Idéer Krönika
Gudstjänstbesökarna borde få vara anonyma
Vaccinpassen avslöjar mycket, bland annat hur begränsad svensk förståelse för religion är. Gudstjänster kan inte likställas med hockeymatcher, skriver Johanna Grönbäck.
Det sägs att normer blir som mest synliga när de bryts. I lägenhetskomplexen och längs radhusgatorna blir det de fönster där adventsljusstakar och stjärnor saknas, som märks.
När den dåvarande regeringen i mitten av november meddelade att användningsområdena för vaccinpass, eller vaccinationsbevis som det heter i de gråare dokumenten, skulle utökas påpekades att syftet var att ”kulturen, idrotten som andra viktiga evenemang och sammankomster” skulle få möjlighet att verka. I såväl kommunikation som praktik klassificerade man därigenom kyrkan, moskén, synagogan och andra religiösa platser som vilka som helst, och gudstjänsterna som evenemang bland andra.
Det finns flera principiella och praktiska invändningar till vaccinpass generellt, och till användning i samband med religiösa sammanhang i synnerhet. Det är att lägga till en individuell identifiering och en statlig kontroll inför att någon ska närma sig sin innersta tro, och det är ett villkorande av den grundlagsskyddade rättighet som religionsfriheten är. Jacob Rudenstrand, som är biträdande generalsekreterare i Svenska evangeliska alliansen, påpekar träffsäkert i en debattartikel att gudstjänster till sin karaktär skiljer sig från sådant som biobesök och idrottsevenemang. Bland gudstjänsternas besökare finns människor som är hemlösa, papperslösa eller på annat sätt utsatta och utanför. Krävs vaccinpass för inträde dit, krävs vaccinpass in till en fristad och en plats för stöd och tröst.
Det är även att knyta religionsutövande till individuell identifiering.
Bland gudstjänsternas besökare finns människor som är hemlösa, papperslösa eller på annat sätt utsatta och utanför.
Från den 1 december krävs att vaccinpass visas vid allmänna sammankomster som samlar fler än 100 besökare. För gudstjänster kan samfund därför undvika passkravet om de sätter maxgräns och ser till att sällskap håller avstånd. Men om något vet vi att de politiska beslut som har handlat om pandemin har varit nyckfulla och stundtals gått i otakt med hur riskfyllt läget faktiskt varit. Nyare och hårdare restriktioner tycks oftare ha svarat mot opinioner än mot hur kraftiga sjukdomshoten varit. Alltmedan den partipolitiska oppositionen driver på för att utöka passens användningsområden in absurdum.
För bara några månader sedan lovade regeringen rentav att vaccinpass inte skulle användas för tillträde till religiösa sammankomster.
I vaccinbevisen märks så återigen hur förståelsen för religion brister i Sverige, också bland nationella beslutsfattare. I andra länder görs undantag och debatterna är intensiva. I Frankrike – där ”hälsopass” används för att besöka alltifrån caféer till bussar – har man gjort undantag för just religiösa sammankomster: för tillbedjan kräver man inga pass.
I Sverige blir gudstjänsten i princip som hockeymatchen.
Ibland kallas det för religionsanalfabetism eller religionsosäkerhet, den i Sverige relativt utbredda oförståelsen kring religion. Religion betraktas stundtals som något som ligger utanför vardagen och tro som något en person vid behov kan lägga undan ihop med den fysiska kippan.
Läs också:
Gudstjänsten betraktas därför inte som den djupt personliga och andliga företeelse den är. Och id-kontroll i samband med det, knappt som fråga.
Aktivt religionsutövande är här en minoritetserfarenhet, och religion något som bemöts med skepsis. Därför borde möjligheten att förbli anonym vid gudstjänstbesök vara särskilt viktig att värna.
Tro betraktas i Sverige som något som en person vid behov kan lägga undan ihop med den fysiska kippan.
Men i fönstren strålar adventsstjärnor. En del kallar därför den svenska relationen till religion som post-kristen och fångar hur tron på Gud har avtagit, men att kristendomen fortsatt märks. Begreppet antyder samtidigt en idé om att Sverige tagit ett steg vidare, framåt, och bort från religionen, som om det vore den självklara riktningen.
Det klingar väl med vad Karl Ove Knausgård menade när han kallade Sverige för cyklopernas land. Här, menade han, finns en samhällsanda som inte klarar av ambivalens. Bara en hållning åt gången accepteras som moraliskt godtagbar. Cykloperna, skrev Knausgård, ”vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara”.
Kristna traditioner läggs samman med en ateistisk inställning och blir den dominerande andan. Trots att Sverige är ett pluralistiskt samhälle, betraktas det dominerande som det neutrala och det andra som det avvikande.
Det är svårt att avvika från normer. I det här fallet borde man åtminstone slippa visa pass när man gör det.