Samhälle Krönika
Framtidstro byggs av förmågan att lösa samhällsproblem
Regeringens största tillgång är förmågan att varken svartmåla eller skönmåla, utan ta sig an verkligheten som den är. Det lägger grunden för att människor återigen ska kunna känna hopp om framtiden, skriver Alice Teodorescu Måwe.
I början av det gångna 2023 presenterade analysföretaget Kairos Future en rapport med titeln ”Läget i landet – tecken i tiden”. Av studien framgick att andelen svenskar som beskriver sitt liv som meningslöst hade fyrdubblats sedan år 2003 – från 6 procent till 24 procent.
Samtidigt sågs en rejäl minskning i gruppen som beskrev sina liv som innehållsrika; från 85 procent år 2003 till 56 procent tio år senare. Om det senare beror på att livet de facto blivit mindre innehållsrikt – eller om måttstocken för vad som är att betrakta som meningsfullt förändrats – är oklart men oavsett anledning är försämringen tankeväckande.
Ett annat iögonfallande resultat är att vi efter två år av så kallad nettooptimism gått tillbaka till nettopessimism, alltså andelen optimistiska minus andelen pessimistiska. För första gången sedan mätseriens start 1955 ansåg lika många svenskar att utvecklingen var på väg åt fel håll både i Sverige och i världen. Svensken har tidigare varit mer optimistisk kring Sverige än kring världen, vilket säger en del.
2023 förändrade nog inte bilden av utvecklingen, snarare fanns goda skäl att befästa pessimismen. Ett axplock: Det fortsatta kriget i Ukraina där Rysslands angrepp inte tycks minska i styrka. Terrordådet mot Israel den 7 oktober, som resulterade i det största antalet judiska dödsoffer under en och samma dag sedan Förintelsen. Det sexuella våldet, tortyren och gisslantagandet av civila israeler, varav drygt 100 människor fortfarande befann sig i fångenskap när 2023 övergick i 2024. Det efterföljande kriget mot Hamas som inneburit stora civila förluster och mänskligt lidande på bägge sidor. En oförblommerad antisemitism som vällde fram på västerländska gator och torg och en förhöjd säkerhetsnivå i Sverige på grund av ett alltmer hotfullt säkerhetspolitiskt läge som också innebar att två svenskar dödades i Bryssel av en islamist. 53 dödsskjutningar på hemmaplan – vilket är nio gånger fler än i de övriga nordiska länderna tillsammans. Addera därtill inflation och företagskonkurser med ökad arbetslöshet som följd, nedskärningar inom vård och skola, rekordhöga räntor, höga mat-, energi- och drivmedelspriser som sammantaget pressade hushållen och företagen hårt.
Regeringen har åtagit sig en exceptionellt svår uppgift som man kan gissa att S inte direkt sörjer förlusten av.
Statsminister Ulf Kristerssons (M) formulering i fjolårets regeringsförklaring, att ”ingen svensk regering i modern tid har behövt arbeta samtidigt med så många, så stora och så svåra utmaningar”, är med andra ord ingen överdrift. Regeringen har åtagit sig en exceptionellt svår uppgift som man kan gissa att Socialdemokraterna inte direkt sörjer förlusten av.
Och trots opinionsmätningarna och de dystra analyserna har regeringen och Sverigedemokraterna uppfyllt, eller påbörjat uppfyllelsen av, över 60 procent av de 240 vallöften som Moderaterna utställde i valrörelsen. Och då är det bara 1,5 år av mandatperioden som förflutit.
Under innevarande år kommer en rad utredningar som tillsattes i början av mandatperioden att presenteras vilket talar för att regeringen, som är den första med majoritetsstöd i riksdagen sedan Reinfeldts första alliansregering 2006-2010, har goda chanser att uppvisa betydande steg i den nya riktning som den valdes för att navigera mot.
Trots detta förekommer en viss frustration inom borgerligheten rörande avsaknaden av en tydligare framtidsvision. Många menar att alltför mycket fokus riktas på att lösa problemen här och nu, vilket gör politiken svarslös inför det längre, mer ideologiska, perspektivet.
I SvD konstaterar Fredrik Johansson, klokt och initierat, att: ”Regerandets retorik handlar om vad som måste göras. Försvaret måste stärkas. Nato-medlemskapet säkras. Den inre säkerheten tryggas. Straff skärpas, fängelser byggas, polisen ges de resurser och befogenheter som krävs. Inflationen bekämpas. Energiförsörjningen klaras. /…/ Det är en nödvändighetens agenda. Mer dikterad av omständigheterna och mindre av det egna politiska programmet. Där framgång handlar om återupprättandet av statens kärnfunktioner, misslyckandet om ett samhälle som slits isär.”
Enligt Johansson kommer valkampen år 2026 att vinnas av den som äger framtiden. ”Det räcker inte att lösa kriser, man måste vara del av samhällsförändringen mot något större. Stoltare. Starkare. Bättre.”
Jag förstår frustrationen, politik utan visioner och idéer framstår som riktningslös och tenderar att sätta makten och förvaltandet främst. Men min uppfattning är att regeringen i allmänhet, och Moderaterna i synnerhet, har identifierat de samhällsproblem som skapar mest pessimism hos väljarna; trygghetsfrågorna är vår tids frihetsfrågor – visionen är ett samhälle tryggt och därmed fritt samhälle. Att få ordning på våldsvågen, stärka det svenska försvaret och beredskapen, säkra elförsörjningen och säkerställa att staten har kapacitet att fullgöra sin del av samhällskontraktet är sätt att skapa det fundament som människor behöver för att våga hysa framtidshopp. För att i nästa steg kunna fylla sina liv med det som de finner meningsfullt.
Men allt är inte politik och politiken kan inte, och ska inte, forma människors liv. Där vänstern ser den sociala ingenjörskonsten som botemedlet mot segregation, fattigdom och allt annat däremellan, där jämlikhet inte primärt handlar om lika rättigheter och skyldigheter utan om lika utfall, ska borgerligheten säkerställa människors möjligheter att leva sina liv i enlighet med sina drömmar. Att möjliggöra klassresor. Att premiera flit, bildning, ansvarstagande och företagsamhet. Allt det där som tappar i betydelse om man tvingas stänga igen den lokala ICA-butiken efter ytterligare ett rån, när man döljer sin Davidsstjärna innanför blusen, eller när man inte vågar låta sina ungdomar åka hem med tunnelbanan en fredagskväll.
Politikens viktigaste uppgift är att åter ge människor skäl att känna hopp.
Den här regeringen har ärvt ett Sverige som ur många hänseenden befinner sig långt ner i Maslows behovstrappa. Där, på de nedre trappstegen, spelar politiken en central roll för människors välbefinnande och trygghet. Det politiska projektet för det här året, mandatperioden och decennierna framåt, bör därför ur ett borgerligt perspektiv vara att Sverige åter blir ett land som definieras av trygghet, frihet, välstånd, innovation och entreprenörskap, god utbildning och tankefrihet.
Ett land där bakgrunden inte definierar framtiden, där ingen tvingas förbli vid sin läst och där individen definieras av sina drivkrafter, handlingar och ambitioner – inte av föräldrarnas utbildningsbakgrund eller etnicitet. Ett land för strävsamma, skötsamma, ansvarstagande medborgare som gör sin plikt, som engagerar sig i den lilla världen – familjen, vännerna, föreningslivet och civilsamhället – men som samtidigt är nyfikna och engagerade i den stora världen.
Politikens viktigaste uppgift är att åter ge människor skäl att känna hopp. Till detta mål finns inga genvägar, hopp kan inte kommenderas fram hos den hopplöse. Tvärtom kan det endast uppnås med hårt, långsiktigt arbete som ger synliga resultat. Det handlar inte om kommunikation eller ens om narrativ, utan om konkreta åtgärder som visar att politiken läser av samhället och väljarna på ett korrekt sätt och därefter har förmåga att lösa de samhällsproblem som identifierats.
Utifrån detta perspektiv är den här regeringens största tillgång reflexen att varken svartmåla eller skönmåla, att se verkligheten för vad den är. Det är i sig ett hoppfullt steg i en ny riktning för såväl Sverige som politiken, ett paradigmskifte som heter duga.