Grundlagsskydda inte public service

En intressant illustration av hur en ogenomtänkt och dålig politisk idé snabbt kan omfamnas ganska brett är hugskottet ”grundlagsskydd för public service”. Detta förslag framfördes i en riksdagsmotion (2017/18:1139) av vänsterpartisterna Mia Sydow Mölleby, Nooshi Dadgostar och Rossana Dinamarca.

Förslaget behandlades sedermera i den parlamentariska tryck- och yttrandefrihetskommittén 2020. Där anslöt sig Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet till Vänsterpartiets motionsidé. Från Moderaternas ledamot anfördes däremot att ”en regim kan missbruka public service genom att definiera saklighet och oberoende på ett sätt som vi tycker är odemokratiskt”.

Karin Pettersson, kulturredaktör på Aftonbladet, reagerade vasst och korrekt i augusti 2020. För det första mot att det bara ”tog cirka fem sekunder innan justitieminister Morgan Johansson drog fascistkortet”. Sedan skrev hon insiktsfullt om hur medielandskapet befinner sig i en djup kris: 

Affärsmodellerna som massmedierna förlitade sig på under efterkrigstiden fungerar inte längre. /…/ Medier med breda målgrupper: kvällstidningar, lokala och regionala medier – sitter med krympande resurser och många får allt svårare att nå ut.

Hon konstaterade vidare att Socialdemokraterna saknar andra idéer om mediepolitiken än att hålla kvar vid nuvarande presstödssystem och fortsatt stöd till public service:

Får de bestämma kommer dagens utveckling att fortsätta, vilket innebär att den kommersiella journalistiken blir svagare, public service alltmer uppsvullet och dominerande. Det är i sig en farlig situation, men för jobbig att ta tag i.

Hon fortsätter:

Public service-bolagen gör inte allt rätt. De är i sig ingen garant för demokratin, utan en av flera viktiga byggstenar. Fler saker krävs, exempelvis livskraftiga privata medier, och alldeles särskilt levande lokal- och regional journalistik. Hur ska detta uppnås? Om detta verkar inte någon ha någon idé.

Det är också, det måste sägas, en grumlig tanke att hot mot public service ska grundlagsstiftas bort. De som vill ha kvar SVT, SR och UR som starka och självständiga bolag måste klara att ta hem diskussionen om varför det är viktigt för väljarna. Av demokratiska skäl.

Även Tobias Wikström har på ett distinkt sätt formulerat kritiken mot tanken att public service ska åtnjuta en särställning. På Dagens Industris ledarsida i januari i år tar han bland annat upp ett debattinlägg på DN kultur av den tidigare TV4-chefen Jan Scherman och den tidigare SVT-chefen Christina Jutterström:

Public service är inte garanten för demokratin. Det är fria medier i bred mening som bidrar till folkbildning, granskning av missförhållanden och möjliggör ansvarsutkrävande. Att säga att det är just public service-journalistik som är oumbärlig för den svenska demokratin är inte bara missvisande. Insinuationen i DN-texten om att nedskärningar av public service föreslås för att ‘gynna privata intressen’ är ett indirekt underkännande av den publicistik som utförs av tusentals journalister på privatägda medier, exempelvis samtliga dagstidningar i Sverige.

Den absurda idén om ”grundlagsskydd” hör hemma i papperskorgen tillsammans med andra av Vänsterpartiets idéer.

I artikeln pekar Wikström på fyra aspekter som uppenbarligen behöver upprepas.

För det första:

Public services uppdrag är alltså radio- och tv-sändningar och inget annat.

För det andra:

Public service bygger på obligatoriska avgifter eller skattemedel. Övriga mediemarknaden är i huvudsak marknadsutsatt. Gränsdragningen för public service är viktig för att övriga medier ska kunna överleva.

För det tredje:

Public service-företrädare har sitt egenintresse. Varje nedskärning kan drabba den egna verksamheten. I andra medieföretag fungerar det inte så att man har en garanterad totalsumma som utgångspunkt, och sedan är frågan hur man ska spendera den. Det är så man ska förstå kraven på att public services finansiering ska låsas fast i grundlagen.

Och för det fjärde:

Public service har bidragit med högkvalitativ journalistik och förstklassig underhållning i decennier. Kritiken mot det som public service producerar är ofta överdriven. Men det bästa skyddet för att denna verksamhet behåller sin funktion, kvalitet och relevans är inte statliga avtal utan journalisternas och redaktörernas integritet – samma sak gäller här för SR/SVT som för andra mediebolag.

Kommer dessa insikter – som borde vara självklara – att finnas med i diskussionen i, och om, den utredning om nytt avtal för public serviceföretagen som Göran Hägglund nu leder? Kommer den absurda idén om ”grundlagsskydd” att försvinna till den papperskorg där den hör hemma tillsammans med andra av Vänsterpartiets idéer?