Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Den gröna högern är här för att stanna

Alltför länge har vänstern haft sakägande i miljö- och klimatfrågor. Ska borgerligheten återvinna förtroendet behövs en radikal och nytänkande reformagenda. Det räcker inte att peka på andras brister, skriver Christoffer Heimbrand.

Högern får inte bli nejsägare i klimatdebatten. Bild: Pixabay.

Flera opinionsmätningar har under året utsett Moderaterna till väljarnas favoritparti när det kommer till klimatfrågor. Likaså var det Moderaterna som 2018 fick högst betyg när Timbro i en rapport jämförde effektiviteten hos partiernas klimatpolitik. Det är en bra början, men högern måste göra mer än att säga nej till andras impopulära förslag om flyg- och plastpåseskatter.

Utifrån ett ideologiskt perspektiv är en ansvarsfull miljö- och klimatpolitik lätt att rättfärdiga både för liberaler och konservativa. Den personliga och ekonomiska friheten måste utövas med respekt för andras rätt till liv och egendom. Enligt John Stuart Mills skadeprincip sträcker sig äganderätten endast så långt att den inte går ut över någon annans fri- och rättigheter.

Det är dock nästintill omöjligt att härleda avgaserna från en bil i storstaden till ett specifikt sjukdomsfall som kanske orsakas av partiklarna. I stället för skadeståndsanspråk får staten träda in och kompensera för den skada som är i farans riktning. På samma sätt har vi ansvar för att utsläpp i Sverige drabbar önationer i Stilla havet som riskerar att hamna under vatten inom en snar framtid. 

Den konservative behöver bara blicka tillbaka till Margaret Thatcher eller Ronald Reagan för att hitta två miljöhjältar till höger att inspireras av.

För att kompensera för de skador som utsläpp eller föroreningar orsakar behövs regleringar och restriktioner. Undantag från en laissez-faire-linje måste också göras för att komma till bukt med allmänningens tragedi när det gäller mark eller havsbottnar som ingen äger. 

Den konservative behöver bara blicka tillbaka till Margaret Thatcher eller Ronald Reagan för att hitta två miljöhjältar till höger att inspireras av. Utan dem hade det troligtvis inte blivit något Montrealprotokoll eller en snabb utfasningen av freoner för att rädda ozonlagret.

Thatcher var även tidig med att uppmärksamma klimatförändringarna i ett tal från 1990:

Hotet från den globala uppvärmningen är fortfarande osynligt, men tillräckligt verkligt för att genomföra förändringar och uppoffringar, så att vi inte lever på bekostnad av framtida generationer.

Thatcher tog striden både för fria marknader och miljön. Hon slog fast att ekonomisk tillväxt är centralt, inte bara för att levnadsstandarden ska fortsätta öka, utan för att skapa det värde som behövs för att genomföra den nödvändiga klimatomställningen. I ett samhälle utan tillväxt blir kampen för ett bättre klimat en nedprioriterad lyxfråga.

Konservativa idéer om förvaltarskapstanken, lojalitet med föregående och kommande generationer går enkelt att förena med den försiktighetsprincip som används för att undvika oförutsedda konsekvenser för miljö och klimat.

Trots detta fastnar resonemangen alltför ofta i populistisk retorik och kritik mot ineffektiva klimatåtgärder.

Tron på marknadslösningar, framsteg och på internationellt samarbete ger borgerligheten goda möjligheter att lyckas i klimatfrågan. Trots detta fastnar resonemangen alltför ofta i populistisk retorik och kritik mot ineffektiva klimatåtgärder. Självklart ska klimatsatsningar utvärderas utifrån hur stora utsläppsminskningar som varje spenderad skattekrona ger – men det får inte förväxlas med att den som satsar minst på klimatet har den bästa politiken.

Läs också:

Det viktigaste politiker kan göra är att sätta upp tydliga spelregler för att sedan släppa marknadskrafterna fria. Enligt principen om att utsläpparen betalar ska den som skitar ner stå för de samhällsekonomiska kostnaderna som uppstår. Redan på 1960-talet lade dåvarande Folkpartiet fram en riksdagsmotion om miljöavgifter i linje med detta. En annan logisk följd av principen är att den som samlar in utsläpp från atmosfären – och minskar de samhällsekonomiska kostnaderna – också ska få betalt för det. Med hjälp av en så kallad lagringspeng kan ny teknik för koldioxidinfångning och lagring stimuleras. 

Men det räcker inte att sätta ett pris på koldioxidutsläpp – det måste vara ett högt pris. 

Jämfört med andra skatter är klimatskatter dessutom mindre skadliga. Skatter på arbete gör att vi jobbar mindre och höjda skatter på kapital riskerar att tvinga pengarna utomlands. Syftet med klimatskatter är, förutom att individen ska bära sina egna kostnader, att det skadliga beteendet ska förändras. Således är klimatskatter ingen trygg skattebas, men vad gör det för en klassisk liberal som ändå tycker att staten behöver bantas?

Den ekonomiska tillväxten är mer frikopplad från utsläppen idag än någonsin tidigare. 

Trots klimatkrisen finns det all anledning att vara optimistisk. Den ekonomiska tillväxten är mer frikopplad från utsläppen i dag än någonsin tidigare. Samtidigt finns det tydliga samband mellan ekonomisk tillväxt och bättre miljö. Det beror till stor del beror på tekniska framsteg. Teknisk utveckling och konkurrens gör att företagen tävlar i hushållningen av resurser och hållbarhet. En förutsättning för att denna utveckling ska fortgå är att staten intar en teknikneutral hållning och inte särbehandlar enskilda teknik- eller energislag.

***

Klimatfrågan är i allra högsta grad en global fråga och ska Sverige åstadkomma verklig förändring görs det bäst inom ramen för internationellt samarbete, exempelvis inom EU. Under våren har priset på utsläppsrätter inom ramen för EU-ETS slagit nytt rekord. Den senaste reformen – som kom till på initiativ från den svenska regeringen –  väntas leda till utsläppsminskningar motsvarande 50 gånger Sveriges årliga utsläpp. 

Det är en välkommen utveckling som gör större skillnad än vad något vi på egen hand kan göra i Sverige. Utsläppsrättssystemet behöver dock bli bredare och omfatta fler områden i framtiden, i takt med att priset ökar ytterligare.

Särskilt på klimatområdet är det lätt att fastna i en övertro på att alla problem kan lösas med mer statlig makt. 

Särskilt på klimatområdet är det lätt att fastna i en sorts statsförgudning – en övertro på att alla problem kan lösas med mer statlig makt. Tvärtom har statliga ingrepp historiskt sett ofta inneburit björntjänster för klimatet och snarare gynnat specifika särintressen.

Enligt siffror från Naturskyddsföreningen går minst 30 miljarder av våra skattekronor årligen till subventioner av klimatskadliga verksamheter. Här hittar vi borgerliga darlings som dieselsubventioner och reseavdrag. I kronor och ören är det dubbelt så mycket som hela utgiftsområdet för miljöreformer i den senaste statsbudgeten. Det är en obekväm sanning, men medelklassens favoritreformer går inte att rättfärdiga ur klimatsynpunkt.

Den nya gröna högern borde bygga vidare på de positiva reformer som redan genomförts. De senaste sju åren med Miljöpartiet i regeringen har inte varit bortkastade år för klimatet. Parisavtalet har förhandlats fram, priset på utsläppshandel är rekordhögt och näringslivet har på allvar börjat ställa om. 

Men miljörörelsens tes att det kapitalistiska systemet är oförenligt med en hållbar framtid och omtanke för vår planet stämmer helt enkelt inte. Med relativt små medel, som att sätta pris på utsläpp, värna internationellt samarbete och tekniska framsteg, kan borgerligheten presentera ett attraktivt alternativ till vänstern. Att satsa på klimatfrågan är inte bara ideologiskt riktigt utan ger också en unik möjlighet att locka över den yngre generationen. Sverige förtjänar borgerliga politiker som tävlar med konstruktiva lösningar snarare än med smutskastning.