Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ensamheten är mindre där friheten är större

Den socialdemokratiska redaktören Payam Moula sällar sig till den långa raden av förkunnare av nyliberalismens död. Ensamheten är ett av de stora problem som liberalismen inte klarar av att hantera, enligt Moula. I verkligheten är det tvärtom, skriver Caspian Rehbinder.

“Nyliberalismen är död” utropade Olof Palme på valnatten 1985. Finansminister Kjell-Olof Feldt förklarade regelbundet att nyliberalismen var död. “Senast är det dollarfallet och börsraset som har motiverat det Feldtska dödsbudet”, rapporterade Svenska Dagbladets ledarsida i januari 1988. Ett drygt decennium senare skrev Håkan A. Bengtsson från tankesmedjan Arena i Expressen att “Nyliberalismen har nått sin peak för länge sedan”, och 2011 tog Göran Greider farväl av nyliberalismen i Aftonbladet.

“Nyliberalismen är död!” Foto: Karloloflovblad – Löfblad och Palme.jpg, CC BY-SA 4.0

Nu sällar sig den social­demokratiska redaktören Payam Moula till den långa raden förkunnare av nyliberalismens död.

I sitt dödförklarande stödjer han spretiga anklagelser på ett potpurri av filosofer, idéströmningar och politiker med mycket lite gemensamt. Karl Kautsky får stå jämte Aristoteles, Patrick Deneen, Antonio Gramsci, Michael Walzer, Blue Labour och Per-Albin Hansson.

Det framstår mer som ett försök att namedroppa nyliberalismen till döds än ett försök att beskriva antingen dess brister eller dess alternativ.

Moula skriver att “[i] västvärlden har liberalismen de senaste decennierna utvecklats av näringslivets tankesmedjor”. Tankesmedjors roll ska inte underskattas, men för att poängen ska hålla måste Moula blunda för en enorm bredd i den liberala idéutvecklingen, av författare och filosofer som John Tomasi, Deirdre McCloskey, Joel Mokyr, Angus Deaton eller Gerald Gaus.

“Nyliberalismen är död!” Foto: Frankie Fouganthin / CC BY-SA

Vilka som utvecklar liberalismen är dock mindre viktigt än vad den leder till. Moula skriver: “För att uppnå det goda livet behöver vi människor ett sammanhang. Inte vilsenhet. Vi behöver förut­sättningar för mänskliga relationer. Inte ensamhet.”

Att klassiskt liberala tänkare som Adam Smith, Friedrich Hayek och Robert Nozick hade skrivit under på de orden är en klen tröst om liberalismen saknar svar på samtidens samhällsproblem på grund av en felaktig och destruktiv människosyn.

Vill man ha ett samhälle med mindre ensamhet och mer gemenskap, verkar det rent skadligt att avfärda liberalismen.

Ensamheten är ett av de stora problem som liberalismen inte klarar av att hantera, enligt Moula. I verkligheten är det tvärtom. Den kanadensiska liberala tankesmedjan Fraser Institute mäter graden av frihet i världen (utifrån en liberal förståelse av personlig och ekonomisk frihet) i sitt Human Freedom Index. Moula beskriver den här formen av frihet som att ”demokratin (det offentliga) drar sig undan till förmån för marknaden och ett nedbrytande av kultur och samhälle”.

“Nyliberalismen är död!” Foto: Jan Ainali / CC BY 3.0

Jämför man deras index med andelen av befolkningen som upplever ensamhetskänslor (mätt i European Social Survey), är sambandet imponerande starkt. För varje punkt högre den mänskliga friheten är på en tiogradig skala, är ensamheten i snitt sex procentenheter lägre. Tittar man istället på ekonomisk jämlikhet (Ginikoefficienten) är sambandet noll. Samma sak gäller för graden av religiositet.

Vill man ha ett samhälle med mindre ensamhet och mer gemenskap, verkar det inte bara ogenomtänkt utan rent skadligt att avfärda liberalismen.

Människan är en social varelse med kapacitet att skapa relationer, välstånd och kunskap, så länge hon får vara fri. Payam Moula önskar sig att vi på 20-talet kan stärka det goda samhällets grundval: “gemensam­heten och samkänslan”. Vill han det är han välkommen att ansluta sig till den klassiska liberalismen.