Att mörda i urskogens namn

I november 2007 gick den 18-årige Pekka-Eric Auvinen in på sin tidigare högstadieskola, sköt åtta personer och tog därefter sitt eget liv. I det manifest och de filmklipp han lämnade efter sig förnekade han att människan skulle ha en särställning i förhållande till andra arter och hävdade att den moderna civilisationen måste monteras ned med våld för att rädda planeten.

År 2020 åtalades två unga män för mordbrand mot en minkfarm i Sölvesborg. De två männen hade kopplingar till ekofascistiska grupperingar i USA. Enligt åtalet var detta det första terrordådet i Sverige med sådan bakgrund. Utomlands finns exempel sedan tidigare.

Sommarens rapporter om extremhetta i bland annat Kanada och den senaste veckans katastrofala översvämningar på den europeiska kontinenten ger en målande bild av vad som väntar om klimatfrågan inte tas på allvar. Det krävs inte en Greta Thunberg för att se ett akut behov av politiska lösningar. Samtidigt riskerar en alltför högstämt apokalyptisk retorik att underblåsa och legitimera antidemokratisk extremism. 

Ekoterrorism, militant veganism och klimatmotiverad civil olydnad signerat den autonoma vänstern har fått sin beskärda andel uppmärksamhet de senaste åren – på goda grunder. Men även extremhögern har alltså börjat mobilisera i gröna frågor. Det är en mobilisering som redan har kostat liv. 

Även extremhögern har börjat mobilisera i gröna frågor. 

I juni i år lanserade Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en omfattande rapport om gröna fascistiska idéer och deras utbredning i Sverige skriven av Hannah Pollack Sarnecki. Redan i fjol släppte FOI en kortare rapport om ekofascistisk internetpropaganda, och de två kompletterar varandra väl. Att FOI har fått upp ögonen för rörelsen, och nu strävar efter att sprida kunskap om den, tyder på att den gröna utvecklingen i radikalnationalistiska kretsar bör tas på fullaste allvar.

Den senare rapporten uppmärksammar särskilt coronapandemins effekter på den gröna fascismens utbredning. Slutsatsen är att den ökade spridningen av allehanda undergångskonspirationer har varit gynnsam för brobyggande mellan radikala grupper som tidigare har varit isolerade, löst sammanhållna och kortlivade fenomen. 

Även Säkerhetspolisen noterar i sin årsbok för 2020 (s. 51) en stärkt ekofascistisk tendens i radikala miljöer:

Säkerhetspolisens bedömning är att det finns ett ökat intresse för ekofascism och miljö- och djurrättsfrågor bland våldsbejakande högerextremister i Sverige och runtom i Europa. Klimatkrisen skylls på den ökade invandringen, jordens överbefolkning och politikers bristande handlingskraft i frågan.

Med våldet som vapen 

Vad är då ”ekofascism”? Begreppet är på ytan ganska oklart. I båda rapporterna slår FOI fast att det rör sig om ”grön radikalnationalism”. Med utgångspunkt i historikern Roger Griffins kortfattade definition av fascism som ”en politisk ideologi vars mytiska kärna i dess olika former är en folklig ultranationalism med fokus på nationens återfödelse” avgränsas ekofascism som ett spretigt knippe idéer som kombinerar fascism med miljöretorik och klimathänsyn. Typiskt sett läggs skulden för klimat- och miljöförstörelsen på icke-vita, och våld legitimeras som medel för att återupprätta ett samhälle där etniskt skyddsvärda grupper kan leva i balans med naturen.

Den norske massmördaren Anders Behring Breivik inspirerades kraftigt av den samhällskritiska ekoterroristen Theodore Kaczynski. Kaczynski, även känd som Unabombaren, är en amerikansk tidigare matematikprofessor som sedan 1996 sitter frihetsberövad på livstid för att genom en bombkampanj riktad mot människor som arbetade med teknologiutveckling ha dödat tre och skadat ytterligare 23 personer. 

Våld legitimeras som medel för att återupprätta ett samhälle där ”etniskt skyddsvärda” grupper kan leva i balans med naturen.

Kaczynskis manifest Industrisamhället och dess framtid, som han genom utpressning lyckades få publicerat i två stora amerikanska dagstidningar innan han identifierades och greps, är i dag vida spritt. Det manar till revolutionär kamp mot det teknologi-industriella komplexet, som Kaczynski ser som ett existentiellt hot mot människans frihet och värdighet. Stora delar av manifestet ägnas åt kritik av den globala vänstern, som Kaczynski hävdar är drivande i denna utarmning av det mänskliga livet. Breivik plagierade stora delar av Kaczynskis manifest när han skrev sitt eget drygt 1 500 sidor långa manifest, som distribuerades digitalt samma dag som bombdådet i Oslo och massakern på Utøya ägde rum.

Brenton Tarrant, som år 2019 sköt ihjäl 51 muslimer i två moskéer i Christchurch, Nya Zeeland, hade uttalat ekofascistiska motiv, och uppger i sitt eget manifest att han inspirerats av Breivik. Patrick Crusius inspirerades i sin tur av Tarrant när han några månader senare mördade 22 människor på en stormarknad med stor andel latinamerikanska kunder i El Paso, Texas. 

Dessa närtida, konkreta exempel på våldsdåd som till del motiverats med gröna, radikalnationalistiska idéer ger, i kombination med den utveckling FOI och Säpo ser i Sverige, skäl att utforska idéströmningen närmare. För den finns, och den är inte ofarlig. Tvärtom identifieras den  som en växande rörelse med reell våldspotential.

Fascismens gröna historia

Det är lockande att avfärda den gröna radikalnationalismen som ett utslag av opportunism från den alternativradikala högern. På ytan är ett förstärkt fokus på klimat- och miljöfrågor ett strategiskt sätt för radikalnationalistiska rörelser polera sin yta för att appellera till en bredare krets och rekrytera desillusionerade och engagerade unga. 

Den gröna strömningen inom fascismen och radikalnationalismen är dock ingenting nytt. Omsorg om naturen, klimatet och miljön har varit en central del av det fascistiska idéknippet ända sedan dess födelse. 

Omsorg om naturen, klimatet och miljön har varit en central del av det fascistiska idéknippet ända sedan dess födelse. 

Sociologiprofessorn Göran Dahls bok ”Radikalare än Hitler? De esoteriska och gröna nazisterna” (Atlantis, 2006), är ett ambitiöst försök att förklara den historiska uppkomsten av fascismens gröna drag. 

Historien börjar i den germanska Völkisch-rörelsen under 1870-talet: en rörelse som byggde på idén om en germansk folkgemenskap byggd på blodsband, och som syftade till att rensa ut ”folkfrämmande” idéer, kulturinfluenser och folkgrupper från den germanska sfären. Redan då var antisemitismen utpräglad. Ungdomsrörelsen die Wandervögel kombinerade under 1890-talet Völkisch-idéerna med en stark naturromantik. Die Wandervögel organiserade skogsutfärder, motarbetade industrialiseringen och förespråkade en återgång till ett mer naturnära levnadssätt – allt i syfte att bevara det germanska arvet rent. 

Blod och jord, Blut und Boden, är ett välkänt nazistiskt slagord som populariserades på 1930-talet av av den nazityska jordbruksministern Walther Darré (1895–1953). Tanken bygger på äldre, mytologiserande teorier om att en etnisk folkgrupp har en särskild metafysisk relation till sitt ”naturliga” geografiska territorium. Parallellerna till C G Jungs (1875–1961) teori om det kollektivt omedvetna, som är som starkast sammanflätat i den lokala gruppen, är tydliga. Från tanken att ett visst folk har ett särskilt nedärvt band till ett visst territorium är steget till resonemang om rätt till, och ansvar för, detta territorium försvinnande kort. 

Tanken bygger på äldre, mytologiserande teorier om att en etnisk folkgrupp har en särskild metafysisk relation till sitt ”naturliga” geografiska territorium.

Detta återspeglas i den nazityska fascinationen kring den tyska bonden, som levde i nära förbund med den tyska jorden. Resonemanget leder naturligt vidare till att angrepp på jorden är ett angrepp på folket – och ”föroreningar” blir den främsta fienden. Kort sagt är det invandrarnas och icke-européernas fel att klimatet är hotat, och de bär även skulden för miljöförstöring på det tyska territorium som rättmätigen tillhör tyskarna. Nazisterna bedrev, parallellt med utrensningar och folkmord, en för sin tid aktiv miljö- och djurskyddspolitik. 

De äldre fascistiska idéerna, karakteriserade av exempelvis italienaren Julius Evola (1898-1974), utmärks av ett cykliskt förhållningssätt till tiden: en svunnen storhet har förfallit, och förfallet måste motarbetas med kraft för att denna ska återupprättas. Sarnecki (FOI 2021, s.18) beskriver det som att ”[e]n grundpelare i detta resonemang är idén om att det moderna samhället behöver falla samman för att lämna plats för en ny och bättre värld”. De gröna inslagen förstärks, utöver blod-och-jord-resonemanget, genom tolkningen av storhet som renhet: den rena naturen sammankopplas med den rena ”rasen”, som enligt fascisterna är starkare och mer naturlig och därför eftersträvansvärd. Det rena, starka och friska är lika eftersträvansvärt hos människan som i naturen.

På andra sidan: urspårad djupekologi

Skärningspunkten mellan miljömedvetenhet och auktoritarism går även att närma sig från andra hållet. Djupekologin, en filosofisk strömning inom miljörörelsen som formulerades av den norske filosofen Arne Næss (1912–2009) på 1970-talet i verket Ekologi, samhälle och livsstil (Økologi, samfunn og livsstil, 1973), är i sin ursprungsform demokratisk, om än samhällskritisk, men rörelsen har inte varit immun mot mutationer. 

Upphovsmannen Næss kallar den en ekosofi, och rörelsen utmärks av en biocentrisk moraluppfattning. Människan är alltså inte särskilt moraliskt skyddsvärd – i stället är det biosfären och det globala ekosystemet som sådant som ska prioriteras. Den orörda naturen har ett värde i sig själv, enligt Næss, och detta kräver människan radikalt förändrar sitt förhållningssätt till naturen.

Även om man inte skriver under på att människan bara är ett djur i mängden låter detta knappast apart våldsbejakande – och det var det inte heller, i sin ursprungsform. Däremot har djupekologin kritiserats för att legitimera problematiska verktyg för att uppnå samhällsförändring. 1800-talsekonomen Thomas Malthus (1766–1834) menade att mänsklighetens fortplantning skulle leda till en oändlig befolkningstillväxt, som skulle leda till allvarlig resursbrist. Därför förespråkade han befolkningsbegränsning genom födelsekontroll. Murray Bookchin (1921–2006), anarkist och en av socialekologins förgrundsgestalter, kallade i en artikel från 1987 djupekologin en sorts ”fascistisk malthusianism”, eftersom djupekologerna med Næss i spetsen hävdat att jordens befolkning måste reduceras för att inte tära på naturen. 

Næss personligen pudlar förvisso från detta senare i livet, och överger tanken på politiskt säkerställd befolkningsminskning till förmån för radikal resursomfördelning. Att även djupekologin ger utrymme för att offra människor för planetens väl råder det dock inget tvivel om. 

Extremer har dock en tendens att närma sig varandra som ändarna på en hästsko.

Ekofascism och djupekologi är givetvis långt ifrån samma sak, och olika typer av våldshandlingar med klimatmotiv är viktiga att särskilja. Där ekofascisterna ser hierarkier och vill offra vissa människor till förmån för andra, ser djupekologerna alla människor som ungefär lika problematiska. Extremer har dock en tendens att närma sig varandra som ändarna på en hästsko, särskilt när det finns så tydliga beröringspunkter i de bakomliggande problemformuleringarna. Det går inte att utesluta att djupekologer, med sin redan ganska mörka människosyn, kan vara mer känsliga för ekofascistisk påverkan än andra – särskilt inte vad gäller legitimerandet av våld för gröna syften.

Ett säreget exempel på det återfinns hos den finske ornitologen och fiskaren Pentti Linkola (1932–2020). Han kallade sig själv djupekolog, men är i dag främst populär i radikalnationalistiska kretsar. Göran Dahl kallar honom ekofascist rakt ut. Linkola förespråkade ett totalitärt samhälle, men den starka nationalstaten som mellansteg, för att säkra naturens renhet och arternas fortlevnad till varje pris. Om ett tredje världskrig hade rensat bort överflödet av människor på jorden och nedmonterat det degenererade och onaturliga industrisamhället hade det enligt Linkola bara varit välkommet. Pekka-Eric Auvinen, den 18-årige skolskjutaren från 2007, uppgav sig vara inspirerad av just Linkola.

Tillsammans mot undergången?

När man väl har övertygat sig själv om att en kris är förestående kan man förhålla sig till den på olika sätt. Att försöka förebygga krisen är ett alternativ, att stålsätta sig inför den är ett annat. Ett tredje, som förekommer i just de extrema grupper som hälsar krisen som nödvändig och eftersträvansvärd, är att försöka påskynda den. Detta accelerationistiska förhållningssätt växer inom högerradikala rörelser, noterar FOI-rapporten. Samhället anses vara så genomruttet att det måste drivas till sin kollaps för att kunna återuppstå på nytt, och våld ses som det enda effektiva sättet att uppnå detta. Som de ser det lever vi i ett genomdekadent samhälle styrt av en korrupt elit, som behöver bekämpas för att skapa ett nytt, starkare samhälle. 

Samhället anses vara så genomruttet att det måste drivas till sin kollaps för att kunna återuppstå på nytt.

Det övergripande narrativet att samhället närmar sig en kollaps om inte radikala åtgärder vidtas är långt ifrån ett perifert fenomen, och känns igen även från rörelser som Extinction Rebellion. Även om de moraliska och ideologiska grundvalarna kan skilja sig åt, finns det starka skäl att uppmärksamma och bemöta denna sorts apokalyptiska verklighetsbeskrivningar. När själva existensen tycks stå på spel och känslan av handfallenhet breder ut sig upplevs få verktyg vara oproportionerliga. För att återge det kanske mest spridda citatet av Pentti Linkola:

Vad ska man göra när ett fartyg med hundratals passagerare plötsligt kapsejsar, men det bara finns en livbåt? När livbåten är full kommer de som hatar livet att försöka fylla den med fler, och sänka alla. De som älskar och respekterar livet kommer att ta en yxa och hugga av de extra händer som klamrar sig fast vid relingen

Troligen är ekofascisterna ännu farligare än den miljömedvetna vänsterextremismen, inte minst i sin målmedvetna inriktning mot specifika grupper, men rörelserna enas i en problematisk syn på vilka medel som är tillåtna för att nå ett högre syfte – i synen på människan, eller i vart fall vissa människor, som problem. 

I värsta fall hittar extremister av olika slag varandra. FOI varnar redan nu för en sådan utveckling. I de digitala miljöerna hjälps de åt att radikalisera sökande, uppgivna unga. Det finns med andra ord skäl att vara uppmärksam – och för demokratiskt grundade politiska aktörer att presentera förtroendeingivande alternativ.