Frihetliga principer måste styra skattereform

Två destruktiva synsätt står mot varandra i skattedebatten. Vi kan kalla dem romantiker och statscentralister. De senare, som återfinns i finansdepartementet och bland många akademiker (mest nationalekonomer), har en nära intressegemenskap. De ser ofta den rådande utgiftsnivån i staten, och hela den offentliga sektorn, som mer eller mindre given. För dem handlar skattepolitiken ”bara” om att göra systemet så effektivt som möjligt.

Effektiviteten kan både handla om produktivitet, om mesta skatteintäkt till lägsta administrationskostnad, eller i ett bredare perspektiv om att främja de skatteformer som kan antas leda till samhällsekonomisk effektivitet, eller i vart fall så små snedvridande effekter som möjligt.

Ett av de bättre exemplen är fastighetsskatt eller utökad fastighetsavgift, som många ekonomer oavsett politisk hemvist ser som en favoritskatt. Fastighetsskatten kommer ofelbart upp så snart det börjar talas om skattereform – så även denna gång. Det spelar ingen roll att folk i allmänhet inte tycker om straffskatt på boende. Att hemmet är den enskildes borg, en manifestation av privatlivets helgd och rätten att ordna sitt liv som man vill, tycks statscentralisterna inte förstå.

I kontrast till dem står romantikerna, som oftast återfinns i partier och intresseorganisationer. De vill, i varierande grad, använda skattesystemet för att utjämna de ekonomiska skillnaderna i samhället. Genom att föra över inkomst och förmögenhet från dem som har mer än andra, oavsett vilka dessa är, till dem som har mindre ska samhället föras lite närmare det helt ”jämlika” drömmen.

Romantiker finns också i den andra änden av det ideologiska spektrumet. Inte sällan hör man politiker och intressegrupper hävda att skatten ska sänkas på någon specifik favoritprodukt eller -tjänst. Dessa mer eller mindre genomtänkta förslag balanseras sällan av idéer om hur den verksamhet som man däremot vill finansiera kollektivt ska kunna finansieras.

Så styrs vi i allmänhet mer av byråkratiska regler och finansdepartementala synsätt än av långsiktiga principer av frihetligt slag.

En ny skattereform kommer att innebära en kompromiss mellan rationalistiska statscentralister och idealistiska romantiker, där ingen kommer att bli nöjd. Så styrs vi i allmänhet mer av byråkratiska regler och finansdepartementala synsätt än av långsiktiga principer av frihetligt slag.

Hur bör då en frihetlig skattepolitik utformas? En väsentlig del av svaret står att finna hos en av 1800-talets ekonomer, Knut Wicksell. Han var en av de starkaste inspiratörerna till public choice-skolan och bidrog starkt till den moderna framväxten av en mer rimlig syn på skattepolitiken som ett politikområde bland andra.

I sin doktorsavhandling från 1896, Finanzteoretische Untersuchungen, presenterade Wicksell en ”ny princip för rättvis beskattning” (särtryck från Ratio Förlag, 1987). När fåtalsvälde med överrepresentation av en smal elit ersattes av folkstyre med en bred valmanskår var risken, enligt Wicksell, att de mindre bemedlade skulle se till att sko sig på de etablerade genom en rad beslut om skatter som skulle gynna den egna gruppen. Man kunde inte förvänta sig att en bredare företrädd folkvilja skulle uppträda mer moraliskt korrekt än den tidigare smala folkviljan.

Skattesystemet måste, enligt Wicksell, utformas med dessa insikter i åtanke. Konkret innebär det att man bör undvika beslut om nya skatter och statliga utgifter med enbart enkel majoritet, och att besluten om varje utgift ska hållas samman med beslutet om finansieringen. Wicksell rekommenderade krav på kvalificerad majoritet i skattefrågor i syfte att en så kallad intresseprincip skulle få genomslag. Statens utgifter skulle delas in i paket där man samlat skulle besluta om utgifter och deras finansiering.

Det geniala med en sådan lösning, och ett krav på till exempel 75 procents majoritet, är att man på så sätt skulle närma sig ett konsensussystem inte olikt hur marknaden fungerar. Det som utmärker en marknad är just att utbud i olika prisklasser möter efterfrågan på olika nivåer av betalningsvilja. Genom de förhandlingar som skulle bli nödvändiga till följd av en sådan här beslutsform om skatterna, skulle man inte bara lösa fördelningen av skattebördan utan också hitta en skattebörda som är acceptabel för en större del av befolkningen.

Det har alltid varit eliter som ivrat för ”det starka samhället”, oavsett om det varit till höger eller vänster.

När vi nu rör oss närmare en ny skattereform är det önskvärt att Wicksells intresseprincip, snarare än kampen mellan statscentralister och romantiker, får styra. Sannolikt skulle resultatet bli en mindre offentlig verksamhet med större inslag av avgiftsfinansiering och platta skatter. Det skulle i sin tur minska skattens skadliga effekter på ekonomin och kraftigt minska efterfrågan på den sortens dåliga skatter som fastighetsskatt är ett praktexempel på. Skatter på arv och gåvor, skulle sannolikt hållas borta.

Inget folk har hittills självt valt att socialisera ekonomin efter demokratiska och fria val. Det har alltid varit eliter som ivrat för ”det starka samhället”, oavsett om det varit till höger eller vänster. Den stundande skattereformen bör handla mer om beslutsformer och principer, mindre om synpunkter på enskilda skattesatser. Så skulle vi kunna skydda det som en frihetlig politik bör skydda; den enskildes rätt att leva sitt liv efter egen vilja, enskilt eller i frivillig samverkan med andra.