Gunnar Hökmark: Varken slumpen eller kötid är meritokratiskt

Emanuel Örtengren skrev en intressant och tankeväckande text om meritokrati där jag i stort håller med, förutom när han hamnar i ett resonemang om att kötid skulle vara mindre meritokratisk än slumpen genom lottning. Av detta skäl menar han att jag i någon mån skulle vara mot meritokrati och för plutokratins och aristokratins privilegier. Inget hade kunnat vara mer fel.

För min del måste jag säga att frågan om den offentliga makten ska lotta medborgarnas tillgång till diverse nyttigheter eller om de ska stå i kö för dem, inte har någon bäring på meritokratifrågan. Däremot hamnar man i frågan om det i första hand är individers val och ansträngningar som ska spela roll för deras vardag eller om det är beslut ovanför deras huvuden som ska vara styrande.

Men grundproblemet är i själva verket ett helt annat. Det gäller hur vi hanterar ett skolsystem som inte ger elever den start i livet de behöver, på grund av det faktum att alltför många skolor inte lever upp till kraven. En del skolor är bättre än andra och en del är riktigt bra, en del är sämre än andra och en del är riktigt dåliga. Det problemet löser vi inte genom lottning. Tvärtom så konserveras det om dåliga skolor får elever med lottens hjälp. Ett system där skolor får elever genom nitlotter och vinstlotter bygger inte på meritokratins logik men öppnar upp för den plutokratiska.

Kan vi därför inte enas om att problemet med dåliga skolor löser vi bäst genom att vi bygger ut de som är bra och ser till att fler kan få plats där, alternativt se till att andra skolor kopierar det som gör dem framgångsrika? Det är detta som gjort marknadsekonomi överlägsen alla andra system.

Ett samhälle som ersätter människors egen vilja med vaktens lotter, gynnar inte meritokrati och individuella val.

Borde vi inte också kunna enas om att varken slumpen eller kötid är särskilt meritokratiska system? Snarare tvärtom, att slumpen eller lång väntan premieras är båda icke-meritokratiska lösningar.

Däremot har kötid den fördelen att den sannolikt har större legitimitet. Dels därför att den bejakar föräldrars och elevers vilja att göra det bästa möjliga för sina barn eller den egna framtiden, medan slumpen är ett uttryck för att egna ansträngningar och egen vilja inte betyder något i slutändan. I de flesta andra sammanhang anser vi inte att de som stått i kö, vare sig det är utanför butiken, i bostadskö eller i väntan på en operation ska förlora sin plats genom lottning. Ett samhälle som ersätter människors egen vilja med vaktens lotter, gynnar inte meritokrati och individuella val.

I en planekonomi är kön den naturliga utgångspunkten, i en marknadsekonomi är människors efterfrågan däremot en signal om att bygga ut de bra skolorna och låta de sämre fasas ut. I respekten för människors egna val och i utvecklingen av bättre skolor finns en meritokratisk poäng som jag tror vi delar.

Emanuel Örtengren svarar:

Jag delar helt och hållet Gunnar Hökmarks syn att människors val ska respekteras i största möjliga mån. Jag vill att den valfrihetsrevolution som Hökmark och andra borgerliga politiker drev igenom i Sverige på 1990-talet ska komma fler till del. Bara så tror jag att det går att nå ett mer meritokratiskt samhälle där den enskildes ansträngning och skicklighet belönas, inte föräldrars sociala status och kapital.

Just därför är det viktigt att skolvalet utformas på ett sätt så att alla elever och föräldrar får en ärlig chans att aktivt välja skola. Knäckfrågan där Gunnar Hökmark och jag inte är överens är hur platserna till skolor som har fler sökande än platser ska fördelas.

Oavsett vilken metod som används kommer systemet aldrig att bli helt och fullt rättvist. Kommunala skolor använder ofta närhetsprincipen. Om den skulle tillämpas överallt skulle bostadssegregationen få fullt genomslag i skolan, och ambitiösa elever i utsatta områden skulle inte ha några alternativ. Det vore inte önskvärt.

Det förändrar inte det faktum att kötid som urvalsprincip leder till absurda konsekvenser.

Ett annat alternativ för att fördela platser till översökta skolor är kötid, vilket är vanligt bland friskolor. Gunnar Hökmark menar att kötid uppfattas som mer legitimt och förutsägbart än lottning. Må så vara, men det förändrar inte det faktum att kötid som urvalsprincip leder till absurda konsekvenser. Till vissa populära grundskolor är det praktiskt taget omöjligt att få en plats om man inte ställer sitt nyfödda barn i kö samma dag som de får sitt personnummer. Om två elever anmält sig på samma dag är det i de flesta fall tidpunkten på dagen anmälan är inlämnad – också det ett slags lotteri – som fäller avgörandet. Är lottning ett mer rättvist system för att fördela platser på översökta skolor än anmälningstid, som kan bero på vilken tid på dygnet någon är född? Jag tycker det.

Skolväsendet går inte att klassa som varken en plan- eller marknadsekonomi. Med det sagt borde den svenska skolan anamma fler marknadsliknande inslag. Inte minst borde det bli lättare för friskolor att – på samma sätt som kommunala skolor – möta ökad efterfrågan genom att expandera och öppna filialer. Det är också positivt att det har kommit nya förslag som ska ge Skolinspektionen större möjligheter att stänga ner skolor med stora och återkommande brister.

På så sätt kan vi komma närmare det samhälle som både Gunnar Hökmark och jag vill se: ett där möjligheten att komma in på en bra skola, och därmed få större chans att lyckas senare i livet, varken är beroende av ett faktiskt lotteri eller av vad som i praktiken är ett postkodlotteri.