Gunnar Hökmark:
Globaliseringen skapar möjligheter – inte krig
Idéer Essä
Globalisering och fri handel garanterar varken demokrati eller evig fred, men leder ofelbart till ökat välstånd och ömsesidiga beroenden som minskar risken för konflikter. Gunnar Hökmark påminner om varför Kinas integration i världsekonomin är och förblir den bästa garanten för Taiwans frihet.
Ola Wong, kulturredaktör för Kvartal och alltid intressant att läsa, reflekterade nyligen i artikeln ”Leder globaliseringen till krig?” (Kvartal 24/3–24) över frågan om inte globaliseringen i själva verket leder till fler krig och inte alls till fred och frihet som så många sagt. Det slog mig när jag läste Wong hur lätt det är att ta det välstånd som världen i dag lever i för självklart, som en given konstant, ungefär som andra tidigare i historien såg fattigdomen som en konstant.
I slutet av 1980-talet levde 40 procent av världens befolkning i extrem fattigdom. Tredje världen var inte bara fattig utan ansågs dessutom av orättfärdighetens villkor och ödets nycker dömd till ständig fattigdom och underutveckling. Första världen skapade sin rikedom och sitt välstånd på bekostnad av tredje världen, hette det. Den andra världen – den sinosovjetiska, präglad av planekonomier och förtryck – åstadkom i alla fall materiellt välstånd för sina förtryckta, ansåg många.
När järnridån till sist klipptes sönder var det slående hur verkligheten slog till mot ett otal nationalekonomiska teorier.
När järnridån till sist klipptes sönder var det slående hur verkligheten slog till mot ett otal nationalekonomiska teorier. Det visade sig att fattigdomen hos diktaturer, med intellektuella förebilder som Marx, Mao, Stalin och Lenin, var omfattande, och för oss ofattbar. Detta trots alla de ekonomer och politiker i väst som hade hävdat att planekonomierna i öst, ”trots sina demokratiska brister” var väl så kapabla att skapa materiellt välstånd som de kapitalistiska.
När världen öppnade sig visade det sig på bara några decennier att fattigdomen inte alls var någon mystisk övermakts dom eller slumpens lott, utan planhushållningen och den reglerade ekonomins förbannelse. Diktaturerna i både den andra världen och i den tredje världen hade varit urusla på att skapa välstånd, eller rättare sagt låta välstånd skapas, men durkdrivna på att hålla nere folket i en fattigdom som de inbillades var oundviklig.
Inom loppet av några decennier av fri handel och marknadsekonomisk utbredning steg BNP i land efter land. Men som alltid med siffror, så var det som syntes bakom siffrorna ännu viktigare.
Svälten började elimineras och utrotas. Barnadödligheten sjönk radikalt. Fler kunde gå i skola och få ett arbete. Fler kunde äta sig inte bara mätta utan äta det som var bra för överlevnaden och den fysiologiska utvecklingen, samtidigt som tillgången till rent vatten och vaccinationer ökade. Siffrorna över det som är kvaliteten i människors liv – att få se sina barn växa upp, äta sig mätta, gå i skola, få en framtid, och leva längre – beskriver en mänsklig framgång av det unika slaget. 1990 levde fyra av tio, nära hälften av världens befolkning, i extrem fattigdom. I dag är det fortfarande allt för många, men siffran har krympt till omkring en av tio.
Men parallellt med denna utveckling hände något annat. Den öppnare ekonomi som marknadsekonomi och friare handel innebar, öppnade även upp samhällen för demokrati och frihet. Det är viktigt att komma ihåg när vi ser hur Ryssland nu har återgått till en repression som är i det närmaste stalinistisk och Xi drar åt den kinesiska diktaturens tumskruvar. Det låter som en dålig tröst, men människorna är likväl friare än vad de var då, i den andra världen. Och människor är dessutom långt mycket rikare i dag än de som levde i den andra och tredje världens vardag.
Människor är dessutom långt mycket rikare i dag än de som levde i den andra och tredje världens vardag.
Ola Wong reflekterar i sin artikel över påståenden om att globaliseringen driver oss samman så vi börjar hata varandra eftersom ”kontaktytor är konfliktytor” och att globaliseringen som bundit världen samman ekonomiskt gjort oss alla till minoriteter som ogillar varandra. Samtidigt har handeln, liksom digitaliseringen, blivit ett vapen som bidrar ytterligare till krigföring.
Och det är klart att om vi tittar på Putins Ryssland och Xis Kina finns det sannerligen grund för att hävda att världen har problem. Men det är likväl en slutsats av fel orsaker.
Vi har inte krig och förtryck för att handeln har skapat det utan för att politiska ledare använder sin makt till detta. Det är diktaturernas makt och inte människornas kontakt som är problemet. På samma sätt som fattigdomen i den tredje världen, och som man sedan förstod även i den andra världen, inte var en konstant eller historisk självklarhet är det inte så att konflikter bara uppstår ur utvecklingen. Det är människor som skapar dem.
Till en del har Wong rätt i sina funderingar. Handel och globalisering garanterar vare sig fred eller frihet. Men det motsäger inte att de bidrar till det.
Det är inte marknadsekonomi och fri handel som har gjort att Putin och Xi kommit till makten. Däremot har de utvecklat repression och förtryck i sin rädsla inför den demokrati som gror under deras fötter när människor kan kommunicera med varandra världen över och ekonomin öppnar upp samhällen.
Både Putin och Xi har nämligen tvingats inse att det är sant att handel bidrar till demokrati och frihet, och de gör därför allt de kan för att hindra det. Och de har definitivt lyckats, i alla fall för tillfället. Men deras rädsla avslöjar deras utsatthet inför de krafter som den fria ekonomin släpper ut.
Ju mer de förtrycker och fängslar folk, desto snabbare kommer fattigdomen åter, det ser vi i ett Ryssland som nu använder 40 procent av sina resurser till krigsekonomins förbrukningsvaror och vi ser det i Kina som nu räds den ekonomiska stagnationen och lockas av välståndet hos den fria ekonomin i Taiwan. De styrande ser med längtan tillbaka på den oproblematiska tid då de styrde över statshandeln och undersåtarna inte visste något annat. Fri handel nöter ner deras murar och den ofrihet de tvingar på sina undersåtar.
Motsvarande resonemang gäller Wongs argument om globalisering och krig. Det är klart att handel inte gör krig omöjligt för den som vill krig. Tvärtom är handel en förutsättning för den ekonomi som kriget behöver. Kina som blivit världens mäktigaste diktatur är självfallet mer farlig för andra i dag än när man inte hade handel och var en ekonomisk minior. Men det innebär inte att globaliseringen skapar krig. Däremot innebär det att Kina är beroende av sin omvärld.
Ser vi till historien har mänskligheten klarat av att kriga långt innan globaliseringen fått ett namn. Krigets lockelse var dessutom större när man såg en fiende med lockande tillgångar snarare än en partner i sina grannar.
Kriget i Ukraina är en diktators tro på historisk upprättelse som saknar relation till både globalisering och fri handel.
Kriget Ryssland driver i Ukraina är en diktators tro på historisk upprättelse som saknar relation till både globalisering och fri handel.
Rysslands problem är att man genom en ekonomisk politik som motverkat företagande blivit beroende av oljan, i stället för att skapa förutsättningar för en samhällsekonomi förankrad i globaliseringens logik. Det är sannerligen inte handel och fri ekonomi som präglat Putins år vid makten.
Både Kina och Ryssland är beroende av handel med omvärlden, mer än vad vi är beroende av dem. Det som verkligen hotar dessa båda stater är frånvaron av handel och den ekonomiska tillbakagång som krig innebär.
För Kina har det därför visat sig vara viktigt att upprätthålla korrekta relationer med västvärlden – den ekonomiska skadan vore enorm om man inte gjorde det. Taiwan hade säkerligen varit invaderat redan nu, om det inte vore för Kinas beroende av handel med både Taiwan och världen i övrigt.
***
Det finns en annan sak som Wongs resonemang får mig att vilja understryka, något som många förbisåg under den snabba utvecklingen av både Kina och den globala ekonomin. Frihandel i dess egentliga bemärkelse kan bara utvecklas mellan fria samhällen och rättsstater, annars är det bara handeln som är fri. Och den vill diktaturen gärna utnyttja för sin makt.
Även för diktaturen är det bättre att kunna köpa och sälja råvaror, produkter och tjänster i fredlig samvaro med andra länder. När ett plus ett blir tre skapas inte bara välstånd utan också ett sunt beroende.
Det var så självklart att många glömde bort att diktaturer är diktaturer även när de ägnar sig åt fri handel, och de kommer alltid att vilja värna diktaturens intressen med diktaturens logik. Och den logiken heter våld. I den delen, liksom många andra delar, har historien inte tagit slut. Men historien utvecklas bättre med välstånd och öppenhet än med en återgång till gamla tiders fattigdom och slutenhet.
Därför måste den fria världens bidrag till den fortsatta globaliseringen bygga på en förståelse för skillnaden mellan diktaturens och demokratins logik. Det är oförmågan att förstå den skillnaden som är det stora problemet. Alltför många insåg inte att diktaturerna förblev diktaturer även när de kunde utnyttja den fria världens samhällen, ekonomi och fria handel. Den fria världen borde med gemensam kraft ha tvingat diktaturerna att förhålla sig till demokratins logik.
Det är utmaningen som vi nu befinner oss mitt i. I den värld vi lever i måste vi utveckla globaliseringen så att den fria världen blir starkare när det gäller innovationer, regler, självförtroende och tillväxt.
Då kan länder med auktoritärt styre fortfarande utvecklas, men i beroende av den fria handelns regler. Det är trots allt bättre, även för en diktatur, att stå i beroende än att med vapenmakt erövra råvarutillgångar, fabriker och produktion. Kan man handla fritt så kan även diktaturen kosta på sig att avstå från krig om man vill bli rik. Utan handel blir kriget en lockande genväg till ett välstånd som aldrig blir. Krigen och konflikterna vi ser i dag beror inte på globaliseringen utan på att historien aldrig tar slut.
Omslagsfoto: Chen Jianli/Xinhua via AP