Gillade ens nyliberalerna nyliberalismen?

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, skriver på bloggen Den arga historikern om begreppet nyliberalism och debatten kring ett nyligen påbörjat forskningsprojekt om nyliberalismen i Norden. Lindberg konstaterar att ”själva ordet ’nyliberalism’ verkar skapa getingbon” och att det inte finns någon ”övergripande konsensus om vad nyliberalism är”. Däremot verkar begreppet vara negativt laddat i de flesta kretsar:

Ska man undersöka svensk nyliberalism behöver man förstå att själva begreppet i sig aldrig verkar ha varit särskilt omtyckt ens av sina anhängare.

Inte ens nyliberalerna gillade nyliberalismen, i alla fall inte som ord. Men stämmer det verkligen?

Inte ens nyliberalerna gillade nyliberalismen, i alla fall inte som ord. Men stämmer det verkligen?

Nyliberalismen som begrepp kommer till Sverige 1980. Allra först genom ekonomen Johan Myhrman, som skriver i Dagens Nyheter att det är dags för en ”ny liberalism” som tar avstånd från 1970-talets kollektiva lösningar.

Parallellt introduceras nyliberalismen genom den franska författaren Henri Lepage och hans bok I morgon kapitalism, där ”le nouveau libéralisme” – till svenska översatt som nyliberalism lanseras. Många som gillar Lepages linje anammar också begreppet. Till exempel skriver Bertil Östergren i Svenska Dagbladet att de nyliberala ekonomerna bidrar med en ”intellektuell revolution” och visar att ”marknadssystemet är den bästa garantin mot all exploatering”.

På hösten 1980 slår SvD Näringsliv upp en stor artikel om den stundande SAF-kongressen. Kongressen är speciell, skriver tidningen, då den inte bara handlar om avtalsrörelser och parternas krav, utan om ”ingenting mindre än en uppgörelse med hela den samtida nationalekonomiska grundsynen och lanseringen av en ny lära: nyliberalismen”. Både ur den artikeln, SAF-tidningen från samma era, och flera andra källor, framgår det tydligt att nyliberalismens anhängare visst gillar begreppet.

”Kulmen på kampanjen för nyliberalismen”, skriver Svenska Dagbladet i november 1980.

Unga ideologer startar tidningen Nyliberalen, och anammar begreppet som sitt. Till och med Mats Johansson, som Elisabeth Lindberg beskriver som ogillande inför begreppet nyliberalism, skriver i SAF-tidningen:

Neo-liberalismens styrka ligger nämligen i att den till skillnad från konservatismen inte motsätter sig den skarpa kritik som nu riktas mot det västerländska samhället, utan syftar till att påvisa att de sjukdomar vårt samhälle lider av inte är en följd av kapitalismen utan fastmer de statliga ingripandena mot densamma.

De som ogillar begreppet är i stället de liberala ledarsidorna. Expressen skriver: ”Att SAF i Sverige helst ser att man säger nyliberalism är roande och bör inte förvilla någon.” Den nya läran bör kallas nykonservatism, för liberalismen kräver ett socialt patos som Expressen inte hittar hos SAF.

Dagens Nyheter invänder på liknande grund:

Av någon anledning har denna inriktning i Sverige döpts till ”nyliberalism”. Men det är att förvända synen på folk […] Till innehållet är det mer fråga om det som brukar kallas ”gammal-liberalism”.

Begreppet nyliberalism är så positivt laddat att Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet slåss om vem som är den rättmätiga nyliberalen.

Begreppet nyliberalism är alltså så positivt laddat att Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet slåss om vem som är den rättmätiga nyliberalen. Expressen går så långt att de kallar Svenska Dagbladet terrorister: ”Att på det viset ockupera ord är, menar vi, ett terroristiskt beteende.” Svenska Dagbladet svarar i sin tur: ”SvD försökte ta upp en intellektuell debatt med Expressen. Detta var ett misstag och vi ber så mycket om ursäkt.”

Även moderata politiker som Gunnar Heckscher, Gunnar Hökmark och Cecilia Brinck försvarar nyliberalismen från grovt missvisande nidbilder. Och efter valet 1985 får Ulf Adelsohn frågan: ”Olof Palme har sagt att nyliberalismen nu är död. Håller Adelsohn med om det?” Adelsohn svarar:

Folkpartiet anslöt sig ju till en markerad borgerlig politik vad gäller bland annat radio och TV, löntagarfonder och avskaffande av monopol. Förr kämpade vi ensamma. Och nu har vi två partier mellan 35 och 40 procent av väljarkåren, så det stämmer inte.

När nyliberalismen kom till Sverige användes begreppet nyfiket, positivt och ideologiskt laddat.

Både ledarsidor, politiker, kulturskribenter och arbetsgivarrepresentanter lägger ordet nyliberalism i sin mun, och gör det gillande. När nyliberalismen kom till Sverige användes begreppet nyfiket, positivt och ideologiskt laddat. Över tid har begreppet blivit mer allt mer ogillat – nyliberalismens kritiker går tretton på dussinet och klumpar gärna ihop allt de ogillar som nyliberalism, medan det är svårt att hitta mer än en handfull självutnämnda nyliberaler.

Skiftet i hur begreppet används har förmodligen drivits av flera faktorer. En viktig faktor är Olof Palme och Socialdemokraterna, som var hänsynslösa kritiker av begreppet utan att lägga så mycket innehåll i det. En annan viktig faktor är att de marknadsekonomiska idéerna anammades av flera partier utan att de bytte namn eller ideologi, så behovet av ett ord för den  nya läran blev mindre.

Ska man skriva den svenska nyliberalismens historia behöver man dock förstå att begreppet under sin tidiga historia var positivt laddat.