Samhälle Krönika
Fulspelet blottar S desperation
Efter januariavtalet finns det inte mycket kvar av Socialdemokraterna. Det aggressiva misstänkliggörandet av oppositionen avslöjar ett maktparti i kris, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Ända sedan Stefan Löfven valdes till partiledare för Socialdemokraterna har han återkommit till vikten av att bryta upp blockpolitiken. Det är ingen tillfällighet. Löfven insåg tidigt att varje borgerlig regering som skulle accepteras av Sverigedemokraterna skulle utgöra ett hot mot det egna partiets maktambitioner. Men hur splittra fyra ideologiskt närbesläktade partier, som satt i regering tillsammans, och som utöver sin politiska samstämmighet gjort gemensam sak i syfte att bryta den socialdemokratiska makthegemonin?
Strategin som kom att utarbetas var lika opportunistisk som oanständig: genom att återkommande dra paralleller till 1930-talet skulle bilden av att Sverige stod inför ett extraordinärt vägval befästas, och därmed skulle stigmat för alla former av samröre mellan Alliansen och SD öka. Samtidigt sattes likhetstecken mellan den högst legitima viljan att eftersträva en borgerlig regering och att sympatisera med SD (och dess historia). Vulgariseringen och relativiseringen av historiens värsta folkmord fick man på köpet.
Givet den politiska realitet som rådde, där Sverigedemokraterna utgjorde tungan på vågen då inget av blocken kunde samla egen majoritet samtidigt som inget tydde på att detta förhållande skulle förändras, lämnades borgerligheten med två alternativ. Antingen förlika sig med att ett fortsatt maktinnehav förutsatte åtminstone acceptans av SD, eller att överlämna makten till S på obestämd tid.
Strategin som kom att utarbetas var lika opportunistisk som oanständig.
Efter valet år 2018 lyckades Löfven slutligen; Centerpartiet och Liberalerna gick i den S-märkta fällan och januariavtalet, som av parterna högtidligt beskrivits som garanten mot början på slutet för svensk demokrati, var ett faktum.
Kan det vara såhär cyniskt uttänkt? Ja, det är till och med värre.
I en artikel med anledning av spekulationerna om möjliga utfall efter måndagens historiska misstroendeomröstning intervjuas personer med insyn i processen. En av de tillfrågade, en tung socialdemokratisk företrädare, förklarar i Expressen utan omsvep: ”Ett av de starkaste argumenten vi har inför valet 2022 är frågan om SD. Den frågan kommer vi inte ha om Kristersson tar makten nu. Han kommer göra allt för att legitimera SD under det år han får på sig.”
Frågan eller snarare hotet om SD, inte Socialdemokraternas egna lösningar på de svåra samhällsproblem som Sverige dras med och som kraftigt intensifierats under de två mandatperioder som partiet suttit vid rodret, är alltså ett av deras starkaste argument i en kommande valrörelse – enligt de själva. Det säger inte så lite om situationens allvar. Eller om graden av desperation.
Det är i ljuset av detta som talet om politisk kris och varningarna för kaos i kölvattnet av det strandade januariavtalet ska betraktas.
Om S hade varit genuint oroliga för vad en moderatledd regering vore kapabel till skulle de snarare välkomna en situation som ger Ulf Kristersson (M) möjlighet att bilda en regering som förlitar sig på SD:s stöd under tiden fram till nästa ordinarie val. Inget slår verkligheten som opinionsbildare när det kommer till möjligheten att mobilisera människor till att byta parti – fråga bara SD. Men det vågar man nog inte. Inte för att man räds vad som skulle hända, utan för att man, givet den valda maktstrategin, räds vad som inte skulle hända.
Läs också:
Det är i ljuset av detta som talet om politisk kris och varningarna för kaos ska ses. Och till viss del stämmer oron, men inte av de skäl som anges. Den uppkomna krisen är inte det politiska systemets, utan partiernas i allmänhet och Socialdemokraternas i synnerhet. I olika utsträckning och vid skilda tillfällen har riksdagens partier, gemensamt och i samförstånd, lagt grunden för den historiska situation som Sverige nu befinner sig i. Steg för steg, debatt för debatt, har det politiska samtalet rört sig bort från samhällsproblem och reformer, mot smärtsamma låsningar och oheliga allianser. Allt i syfte att stoppa SD från inflytande, vilket, paradoxalt nog, har gett SD än mer inflytande.
Det stora maktpartiets kris handlar om oförmåga att anpassa sig till en ny verklighet där man inte längre utgör det självklara navet.
Socialdemokraterna är, kanske, förhoppningsvis, på väg att förlora makten. Men även om de inte gör det, just nu, är det helt uppenbart att de redan förlorat något långt viktigare – dels regeringsdugligheten, dels förmågan att identifiera såväl problem som lösningar. Det stora maktpartiets kris handlar till betydande del om bristande krisinsikt. Om oförmåga att anpassa sig till en ny verklighet där man inte längre utgör det självklara navet. En verklighet där man tappat en ansenlig andel (arbetar)väljare till det parti som man byggt hela sin existens på att utestänga från inflytande. Om oförståelse för den egna väljargruppens upplevda bekymmer och vardag.
När nu till och med Vänsterpartiet gjort gemensam sak med Sverigedemokraterna och de facto fällt regeringen framstår det som ytterst svårt att fortsätta med det uppskruvade narrativet om nationens undergång. Vad är Socialdemokraterna ens för parti efter januariavtalet? Vad finns kvar av den forna rörelsen? Vilket budskap ska Löfven möta väljarna med när han under de gångna åren fört samma politik som partiet ägnat decennier åt att skrämmas med – enkom i syfte att säkra makten? Det är frågor som borde uppta Socialdemokraternas totala uppmärksamhet nu när spelplanen så drastiskt förändrats.
Lyssna också på Smedjanpodden: 164: Regeringskris och liberala SD-väljare