Förminska aldrig hedersförtrycket

Normalt framstår problem som mer greppbara när man granskar dem närmare. Den grova kriminaliteten ger till exempel intryck av att vara i princip omöjlig att besegra om man följer kurvorna i Brås statistik uppåt och läser notiserna om våldtäkter och mord som förr i tiden hade blivit helsidesuppslag. Men tittar man på de enskilda brotten, eller de enskilda förövarna, eller till och med de enskilda offren, får man intrycket att felen ändå kan rättas, en människa i taget.

Med Fånge i hederns famn fungerar det precis tvärtom. Vi har alla sett statistiken över hur många flickor i Sverige som inte får välja vem de ska vara tillsammans med, över hur många som blir bortgifta över sommarlovet och hur många som blir könsstympade. Vi har läst reportagen om läkare som cyniskt tar betalt för att skriva ut oskuldsintyg. Men de djupintervjuer journalisten Galaxia Wallin har gjort med sju kvinnor som blivit offer för hederskultur, gör inte problemet mer greppbart. Någon känsla av att hederskulturen kan åtgärdas, en människa i taget, infinner sig inte. När man läser om ”Amira” vars mamma vill att hon ska hemlighålla sin sadistiske mans våldtäkter, eller ”Ahlam” vars pappa har lovat att skicka hennes hjärta i ett paket till hennes svärmor, infinner sig i stället känslan att situationen är helt hopplös.

Flera berättar för Galaxia Wallin om socialtjänstemän som visar upp en nästan bländande inkompetens. En av dem ifrågasatte inte de kärleksbrev på svenska (!) som pappan fejkat för att få en äktenskapslicens och kunna gifta bort sin dotter med hennes syriska kusin. En annan ringde föräldrarna efter att dottern berättat att de låtit hennes farfar våldta henne i flera års tid. Wallin skriver i epilogen att socialarbetare, precis som lärare och vårdpersonal, kan låta bli att ingripa av rädsla för att uppfattas som främlingsfientliga: ”Man är så rädd att hantera sådana här frågor, att man lägger locket på och bortförklarar problemet med att det är ett uttryck för mångkultur.”

I stället behöver andra vara väldigt mycket räddare. ”Jag måste tänka på hur jag skyddar mig själv eftersom ingen annan kommer att skydda mig om jag blir identifierad. Sverige är inte säkert för kvinnor som jag”, säger en kvinna som lever med hemlig identitet.

Socialarbetare, precis som lärare och vårdpersonal, kan låta bli att ingripa av rädsla för att uppfattas som främlingsfientliga.

Det finns en ytlig släktskap mellan hederskulturens mekanismer och tendensen hos personer i destruktiva förhållanden att hålla sin partner om ryggen, även om de vuxit upp i ett individualistiskt, fritt samhälle. De vill visa upp en bra fasad. På samma sätt handlar den hederskultur som förmedlas i Galaxia Wallins intervjuer om att upprätthålla en fasad. Även de som agerar enligt vad som på pappret är fel (också de som tycker det är helt okej att våldta en främmande fjortonåring bara man gift sig med henne först, är i regel inga principiella förfäktare av incest och våldtäkter utanför äktenskapet) hålls om ryggen. Där de flesta i majoritetssamhället tycker det är fel att hålla en våldsam partner om ryggen, tycker de flesta i hederskulturer det är det rätta.

På ett logiskt plan går det att förstå hederskulturen. I stället för att varje individ hålls ansvarig för sina egna handlingar av omgivningen, hålls individen ansvarig för hela sin familjs och släkts handlingar. Som konsekvens blir enskilda människors kläder, vanor och livsval hela familjens och släktens angelägenhet. Så rättfärdigas den extrema sociala och psykiska kontroll som kvinnorna i Fånge i hederns famn vittnar om.

Men hederskulturen går fortfarande inte att förstå. Man kan följa resonemanget som får en flicka vars familj gifter bort henne med en man som våldtar henne att fortsätta vara lojal mot familjen, men på ett djupare plan kan man inte förstå hur någon vars familj sätter så lite värde på hennes välmående kan offra så mycket för den. Åtminstone är det väldigt svårt, för den som vuxit upp i ett samhälle där såväl äkta makar som familjemedlemmar faktiskt måste göra sig förtjänta av varandras kärlek.

Det säger i sin tur något om vilken avgrund som finns mellan det svenska samhället och den hederskultur vars falskt trygga famn så många i Sverige är fångna i. Den som lever under hedersförtryck är förmodligen lika oförstående inför majoritetssamhället, även om han eller hon tillåts gå i skolan och lära sig hur demokrati och mänskliga rättigheter fungerar i teorin.

Där de flesta i majoritetssamhället tycker det är fel att hålla en våldsam partner om ryggen, tycker de flesta i hederskulturer det är det rätta.

Det som inspirerade Galaxia Wallin att skriva Fånge i hederns famn var MeToo-uppropet hösten 2017. Medan bransch efter bransch reagerade, ibland överreagerade, på berättelser om stora och små övergrepp, trakasserier och oönskade närmanden, var tystnaden kompakt bland dem som lever under hedersförtryck. Wallin startade ett parallellt upprop, #UnderYtan, för dem som inte har någon arbetsgivare som kan utlova förändring och iscensätta värdegrundsprojekt. Av de 182 kvinnor som skrev under anonymt intervjuade hon nitton stycken. Sju av dem vågade till slut låta sin anonymiserade berättelse gå i tryck.

Berättelserna är ingen rekommenderad läsning för politiker som hellre ser utmaningar än problem, och föredrar de utmaningar som kan lösas lagom till nästa val. Hederskultur är ingenting som kan utrotas snabbt och effektivt bara rättsväsendet, vården och socialtjänsten blir bättre på att bemöta dess offer. Ju närmare man tittar på de drabbade desto större framstår problemet. På lång sikt kanske hederskulturen kan bekämpas, men hur ska de som i dag lever i permanent rädsla för sin familj någonsin kunna leva trygga liv? Oavsett om de stannar kvar eller gömmer sig bakom en hemlig identitet i en ny stad kommer rädslan att finnas kvar, och den kommer att vara befogad.

Ju mer hopplös situationen framstår, desto viktigare blir det att aldrig förminska problemen, eller sopa dem under mattan av rädsla att verka främlingsfientlig. Det #UnderYtan-uppror som 182 kvinnor undertecknade är en ledstjärna:

Vi kräver att ni lyssnar på oss när vi söker hjälp (…) Lyssna på oss och acceptera inte att de män som förgriper sig på oss för vår talan.