Full pott för krigsfilm utan krigsscener

När vi smyger in i biosalongen, klockan tre på eftermiddagen, för att se premiärvisningen av Darkest Hour, möter oss en syn som man inte ser så ofta. Biosalongen är full av människor ur den äldre generationen. Det är inte så vanligt idag, i superhjältens och ljudeffekternas ”förlovade” tidevarv.

Den här filmen handlar om Winston Churchills första tid som premiärminister, från det att Neville Chamberlain tvingas bort från premiärministerposten fram till den dag då Churchill i parlamentet uttalade sitt legendariska ”We shall fight on the beaches … we shall never surrender”. Jag tänker att för det äldre klientelet är både Churchill och det andra världskriget ett minne från deras barndom (av dem som var gamla nog att strida i kriget finns nämligen få kvar). För oss andra är kriget bara historia. För några alltså en sorts återbesök i den tid som flytt, för oss andra – ett besök.

Filmen är regisserad av den brittiska regissören Joe Wright tidigare känd bland annat från den visuellt storslagna filmatiseringen av Anna Karenina (2012) med Kiera Knightley i huvudrollen. För manus står Anthony McCarten vars största framgång så långt får anses vara arbetet med Theory of Everything (2014). Det är alltså redan här upplagt för att Darkest Hour skulle kunna var en alldeles utmärkt film.

Winston Churchill spelas av Gary Oldman (bland annat från Det femte elementet, Tinker Tailor Soldier Spy). Hans hustru Clementine spelas av Kristin Scott Thomas (Den engelske patienten, Fyra bröllop och en begravning) och Churchills sekreterare, Elizabeth Layton spelas av Lily James.

Just den senare karaktären, Elizabeth Layton, fyller en filmhistorisk roll som kanske går en del biobesökare förbi. Darkest Hours egentliga öppningsscen visar hur fröken Layton kommer till första dagen på det nya jobbet. Det är hon som står i centrum, och det är först när hon stiger in i Churchills sovgemak som vi får möta filmens egentliga huvudkaraktär, den excentriske Winston. En mer eller mindre identisk öppningsscen hade Oliver Hirschbiegels mycket omtalade Der Untergang från 2004. I Undergången – som är dess svenska titel – är det sekreteraren Traudl Junge (Alexandra Maria Lara) som stiger in i Führerns bunker på sin första arbetsdag. I Der Untergang skildrades Churchills nemesis och hans sista dagar i bunkern i Berlin. Darkest Hour skildrar å sin sida Winston Churchills första tid som premiärminister i det krig som då just brutit ut. De båda filmerna ramar på sådant sätt in kriget i Europa med samma sceneri. Ett smart stildrag.

Chamberlains eftergiftspolitik mot Hitler och hans snarast ödesdigra ”Peace in our time” hade kommit till ett abrupt slut i och med krigsutbrottet.

Der Untergang, som förövrigt är en av de filmer man böra ha sett, blev mycket omtalad och omdebatterad därför att Bruno Ganz fantastiska gestaltning av Adolf Hitler framställde den tyske diktatorn inte enbart som en själlös vansinnighet utan också som en person. På motsvarande sätt måste man säga att Gary Oldmans gestaltning av Winston Churchill i Darkest Hour helt enkelt är enastående. Oldman är en skicklig skådespelare, men Winston är hans mästerverk. Det fantastiska sminket bidrar naturligtvis till upplevelsen men det går inte att ta ifrån huvudrollsinnehavaren hans prestation som aldrig brister under filmen dryga två timmar.

Filmens kvalitet kan man emellertid insupa redan innan Gary Oldman kommer i bild. Det är något i det intelligenta fotot, vilket också håller filmen igenom, som tidigt skvallrar om att det kommer att bli en bra filmupplevelse. Darkest Hour är varken en socialrealistisk eller alltigenom realistisk skildring om vi ser till den allmänna tonen.

Den saknar den krigets omedelbarhet vi nyss fick uppleva i Christopher Nolans fantastiska men ångestskapande Dunkirk (2017) – en händelse som förövrigt utspelade sig just under de dagar som Darkest Hour skildrar. Världen här är rundare, lite som Winston själv kanske – och den utspelar sig på ”hemmaplan”, inte i slagfältets blodiga verklighet. Filmen har lite av det oskyldiga fyrtiotalsskimmer över sig som vi ofta betraktat denna tid med och det är säkert ett medvetet drag. Ändå känner man krigets mörker ständigt närvarande i bakgrunden. Det är på det stora hela en vänlig film som låter oss komma Winston inpå livet, och publiken tillåts vid flera tillfällen att skratta hjärtligt, trots ämnets allvar.

Om vi ska hållas oss kvar vid handlingen så utspelar den sig mer eller mindre helt i anslutning till det brittiska parlamentet och Churchills krigskabinett. Förutom kriget tvingades han inledningsvis, kanske mindre känt för de allra flesta, föra en strid mot det egna partiet. Ett parti som i brist på andra kandidater, och egentligen mot sin egen vilja, nominerat den allmänt illa omtyckte Winston till premiärministerposten, efter det att Chamberlain förlorat förtroendet i parlamentet. Chamberlains eftergiftspolitik mot Hitler och hans snarast ödesdigra ”Peace in our time” hade kommit till ett abrupt slut i och med krigsutbrottet. Den fredssträvande falangen fortsatte emellertid att verka och utmana, även efter Churchills tillträde, och var till mycket förtret för honom under krigets första månader. Filmens handling handlar till stor del om just denna politiska kamp.

Darkest Hour kommer säkert att få kritik för att den i någon scen inte skildrar historien exakt ”så som det var i verkligheten”.

Darkest Hour kommer säkert att få kritik för att den i någon scen inte skildrar historien exakt ”så som det var i verkligheten”. Men sådan kritik är bortkastad så länge en film inte helt förvränger den förmodade sanningen till det oigenkännbara. Darkest Hour har i vilket fall inga sådana allvarliga brister och det är en spelfilm, inte en dokumentär. Det är som sig bör ett enastående historiskt drama.

Återstår gör nu att se om filmen hämtar hem någon Oscarstatyett under årets Oscarsgala. Darkest Hour är nominerad till kategorierna Bästa film, Bästa manliga huvudroll, Bästa foto, Bästa kostym, Bästa smink samt Bästa produktion i vilka den också konkurrerar med storfilmen Dunkirk. Kanske kan det faktum att de båda filmerna är mer av rent brittisk krigshistoria göra att de går lottlösa. Där finns nämligen en viss anglo-amerikansk konflikt genom filmhistoriens världskrigsskildringar, i vilken inte minst britterna ofta hävdat att de amerikanska filmerna förvrängt krigshistorien till sin egen fördel. Är den rent europeiska upptakten till kriget fortfarande är ett känsligt ämne för amerikanerna? Ren spekulation naturligtvis, men om en dryg vecka vet vi svaret.

För den som vill veta mer om Winston Churchill kan Bengt Liljegrens två böcker (Historiska Media, 2013 & 2014) med titeln Winston Churchill. I samma bokserie kan också sägas ingå Sonia Purnells bok Clementine Churchill (2016) – om Winstons maka. Även Svante Nordin gav 2015 ut en bok med titeln Winston: Churchill och den brittiska världsordningens slut (Atlantis, 2015).

Darkest Hour är en riktigt bra film. Den får utan tvekan fem churchillska v-tecken av fem möjliga.