Det kommunägda Göteborg Energi initierade arbetet med Rya Kraftvärmeverk 2004 med målet att förgasa skogsråvaror till biogas istället för att röta råvarorna. Tekniskt var detta ett utmanande och nydanande projekt. Enkelt uttryckt skulle skogsråvara hettas upp till 850 grader i en syrefri miljö. Gasen skulle i nästa läge separeras i olika steg så att bara metan återstod, som sedan kunde användas som gas i stadens gasnät och vid tankstationer.

Gobigas-satsningen ingick i Göteborg Energi-koncernens hållbarhetsarbete. Det övergripande målet var att bygga en infrastruktur och att alla bussar i Västra Götaland skulle drivas med biogas. Även regionens och kommunens tjänstebilar skulle använda biogas. Stadens fordonsindustri skulle också bidra med specialutvecklade fordon.

Redan i ett tidigt skede framstår hela satsningen som rena storhetsvansinnet. Kan och bör ett kommunalt bolag utveckla ny produktionsteknik för förgasning parallellt med att man driver ett helt teknikskifte som också involverar alltifrån laddstationer till fordon? Mängden risker och den totala kostnaden framstår i efterhand som helt orimlig.

Under uppstartsfasen 2004-2007 lyser dock kritiken i stort sett med sin frånvaro. Göteborg Energi investerar 40 miljoner kronor och kallar detta för ”världens största anläggning för förgasning av biobränslen”. Superlativen radas på varandra i media.

Dåvarande VD för Göteborg Energi, Anders Hedenstedt säger till Göteborgs-Posten 2007:

Projektet ligger helt rätt i tiden. Förgasning av biobränsle är det mest effektiva sättet att förädla biobränsle på.

Hedenstedt kallades under dessa år ofta för ”gaskungen” och är en tongivande person inom Hållbarhets-Sverige. 

Redan i ett tidigt skede framstår hela satsningen som rena storhetsvansinnet.

Anläggningen vid Rya beräknades kosta totalt 1,5 miljarder kronor. En ansenlig summa, kan tyckas, men det enda parti som ställde sig frågande var det lokala partiet Vägvalet, som röstade nej till satsningen. Motiveringen till deras reservation löd:

Det är för många osäkerheter och risker med att gå vidare med detta projekt… Ett kommunalt bolag bör inte slösa skattemedel för olönsamma riskprojekt som inte tillför någon direkt nytta för medborgarna.

I efterhand framstår detta som den enda rimliga ståndpunkten. En ståndpunkt som tyvärr var ovanlig under expansionsfasen.

***

2008 har Göteborg Energi så fått grönt ljus från politikerna. Man bildar dotterbolaget Gobigas, där även Eon äger en andel. Precis som i fallet Vafab ser vi hur dotterbolag till kommunala bolag skapar flera brandväggar bakom vilka det blir omöjligt att utkräva ansvar.

2010 får Gobigas 222 miljoner från Energimyndigheten för att bygga en demonstrationsanläggning. Man kammar också hem 550 miljoner i EU-bidrag. Det fanns än så länge inga interna krav på lönsamhet; vinsterna skulle i stället infinna sig i nästa skede, när volymerna blev större och gasen skulle säljas.

Göteborg Energi initierar byggandet av demonstrationsanläggningen utan att involvera kommunfullmäktige. När kommunfullmäktige så småningom informeras har Gobigas redan kostat 300 miljoner och utöver detta har leverantörer bundits upp för 700 miljoner kronor. Kommunfullmäktige väljer att fortsätta projektet. I efterhand hade det bästa varit att avsluta redan nu, då hade slutnotan blivit en miljard i stället för två miljarder.

Martin Wannholt för Demokraterna ser i Göteborgs-Posten 2018 tillbaka och resonerar kring varför man lät projektet fortsätta:

Skälet att vi inte drev det då var att alla var överens om att projektet hade gått för långt för att kunna stoppas.

Inom beteendeekonomin kallas detta fenomen för ”sunk cost fallacy”. Bra pengar kastas efter dåliga pengar på grund av naiva förhoppningar om att en vändning ska ske. Ett kommunalt bolag hamnar enkelt i detta dilemma då man i praktiken slänger någon annans pengar efter någon annans pengar.

I nästa skede börjar problemen hopa sig: 

Volvo Cars byter ägare och kinesiska Geely vill inte fortsätta göra biogasbilar. Även EON har lämnat Gobigas-satsningen. Oljepriset beter sig inte enligt naiva intellektualiseringar om ”peak oil” utan börjar sjunka, vilket gör gasen allt mindre attraktiv. I praktiken var Gobigas liksom Vafab en storskalig spekulation i oljepriset.

Tekniken visar sig också mycket svår att utveckla för att få tillfredsställande prestanda. Att förgasa kvistar och grenar är en grannlaga utmaning, inte minst är restprodukten tjära en huvudvärk. I praktiken körs Ryaverket aldrig på annat än pellets.

Hundratals miljoner från EU och Energimyndigheten var med andra ord inte tillräckligt.

Politikerna i styrelsen för Göteborg Energi börjar runt 2013 kräva ”tydliga styrmedel”, vilket är en eufemism för att man behöver mer subventioner. De anklagar också oljan för att vara ”för billig” och upprepar att Gobigas är en ”världsledande” och ”världsunik” satsning. Även Gobigas projektledare Åsa Burman skyller på för svag politisk uppbackning. Hundratals miljoner från EU och Energimyndigheten var med andra ord inte tillräckligt.

År 2015 drar politikerna så äntligen i bromsen. Trots detta har projektet arbetat upp så stora löpande kostnader att förlusterna uppgår till 100 miljoner per år den följande tiden. Total nedläggning sker 2018 efter att värdet på anläggningen har skrivits ner först med 850 miljoner och sedan till noll. Då ingen ville köpa anläggningen var detta sannolikt en rimlig värdering.

***

Det är nu många år sedan Gobigas-satsningen kollapsade. Det som är mest slående med eftermälet är den totala oviljan att lära av misstagen och frånvaron av konsekvenser för politiker och andra beslutsfattare.

Chalmersforskarna som bidragit till Gobigas-bubblan framstår som likgiltiga inför faktumet att de har slösat bort två miljarder kronor på någonting som inte fungerar. I stället talar man gärna om Gobigas som en teknisk och vetenskaplig succé.

Henrik Thunman, professor i Energiteknik vid Chalmers, säger till SVT 2018:

Vi byggde om vår egen forskningspanna 2007 och har nu drygt 200 man-år av forskning att luta oss mot. Med lärdomar från driften i industriell skala i Gobigas kan vi säkert säga att tekniken är redo för världen.

Han upprepar också den numera sönderslitna retoriken om ”världsunik”:

Gobigas är en världsunik anläggning, av de anläggningar av denna typ som planerades runt millenieskiftet var det bara Gobigas som byggdes. Dess största bidrag är att tekniken kring biogas-produktion av skogsråvara tagit ett stort steg framåt.

Så sent som 2022 skrev några av de involverade Chalmersforskarna på DN Debatt och beskrev Gobigas som ett exempel på att det i själva verket krävs en mer aktiv industripolitik och mer omfattande stöd:

[Misslyckandet kan lika gärna ses som exempel på en alltför svag industripolitik där satsningar på teknikutveckling inte matchades av marknadsskapande åtgärder och vice versa.

En av artikelförfattarna, Chalmersprofessorn Filip Johnsson, har sedan 2009 totalt varit med i 13 projekt som beviljats pengar från Energimyndigheten. Kostnaden för dessa är 36 miljoner kronor. Lägg till att han dessutom fått 37 miljoner från Vinnova och Formas sedan 2011. Har någon enda publikation som kommit ut ur dessa 73 miljoner kronor riktat kritik mot den politik som förts? Skulle en forskargrupp som skärskådar dessa myndigheters förehavanden och dokumenterade deras med skattepengar genererade härvor av skulder, misslyckade tekniksatsningar och ekonomiska slukhål erhålla någon finansiering?

I DN-artikeln målar forskarna samtidigt ut kritiker som att de ”blint förlitar sig på marknadskrafter”. Givet Gobigas historik och de involverade forskarnas ovilja att rannsaka sig själva kan man fråga sig vem som har en blind tilltro.