanöstern i allmänhet och Israel/Palestina i synnerhet.

Den som vill hålla sin ursprungliga kultur vid liv borde kunna ägna sig åt det helt på egen bekostnad, utan hjälp från staten.

När taket för den politiska diskussionen inte är särskilt högt tenderar också nyanserna i samtalet att bli begränsat. För mig som svensk muslim är den hotande och stridslystna retori­ken som dessa representanter för fram i samtalet oroande. Jag är rädd för att de unga männens retorik faktiskt kan drabba mina barn och andras barn. Legitim kritik mot staten Israel byts ut mot ett skuldbe­läggande av alla judar. En sekulär jude som har levt i generationer i Sverige klumpas ihop med en radikal bosättare från Gush Eminum-rörelsen. När man menar israeler säger man judar. Direkt har man snubblat ner i en semantisk återvändsgränd.

Under de senaste åren har de etablerade stora församlingarna utma­nats av en annan sorts källarmoskéer. Det finns nämligen två olika kategorier av dessa. Den ena är den som jag beskrev ovan, det vill säga den som tillhandahåller en plats för bön till muslimer från en gemensam kulturell bakgrund, men också för att upprätthålla kon­takten med hemlandet. I dessa moskéer är det alltså inte bara den gemensamma tron som delas utan också ett gemensamt språk och en gemensam kultur. För mig förefaller det besynnerligt att dessa mos­kéers verksamhet sker med hjälp av bidrag från svenska medborgares skatt eller – för att använda identitetsretoriken – med hjälp av ”vita” bidrag. Den som vill hålla kontakten med sitt hemland eller hålla sin ursprungliga kultur vid liv borde kunna ägna sig åt det helt på egen bekostnad, utan hjälp från staten.

Den andra kategorin källarmoskéer domineras av så kallade sala­fistiska församlingar. Dessa källarmoskéer vänder sig till alla mus­limer. Flertal av dessa församlingar har en egen missionsverksam­het. Språket på vilket man når ut till muslimer och icke-muslimer är svenska. De salafistiska församlingarna har spridit sig till de flesta större orterna i Sverige. Salafismen som fenomen är relativt ny i Sverige och har ökat successivt de senaste åren, i synnerhet efter ter­rordådet mot World Trade Center i New York 2001 och vad som i dessa kretsar kallas ”Västs krig mot islam”.

I media har salafisterna ofta beskrivits som radikala och dogmatiska muslimer som stödjer terrorrörelser som al-Qaida och IS. Men sala­fismen har flera grenar med skilda åsikter om förhållandet mellan individ och samhälle eller uppfattningar om våldsutövning. Stäm­ningen mellan olika salafistiska grupper kan vara väldigt hätsk. Det är alltså långt ifrån en enhetlig lära.

En nutida svensk studie av sala­fismen har bland annat gjorts av Susanne Olsson i antologin Religionen tur och retur (Makdam förlag 2017). Olsson definierar tre olika slags salafism: politicos, jihadis och puritaner. Politicos är salafister som anser det legitimt att delta i politiska val och inte motsätter sig att man röstar. I Egypten finns exempelvis det salafistiska partiet al-Nour. Detta står i bjärt kontrast med andra salafister som anser att politiska val är ett påfund av människor (bid’a) och inte något som är sanktionerat av Gud.

Ironiskt nog ser inte flera av dessa grupper något problem med att ta emot bidrag från sitt utta­lade hatobjekt.

Jihadisterna är den kategori som anser att det är legitimt att använda sig av våld eftersom våldet anses vara sank­tionerat i religionen. Den gruppen tar också tydligast avstånd från allt som har med det västerländska samhället att göra. I denna kate­gori återfinns rörelser som Islamiska Staten och al-Qaida. Den sist­nämnda kategorin, puritanerna, för en sluten tillvaro och försöker leva sina liv så strikt religiöst som möjligt. Puritanerna vill inte inte­greras i samhället, utan söker i stället aktivt religiösa skolor för sina barn och anser att kvinnor och män ska leva åtskilda i samhället.

Gemensamt för alla dessa grupper är deras hat mot väst. Ironiskt nog ser inte flera av dessa grupper som funnit sin trygghet i västs demo­kratiska ordning något problem med att ta emot bidrag från sitt utta­lade hatobjekt. Gemensamt för de olika salafistiska strömningarna är det tydliga avståndstagandet från den västerländska livsstilen efter­som den anses vara omoralisk.

Salafisternas ständiga utmaning är att vara omgivna av ett samhälle som man anser vara omoraliskt och som domineras av otrogna, kuf­far. I slutändan handlar det också om att återvända till ett autentiskt islam. Ordet salaf kommer från al salaf as-salih som syftar på de tre första rättrogna generationerna efter profeten Muhammads död. Ambitionen är att återvända till den epok då islam anses ha utövats på det mest korrekta sättet och försöka leva som muslimer levde då. I det ligger dessutom ett anspråk på att stå för den enda autentiska tolkningen av islams urkunder. Salafisterna är därmed inte intresse­rade av de andra etablerade muslimska lagskolorna som ger musli­mer vägledning i deras vardagliga förehavanden.

Att unga muslimer lockas till salafismen förklarar Susanne Olsson med ökad ekonomisk ojämlikhet i samhället, framväxten av stora segregerade utanförskapsområden i våra storstäder samt en stor migration från Mellanöstern. Det har gett de salafistiska organisa­tionerna förutsättningar till att öka i antal och lyfta fram sina posi­tioner. Genom sitt budskap omvandlar salafismen vad som ofta i Europa är en stigmatiserad och marginaliserad muslimsk identitet, till en utvaldhet och något positivt.

Muslimsk missionsverksamhet på gator, så kallad street-da’wa, var ett okänt fenomen i Sverige för bara några år sedan. I dag före­kommer det i flera svenska storstäder. De salafistiska grupperna är mycket offensiva i sin mission och kan nästan liknas vid den mis­sionsiver som en del frikyrkliga grupper drivs av. Målgruppen är inte sällan unga killar med ett kriminellt förflutet, vilket inte är någon slump. En ung kriminell med en rastlös, risktagande och aggressiv läggning som rekryteras blir naturligtvis en tillgång för fortsatt verk­samhet bland andra unga killar som hamnat snett i samhället.

De salafistiska organisationerna ser med misstänksamhet på muslimer som försöker integreras i samhället.

Islam är en religion som egentligen ställer mycket höga krav på den som vill tala om religionens budskap och innehåll. Historiskt har de lärda som uttalar sig i teologiska frågor genomgått en lång utbild­ning i Koranen och islams rättspraxis. Men på grund av ökad läskun­nighet bland muslimer i hela världen och globaliseringens tidevarv anses var och en kunna vara sin egen läromästare.

I dag går det att bli så kallad lärd genom att titta på YouTubevideos och läsa webbsidor. Församlingen kan nås dygnet runt genom sociala medier. Denna demontering av de traditionellt utbildade religiösa auktoriteterna och de etablerade islamiska institutionerna har givet­vis fått konsekvenser för hur religionen uttolkas och efterlevs. Min egen bedömning är att mycket få av de svenska internetimamerna har en traditionell islamisk skolning, men att detta kommer att änd­ras eftersom Sverige betalat ut CSN-bidrag till en mängd unga män som rest till Saudiarabien för att studera islam. Därmed ser vi återigen frukterna av den svenska bidragspolitiken.

Många av de självutnämnda auktoriteterna nöjer sig med att byta ut märkeskläderna mot arabisk långdräkt och låta skägget växa ut. Ty i dessa kretsar mäts fromhet utifrån yttre attribut såsom exempelvis längden på skägget. Någon större plats för andlighet finns inte heller, vilket leder till stor misstänksamhet mot sufism, islamisk andlighet, som man menar är mer av en avart än sann islam.

Mina egna observationer i såväl skolvärlden som på gatan är dess­utom att de dyra märkeskläderna vittnar om att de socioekonomiska ursäkterna helt enkelt är felaktiga och malplacerade.

En utmaning för svenska muslimer

De salafistiska organisationernas samhällsfrånvända orientering utgör inte i första hand en utmaning för det svenska samhället utan för svenska muslimer. Min uppfattning är att svenska muslimer utan större svårigheter har kunnat etablera sig i sitt nya hemland. Inte hel­ler ser jag några svårigheter med att kombinera muslimsk tro med ett liv i det sekulära Sverige för att skapa sig en svenskmuslimsk iden­titet. Men de salafistiska organisationerna ser med misstänksamhet på muslimer som försöker integreras i samhället, något som också framgår av de publikationer dessa organisationer ger ut.

För några år sedan kom jag över en liten skrift vid namn ”Den sanna religionen” som ges ut av en organisation som kallas Islamiska forskningscentret i Göteborg. Skriften vänder sig till muslimer i Sverige och innehål­ler levnadsregler. Bland annat lyfter den fram att muslimer inte ska ha icketroende till vänner och behandlar även fenomenet månggifte: ”Om han [mannen] skulle begränsa sig till endast en fru som kristna och andra gör, och som Islams hycklare hävdar vara bättre, resulterar detta i en mängd olika slags sedesfördärv.” Det är med andra ord tyd­ligt att man riktar sin udd mot de muslimer som vill följa svensk lag­stiftning där månggifte är olagligt.

Budskapet som förmedlas är nästan uteslutande utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. Hat kan nämligen vara en större drivkraft än kär­lek. I känsloladdade föreläsningar målar föreläsare upp situationen för muslimer runtom i världen. Ofta anspelar man på muslimernas lidanden i länder som Somalia, Afghanistan, Irak och Tjetjenien. Muslimerna utmålas som offer även i Europa där de danska Muhammad-karikatyrerna blev det yttersta beviset på att muslimer i hela världen är under attack.

Dessa grupper får sin näring från föreställningen att det råder en utbredd känsla av otrygghet och stigmatisering i förorten.

Detta förstärks ytterligare i förorten där myndigheterna pekas ut som ansvariga för tillståndet och förfallet, den höga arbetslösheten, den utbredda rasismen och misstänksam­heten mot muslimerna. Barnen fostras helt enkelt till att hata majo­ritetssamhället. Rättsväsendet pekas ut som fienden vars målsättning är att angripa muslimerna. Det är det här budskapet som de unga kil­larna får höra i källarmoskéerna. Resultatet kommer vi få se när bar­nen växer upp.

Min uppfattning är att rättsstaten och myndigheterna har en viktig uppgift i att motarbeta dessa uttryck. Gettofieringen och förfallet av förorterna i kombination med en hög sysslolöshet skapar en grogrund för radikala salafistiska grupper. Dessa grupper får sin näring från föreställningen att det råder en utbredd känsla av otrygghet och stigmatisering i förorten.

Hotet inifrån

Att de etablerade församlingarna har misslyckats med att bemöta salafisterna blev som sagt tydligt i samband med IS-rörelsens framfart i Irak och Syrien mellan 2013–2015. Det var under denna period som över 300 svenskar åkte för att kriga för IS. En majoritet av dem hade ingen direkt koppling till Syrien eller Irak. Många kom däremot från en småkriminell bakgrund.

Göteborgsområdet var föga förvånande överrepresenterat – något som också bekräftas i en rapport som publicerats av Barnombudsmannen där man intervjuat ungdomar som på ett eller annat sätt vistats i miljöer med islamistiska extremis­ter. I rapporten framgår att de radikala predikanterna bland annat har uppsökt ungdomarna på ungdomsgårdar och erbjudit dem ett syfte med livet och löften om en identitet och ett brödraskap.

Det är ingen slump att ”gatans predikanter” uppsökt dem just i dessa miljöer. De vet var ungdomarna vistas, de kan prata gatans språk och kan få de unga att känna samhörighet med dem. Deras språk är fjärran från det arkaiska och stela som predikas av de etablerade imamerna i moské­erna. Av rapporten framgår vidare att ungdomarna känner sig svikna och känner en frustration över att de etablerade imamerna inte tydligt har tagit ställning och vågat konfrontera de extremistiska imamerna. En av ungdomarna uttrycker: ”Att imamerna och sånt är mer öppna med det här och vågar säga att ’det här … IS och sånt är fel’, och prata om det, berätta.”

Jag ser det som att det återigen är den svenska bidragspolitiken och idén om att man kan rädda barnen genom att strö pengar över dem som är en del av problemet. Det är min fulla övertygelse att barn eller ungdomar på glid inte räddas med bidrag och fler datorer utan genom vuxnas brinnande engagemang. Det är dessa hängivna människor, som ofta arbetar i det fördolda, som vi som samhälle bör stötta.

Det största hotet för mus­limerna kommer inte från Sverigedemokraterna och andra högerextrema rörelser utan snarare från dessa extrema salafiströrelser.

Ungdomarnas frustration bör tas på allvar. Jag har själv många gånger upplevt att flera av de etablerade imamerna varit passiva och inte vågat ta diskussionen i en tid när de muslimska ungdomarna varit som mest utsatta. I Sverige är det få imamer som öppet vågat kritisera IS. Strategin verkar ha varit att inte ta diskussionen då man inte vill befatta sig med IS som ett islamiskt problem, som om IS inte har med islam att göra.

Det är dock en ohållbar inställning. IS-sym­patisörer hävdar nämligen att de bättre förstår hur islam ska utövas än någon annan och att just deras tolkning av religionen är den enda korrekta. Deras retorik är alltigenom religiös och bygger på både reli­giösa begrepp och urkunder, även om jag anser att de missförstått det mesta. Om de etablerade imamerna blundat för problemet för att de ansett att religionen kidnappats av extremisterna har de valt att inte bemöta kidnapparna. Om Stockholmssyndromet innebär att man sympatiserar med förövaren skulle man kunna säga att Göte­borgssyndromet innebär att man tror sig kunna tiga ihjäl förövaren.

Salafisterna har också fyllt det vakuum som traditionella försam­lingar inte har kunnat göra. Resultatet har i värsta fall inneburit att medlemmarna anslutit sig till rörelser som IS, åkt ner till Syrien och stupat eller tillfångatagits. Jag menar att det största hotet för mus­limerna inte kommer från Sverigedemokraterna och andra högerextrema rörelser utan snarare från dessa extrema salafiströrelser, eftersom de ger ungdomar en destruktiv muslimsk identitet vilket hotar muslimers framtid i Sverige.

Det inre hotet mot muslimerna är större och mer problematiskt än det yttre hotet från de extrema. Samma hot mot svenska muslimers framtid i Sverige kom­mer från den vänsterretorik som precis som salafisterna lär mus­limska ungdomar att hata sitt hemland, Sverige.

Praktiserande muslimer måste konfrontera de radikala

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns två tydliga ton­givande rörelser bland unga muslimer i Sverige. Den ena företräds av politiserade aktivister som inspirerats av ett postkolonialt och iden­titetspolitiskt tankegods. Denna börjar alltmer anta obehagliga fre­nologiska uttryck förklädd till en banaliserad form av akademisk vetenskap, precis som det var förr i högerled. Den andra företräds av isolerande och bakåtsträvande salafister.

Båda är problematiska då de präglas av ett tydligt ”vi och dem”-budskap. Båda utgår också ifrån en offermentalitet som i princip uppmanar ungdomar att tävla om vem som är mest utsatt. Budskapet är att det från samhällets sida förekommer en konspiration mot muslimer och att man därför måste organisera sig för att försvara sin islamiska gemenskap.

Rörel­serna är också problematiska då jag anser att de riskerar att splittra muslimer, och att de också spär på ytterligare fördomar om musli­mer och muslimhat i Sverige. Det är lätt att urskilja den salafistiska trenden som problematisk, men det är desto mer angeläget att iden­tifiera hur vänsterretoriken håller tillbaka muslimer från att uttrycka en annan åsikt. I och med att offerrollen blivit eftertraktad och en väg för att bli sedd, anses en avvikande åsikt vara hänsynslös eller känslokall. I värsta fall stämplas de som uttrycker en avvikande åsikt med nedlåtande epitet som ”onkel Tom” eller ”husblatte”.

Om muslimer i Sverige ska kunna konfrontera de radikala elementen inom islam måste den kampen framför allt föras av praktiserande muslimer.

Den salafistiska falangen riskerar i sin värsta form att leda till våld och terror, vilket vi redan fått uppleva genom två svenska terrordåd i Stockholm. Rasislamisternas vänsterretorik kommer sannolikt inte att leda till våld men i det långa loppet riskerar den att leda till ytterli­gare polarisering och att muslimer inte tas på allvar.

Ganska ofta uttrycks i samhällsdebatten förväntningar från det svenska samhället att islam ska reformeras och att de som ska kunna vara drivande i den utvecklingen är sekulära muslimer. Jag är tvek­sam till den typen av resonemang. Om muslimer i Sverige ska kunna konfrontera de radikala elementen inom islam måste den kampen framför allt föras av praktiserande muslimer.

Den absoluta majori­teten av svenska muslimer vill leva ett fredligt liv i Sverige. De har valt att flytta till Sverige och vill utöva sin religion utan problem. De sekulära, ibland före detta muslimer, som är de mest tongivande i debatten om islam har dock liten påverkan på den stora gruppen och betraktas ofta med misstanke. I stället måste praktiserande eller troende muslimer själva dels vara ledande i debatten om islams roll i Sverige, dels driva frågan om hur de radikala krafterna i framför allt förorterna och i källarmoskéerna ska motarbetas. Det är min över­tygelse att muslimer i Sverige blir bättre muslimer och även bättre svenskar genom att på djupet ta sig an sin egen tradition.

---

Texten är en bearbetad version av ett kapitel ur Muslimer i Sverige, en kommande antologi på Timbro förlag.