Gråt er en egen kraftverksdamm
Stockholmarna talar om elbrist och kris för tillväxten. I norra Sverige, där vi producerar den mesta elen, har nedmonteringen av statens åtaganden drivit människor till storstäderna i decennier. Kanske är det dags för en våg av återvändare?
I decennier – ja, i stor sett under hela nittonhundratalet – har den svenska staten drivit en politik som aktivt missgynnat landsbygden. Allt från flyttbidrag till en arbetsmarknadspolitik som slår ut småföretag har gjort urbaniseringstrenden väsentligt starkare än i exempelvis grannlandet Norge. Det är en självklarhet att man ska flytta dit jobben finns, har det hetat. Vi får väl se om samma sak kommer att gälla om jobben flyttar norr om Dalälven.
Stockholms elleverantörer har nämligen i maj gått ut och varnat för att man redan hösten 2019 kan tvingas neka nya anslutningar. Resultatet riskerar att bli att bostäder, industrier och kollektivtrafik inte kan byggas ut så som planerat. Men det finns naturligtvis alternativ.
För det företag som behöver expandera och ha säker tillgång på el finns en väldigt enkel lösning: Flytta produktionen dit där tillgången är säker.
Larmen om elbrist i Stockholm och de andra storstadsregionerna beror nämligen inte på att det produceras för lite el i Sverige, utan på att näten inte är tillräckligt utbyggda för att transportera elen från där den produceras till städerna där den ska förbrukas. Inte förrän 2027 beräknas kapaciteten i stamnätet vara tillräcklig.
Det är ju självklart tråkigt för Stockholm. Men för det företag som behöver expandera och ha säker tillgång på el finns en väldigt enkel lösning: Flytta produktionen dit där tillgången är säker. Varmt välkomna norr om Dalälven om du inte vill vänta i nästan tio år på att anslutas till elnätet.
Det är nämligen här som den största delen av Sveriges elproduktion sker, och det är något som faktiskt inte går att flytta till storstadsregionerna. Vi i Norrland har dämt upp våra älvar och byggt vindkraftverk på våra blåsiga åsar, och det är tack vare det som det går att tända lampan när man kommer till jobbet i Stockholm. Vad vi däremot inte fått för detta, är betalt. I stället har vi fått se hur samhället avstår från sina åtaganden – hur företag får lägga ner för att postgången inte fungerar, hur vägarna får sänkta hastigheter i stället för ny beläggning, hur myndighetskontoren flyttar allt längre bort.
När man kommer från en landsända som alltid fått höra att nedmonterad samhällsservice är naturligt och ett led i att människor helt enkelt vill flytta till storstäderna – trots att undersökningar visar att exempelvis en majoritet av unga kvinnor kan tänka sig att bo på landet, bara det finns infrastruktur och jobb – så är det svårt att låta bli att le i mjugg när det visar sig att just bristen på grundläggande samhällsservice kan visa sig vara det som gör att marknadens osynliga hand driver människor tillbaka ut på landsbygden igen.
Övriga förutsättningar har vi lätt att leverera här uppe. Det går att få en villa i Ragunda för mindre än kontantinsatsen till en villa i Stockholm. Medflyttande skolbarn är ett välkommet tillskott i de flesta landsbygdskommuner som annars riskerar att behöva lägga ner enheter. Få är de kommuner som inte är beredda att upplåta mark till företag. Det är nära till naturen, finns gott om fritidsaktiviteter, och eftersom staten nu envist i decennier meddelat att den tillhandahåller service bara det bor tillräckligt med folk får man ju anta att det ska gälla även om det blir en utflyttningsvåg. Även om vägnätet i dag alltså lider av en del potthål, måste ju Trafikverket åtgärda detta.
Varsågoda. Flytta dit jobben finns. Eller gråt er en egen kraftverksdamm, det skulle för all del också kunna fungera.